Maximalisten

På begäran
Fick på Instagram en trevlig förfrågan om jag inte kunde berätta mer om familjens hund, Elias, och det kan jag naturligtvis göra. Det krävs absolut ingen övertalning för att få mig att prata om ungarna, hundarna, maken eller övrigt skojigt som finns i mitt liv. Det är väl snarare så att den sortens önskemål mer fungerar som proppen i ett badkar gör - när man drar ur den!
 
Elias är den enda hund jag personligen känner till som är emetofob. För den som till äventyrs inte vet vad emetofobi är så betyder det att innehavaren av titeln när en fobisk rädsla för att behöva kräkas. Nu finns det väl förmodligen få eller kanske ingen som tycker att det är vare sig trevligt eller kul att må illa och kräkas, men när det gäller hundar så är min tidigare erfarenhet - som nu börjar bli ganska lång, jag har haft hundar i över 25 år - att de inte är särskilt bekymrade över att de emellanåt är tvungna att kasta upp. Det är liksom en världslig sak för dem. Något som händer och som strax är över och så är det inte mer med det.  
 
I Elias fall är illamående och kräkningar så långt ifrån en bagatell som det kan vara. Det är istället ett extremt ångestfullt lidande. Faktum är att han är så rädd för detta att han tenderar att psykologiskt "smittas" när någon annan visar tendenser till illamående. När han själv drabbas, till exempel efter att ha ätit något olämpligt och ruttet på promenaden helt utan att förmå sätta det i samband med de vågor av obehag som kommer att uppstå och därmed avstå från det olämpliga ruttna, så vill han vara väldigt nära. Väldigt nära. Han gråter, och växlar mellan att se bedjande ut och stirra anklagande på oss. Helst vill han vara med min man som han tydligen bedömer är den som har störst kapacitet att ordna upp situationen. Han skakar av skräck, sväljer gång på gång av ångest och skrapar med en stel liten darrande tass på någon av oss i ett försök att få oss att ställa allt till rätta. Det kan vi dessvärre inte göra, det enda vi kan göra är att hålla honom sällskap, smeka den vibrerande kroppen och tala lugnande och - om det är på natten - alltmer sömndrucket till honom. Senast detta helvete inträffade testade vi med viss framgång ljudbok. Elias behöver nämligen tröst också efter att själva spyan väl är levererad då han fruktar att det kanske kan komma en till. För avslappnings skull startade vi en bok och det fick honom att ihoprullad under sin mänsklige fars arm falla i en visserligen orolig men ändock sömn. 
 
Vad mer?
 
Han pussas inte. Han gillar det verkligen inte. Det går inte att, som med andra hundar, be honom om en puss och få det. Han nekar i sten. Andra hundar ställer ju gärna upp med sin saliv, och de flesta av dem gör det så gärna att man till sist måste fly för att inte helt upplösas av all vätska de så frikostigt delar med sig av. Men, inte Elias. Han kniper ihop munnen och skakar på huvudet. Hade han kunnat hade han också lagt armarna i kors, det är jag övertygad om. Ibland, när man ber honom snällt, så kan han sätta huvudet helt nära ens ansikte och sniffa på ögonlocken och i närheten av munnen men det är också allt. Ingen tunga! Utom, och här kommer undantaget - någon gång i månaden gör Elias en tvättning av makens panna. Det sker alltid en helgmorgon och alltid i sängen. Det genomförs mycket grundligt och med en imponerande systematik. Det är inget slarvigt slaskjobb vi talar om här, det är en precis och omsorgsfull handling med makens panna som avgränsat område för utförandet. 
 
Elias tilltalas av försiktiga människor och hundar. Han vill inte härja eller bli härjad med. Han känner aversion mot hundar som hoppar fram till honom och som bugar sig mot honom i en inbjudan till lek. Han tackar aldrig ja. Helst vill han bara ignorera dem, men han kan också skälla ut dem om de inte omedelbart ger sig med sitt retfulla lockande och pockande. Hundar, och människor, som närmar sig med takt och finess och som har ett sävligt kroppsspråk gör honom lycklig. Då hälsar han gärna. 
 
Han älskar mat. En gång bröt han sig in i mina före detta svärföräldrars hundars plasthink med torrfoder, något som inte ens deras matgalna hundar kommit på tanken att göra, och åt torra kulor tills han inte fick ner fler. Vid det laget kunde han knappt röra sig, hans kroppsform hade gått från normal till gasoltubslik och han närmade sig mig med ett uttryck av ruelse i ansiktet. För nu hade han förstått vad hans agerande skulle komma att få för konsekvenser, nu mådde han illa, ruskigt illa. En ilfärd till djursjukhuset, en kräkfest och en saftig räkning senare var han sig själv igen. Ärrad ja, men inte så ärrad att han inte ett par veckor senare tuggade i sig något annat olämpligt och ruttet.
 
Sådan är han. Klok som en bok på vissa sätt men en riktig dåre på en rad andra. Ungefär som resten av hund- och mänskligheten. 
 
