Maximalisten

M skriver om K
Hon skriver fantastiskt bra, Katarina Frostenson. Boken K är skickligt disponerad och dramaturgiskt imponerande. Jag tänker mig att hon måste ha föreställt sig den i ordbilder när hon komponerade den. Det måste dessutom ha gjorts på kort tid. Så applåder för det.
 
Det går naturligtvis inte att veta vad som är sant. Vem eller vilka av akademiens ledamöter som ljuger och som talar sanning. Det handlar trots allt om människor vars fantasi tjänat dem väl genom livet. De har osanningar och påhitt som arbete och uppdrag. 
 
I K:s fall säger hon själv att det hela beror på avundsjuka. Samlingens övriga utvalda avundas henne både hennes litterära superkrafter men också - och kanske mest - avundas de henne hennes man. Jean-Claude (i boken du eller min älskade) är liksom bättre än alla andra. Han kan lite mer, är mer blodfull, intelligentare, mer passionerad, exotisk... Exotismen - ja, han kommer från Frankrike - har ända sedan han kom till det kalla och blodtörstiga (!) Sverige (i boken S) varit föremål för avund och rasism. Sådant här händer enligt K bara människor av annan härkomst, och i synnerhet då eldsjälar. Och just det här kraftparet som levt sitt liv och sitt förhållande lite bättre än andra har därmed gjorts till lovliga villebråd för både media, kollegor och vanligt folk (pöbeln). 
 
K jämför det Jean-Claude (du, min älskade) har utsatts för med öden som exempelvis Marie Antoinettes och Axel von Fersens. Och som intäkt för den avund och påföljande förnedring hon utsätts för av särskilt SD (Sara Danius) i SA (Svenska Akademien) ges exemplet att hon vid en resa hem till Stockholm erbjöds en biljett i ekonomiklass på flyget. Vidrigheterna duggar alltså tätt. 
 
Som sagt, det går inte - i alla fall kan inte jag det - avgöra vad som är sant respektive falskt, men det verkar i mina ögon inte särskilt sannolikt att bokens du är så oskyldig som K menar.
 
"Jag vet att du, min älskade, just nu förhörs av polis om våld du inte har begått.
Du skulle aldrig skada eller förnedra någon. Du har aldrig våldfört dig på en människa. Våld finns inte i din varelse, i din natur. Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig."
 
Tja. Måhända betraktar K sin livskamrat med något för välvilliga ögon. Och måhända ser hon på resten av världen, några få undantagna, med något för skeptiska ögon. 
Vill verkligen alla förtala just hennes älskade?
Vill alla skada dem?
Är Arnauld bara en jovialisk liten skämtare som "låtit sig föras hän"? 
 
K skriver på något ställe om att hon tycker och anser att bedömningar ska göras av kvalificerade människor utan egen dold agenda, och det håller jag också med om. Problemet är väl att hon tycks underkänna även kvalificerade människors bedömningar och slutsatser. Jag antar i alla fall att hon gör det. För vad jag vet sitter hennes älskade du på Skogomeanstalten i Göteborg dömd för våldtäkt. 
 
Folk brukar inte hamna där för att de "irrat i natten" och inte varit "helt sedesam". 
 
Men språket och kompositionen - genialiskt.