Maximalisten

Fri uppfostran
(null)
 
 
 
Ja, det råkar jag ut för lite då och då. Fri som i gratis alltså. Ni ska få ett par exempel.
 
En dag var jag som alla dagar ute och promenerade med mina hundar. Vi gick vid vattnet på en gång- och cykelväg belägen mellan ett konferenscenter och älven. Där har vi gått många gånger. Just den här gången så passerades vi av en cyklist, inget ovanligt det heller - det är ju som sagt en gemensam sak den där vägen. Cyklisten passerade oss och kastade en blick på mig samtidigt som hon föreföll säga något. Jag kunde inte höra vad men förstod av hennes blängande att hon hade ett budskap hon ville få framfört. 
 
"Sade du något till mig?" frågade jag kvinnan på cykeln.
"Ja", svarade hon med fragil och åldrad stämma. 
"Vad sade du då?" undrade jag.
"Jag sade tut, tut här kommer en cyklist."
"Har du ingen cykelklocka?" frågade jag efter att ha spetsat öronen maximalt för att kunna ta del av det framförda. 
"Jo, det har jag", sa damen och fortsatte sedan, "vet du vad, jag har också hundar och jag håller mig alltid till vänster så att alla ska kunna passera oss lätt. Så, nu fick du lära dig något i dag också." Hon log, uppenbart riktigt upplivad av att ha mött en så vilsen själ i behov av handfasta råd och auktoritär styrning. 
 
Till saken hör att vi, jag och hundarna, gick till vänster men tydligen inte tillräckligt mycket för att falla den där hobbypedagogen i smaken. Vårt ekipage begränsades av givna förutsättningar som väggen till hotell- och konferenscentret. 
 
"Men du har alltså en cykelklocka?" För här var en detalj som jag för min del gärna ville få ordentligt klarlagd. 
Damen nickade morskt och sade sedan med ännu bredare leende, 
"Du är ju riktigt irriterad!"
 
Och det var jag. För varför i hela fridens namn ska jag behöva lära mig något av en sjuttio-, åttioåring som uppenbarligen trots att hela livet snart ligger bakom henne aldrig lärt sig att använda en cykelklocka? 
 
"När du kör bil, om du nu gör det, brukar du rulla ner sidorutan och luta skallen ut genom den i stället för att använda blinkers och/eller signalhorn också, eller är det bara på cykel som du tycker att det räcker med att med spröd stämma meddela din närvaro?"
 
Jag tog mina hundar och gick. Höll till vänster som jag brukar. 
 
Några dagar innan den där händelsen var jag på HÖÖKS för att köpa fleeceoveraller till mina Bostonterriers. Bostonerna är korthåriga och, särskilt den ena, frusna och till skillnad från vårvädret vi har nu så var det väldigt kallt under någon vecka.  
 
Personalen hjälpte mig att prova ut passande storlekar och vi var nästan klara med allt när en kvinna som uppehöll sig i samma butik kommer fram till oss och säger följande:
 
"De behöver inga kläder."
"Ursäkta?"
"De ska gå sig varma."
"Öh..."
"Ja, får de tillräckligt med motion så håller de sig varma, de behöver inte kläder om du sköter dem rätt."
 
Där står jag 53 år gammal och blir uppläxad av en för mig okänd kvinna vars råd, åsikter, anvisningar eller övigt jag ALDRIG bett om. Så väldigt märkligt. 
 
Jag har haft mycket mer överseende med dylikt förr än jag har nu. Nu för tiden blir jag irriterad och arg. Jag tycker att det är fräckt, oförskämt och onödigt och jag vill inte höra det. Från och med nu är det också vad jag kommer att svara. 
 
"APP, APP, APP, APP, jag stoppar dig där för jag är nämligen helt ointresserad av vad du har att säga." 
 
Kanske ringer jag även i en cykelklocka medan jag säger det. Som ett litet ackopanjemang. Gratis förstås.