Emetofobikern. Innan solglasögonen hade anlänt.
Tilläggsinformation om famljens hund - han HATAR att bli fotograferad. Här sade jag åt honom att se söt ut. Jag tror att vi alla kan vara överens om att den uppmaningen inte följdes.
Parkeringslycka
Inte visste jag i morse när jag vaknade att dagen idag skulle innebära den mest perfekta fickparkering jag någonsin åstadkommit i hela mitt körkortsliv. Men så var det. Just idag hände det bara. Jag körde upp jämsides med bilen framför parkeringsluckan, måttade, tog sats och styrde sedan in som hade jag inte ett problem i världen med en dylik prestation. Tyvärr fanns ingen där som tycktes intresserad av att bevittna mästerverksparkeringen av fickparkeringsmästarinnan, men var inte oroliga kära bloggpublik - jag tog bilder! 
Här ser man den briljanta placeringen av fordonet mellan de två andra fordonen utanför bild. Lysande! Det var så skickligt gjort att jag fick torka bort en tår av stolthet som tittade fram i ögonvrån.
Här ser ni så dikt an trottoaren jag ställt mitt fordon. Jag vet inte hur många gånger jag tittat på bilderna, men det är många! Så fruktansvärt bra parkerat! 
 
Och nu är det fritt fram att hålla med. 
Konsthantverkarna Karlstad
Igår fick jag ett meddelande från den yngsta. SMS:et löd, "Men du mamma, vill du göra mig en jättestor tjänst?" Och det vill man ju om man är jag och det är jag ju så det ville jag varpå jag frågade, "Vad?" och hon svarade, "Kör till Marcus och byt bil med mig, kör sedan hem pappas bil till pappa så jag kan stanna här och äta mat med Marcus och Micke." Sagt och gjort. Jag vek in mig i bilen och slog på motor och blinkers för vidare färd mot Hammarö. Där gav jag den yngsta nycklarna, bytte några ord med pojkarna varav den ena grillade medan den andra mötte sig själv i fotboll, klättrade in i ex-makens gigantiska SUV och försökte förgäves komma på hur man egentligen kör den och framför allt hur man får igång AC:n. Det första klarade jag mot alla egentliga odds men det sistnämnda fick en gammalmodig lösning - jag blev tvungen att köra med sidorutorna nere och därmed en avsevärt förhöjd risk för ansiktsförlamning. 
 
Ligger det förresten någon sanning i det där med det alltid närvarande hotet om ansiktsförlamning så fort man kör med rutorna öppna? Det har jag nämligen hört ända sedan jag var liten. "Sitt INTE i drag! Det är som att be om en halvsidig ansiktförlamning!" 
 
Men varför halvsidig då? undrade jag som som typ 7-åring. Om man har båda rutorna nere samtidigt så borde det väl i alla fall leda till en dubbelsidig förlaming? Hur som helst så fruktade jag det där väldigt mycket och kände direkt av förlamingsfobin även igår trots att jag inte har några vetenskapliga belägg för att propagandan från barndomen är korrekt. Den kan ju lika gärna komma från det där facket av gedigna ärvda andra lögner som att man får kramp om man badar efter maten, att man får mask i magen om man biter på naglarna och att mungiporna spricker om man skriker på sina föräldrar. 
 
Hm. 
 
Hur som helst så körde jag alltså bilen till barnens pappa som i sin tur inte erbjöd mig skjuts hem utan bara vinkade uppmuntrande åt mig när jag vaggade iväg i den tropiska hettan. Vaggade gjorde jag på grund av elakt köttsår som uppenbarat sig under foten. Jag älskar sommar och värme och sommarvärme och allt med sommaren men mina fötter tål den absolut inte. Jag får skavsår och hälsprickor så att det står härliga till, men låt oss för all del inte fördjupa oss i det utan istället försöka komma till saken! Gode värld så långrandig jag är!
 
Jo, jag strosade alltså gatorna fram i makligt tempo tills jag närmade mig den stadsdel som jag själv bor i. Där överraskade jag mig själv genom att gå en annan väg än den jag först tänkt mig och vilken strålande improvisation det visade sig vara! 
 
Se själva!
Åsa Canbäck ställer ut hos Konsthantverkarna Karlstad. Och hur bra gör hon inte det? Jo, det ska jag gärna berätta för er - hon gör det så himla bra att man plötsligt känner att det inte är så noga om man inte äger något särskilt alls utom kanske just den konst man redan har och den konst som Åsa Canbäck gör och som man vill köpa! 
Skulle inte ha något emot att förvandla hela våningen till ett smakfullt stall för dessa underbara springare.
Har Sleipner någonsin varit vackrare? Mer kraftfull? Nej.
Be still my beating heart!
Allt finns hos Konsthantverkarna Karlstad och utställningen där ni kan köpa hästarna på bilderna och många fler varar maj ut. Löp och köp, säger jag. Själv ska jag önska mig en i födelsedagspresent. Jag blir ju 51 i sommar och det tycker jag personligen bör uppmärksammas genom en strid ström av gåvor, allsköns annan uppvaktning samt elaborerade kärleksförklaringar och hyllningar från familj, vänner och i dagspress.