Maximalisten

Man är mans gamman
I går skulle den yngsta iväg till blomsteraffären och frågade mig om jag skulle följa med. Det lät som vanligt frestande och rackarns trevligt att få umgås med en av mina två döttrar så jag sade genast ja. En bit levande flokatimatta vid namn Mymlan störtade omedelbart fram mot ytterdörren och vi förstod utan vidare instruktioner att även hon skulle gå med. Elias, vår egen hund, avböjde avmätt förslaget om ytterligare en promenad. Han tror vintertid på att låta det gå minst ett halvt dygn mellan utevistelserna. 
 
Promenaden mot Herrhagens blomsterhandel var mysig. Förträffligt väder, flera plusgrader, och ingen överhängande risk för splittrade lårben eller andra komplicerade frakturer vilket ju varit den här vinterns huvudsakliga målbild. Dessutom i sällskap av en exalterad trasselsuddshund och en dotter som gick arm i arm med mig. Jag njöt! 
 
Framme vid blomsteraffären förvandlades det idylliska sceneriet till något mer av en skräckfilm. Oj då, tänker ni. Och ja, helt rätt. Det blev en för mig ganska tragisk inblick i mänsklighetens, eller just den här gången - männens - allra lägsta och sämsta utpost. 
 
Dottern knatade in, hon önskade förära sin pojkväns mamma en bukett, medan jag och den betassade väntade utanför. Vi stod där under tystnad och gjorde väl egentligen ingenting när männen plötsligt och i stora flockar strömmade till. Korta, långa, med skägg och utan. Män i arbetskläder, män i kostym och skjorta. Män med och utan barnvagn och ännu många fler män. Det var så många män att jag verkligen inte blivit förvånad om någon plötsligt rullat ut en fotbollsplan, en läktare, 22 spelare, en domare, två mål och öl i plastglas. Så många män var det. 
 
Blomsterhandeln är inte stor och just i går presenterades en del av sortimentet av färdigbundna buketter utanför butiklokalen. Så där stod de - männen. De drog lite ointresserat i blommorna, orkade inte ens runt hörnet för att se resten av alternativen och mest av allt så ondgjorde de sig över priserna och att de alls måste vara där. 
 
"FY FAN!" utbrast en. "JÄVLA OCKERPRISER!, fyrahundra spänn för BLOMMOR?!! BLOMMOR!!" skrek en och de andra männen skakade på sina huvuden. "För jävligt" höll flera med om. "Sicket skit", sa någon. "Ja, dra åt helvete", svor kollegan. "Önskar man slapp" sa en till en annan. "Vad gör man inte för att hålla regeringen på gott humör", yttrade sig en man och drog otåligt i slipsen. 
 
Det stönades och stånkades. Några sade inget utan slet åt sig en ros(jävel) med fyll av brudslöja och älgade in genom butiksdörren för att betala (125 kronor). En kille blev utfrågad av sin kompis eller om det var arbetskamrat varför han inte tänkte köpa något? Han hade redan köpt svarade han då. "En sådan där jävla chokladask, det får räcka!" och kompisen nickade instämmande. Det fick fan räcka. 
 
Ja, kära söta så illa det var. 
Och dessutom - bara en enda kvinna att skåda under hela den långa tid vi stod där och det var min dotter. I färd med att köpa en bukett till en annan kvinna som hon uppskattar och som hon ville ge något särskilt till. Hon gjorde sig för, valde med omsorg sådant som hon trodde att mottagaren skulle bli glad för. Valde färger hon vet är favoriter och blommor hon tyckte var vackra. 
 
Kanske borde de sura och hånfulla männen köpt biobiljetter i stället. Eller ännu hellre - kanske borde män och kvinnor tillsammans visa varandra uppskattning på sätt som de gemensamt har behållning av. 
 
Bara en tanke.
 
Flokatimatta utan ett problem i världen. Gav inga blommor, fick inga heller. Men hjärtade varandra - det gjorde vi hela dagen i går och det ska vi göra alla andra dagar också! 
Elin Klar
Jag följer Konsthantverkarna Karlstad på Instagram. Och det är tur det för där får man veta alla möjliga bra grejer. Som till exempel när de härförleden hade rea. Då stod jag först i kön. Men i går kom också ett stycke annan ovärderlig information ut på Instagram. Det visade sig att Elin Klar - min absoluta favoritkeramiker IN THE WORLD skulle finnas på plats i butiken. När informationen dök upp i mitt flöde ryckte jag åt mig min dunkappa och rusade mot ytterdörren i det att jag ropade ut försäkringar till hundar och barn om mitt snara återkommande. Sedan gav jag mig av. Älgade inte över stock och sten men väl över snödrivor och under istappar och ständiga hot om snöras. Löpte i princip hinderbana mellan alla avspärrningar som varnar för nedkommande fruset vatten. 
 
Och så fick jag träffa henne! Elin Klar! Så värt!
 
Vid sidan av att vara mycket trevlig och dessutom ta sig tid att prata med mig (= tålmodig) så är hon så enastående skicklig tycker jag. Jag ÄLSKAR att hennes keramik är bruksföremål som också är konstföremål. Jag kan använda allt men när jag inte gör det så är de vackra i sig och kan därför stå framme och pryda sin plats. 
 
Jag vet att människor, särskilt inredare och influerare, pratar både mycket och varmt om förvaring. Och det är förstås bra att ha förvaring men ännu mycket bättre och hellre - om ni frågar mig - så har jag saker som inte har något behov av att ställas undan. Sådana saker är mina favoriter!
 
Och det är precis sådant som Elin Klar tillverkar! Hennes keramikföremål är som en bro mellan användbarhet och estetik. 
 
Färgerna, formerna, sättet att låta en del av leran synas. De uppmjukade kanterna, valet av mönster. Allt är så HIMLA BRA! så jag blir helt rörd av det. 
 
Jag börjar ha en skaplig samling av Elin Klars keramik nu och den är jag så hemskt glad för. Men större ska den bli. Mycket större. 
 
Mycket större!
Rymdepos utan oss
 
Maken ville gå på bio i går och jag sade ja utan att fråga vilken film vi skulle se. När jag väl fick ur mig den i sammanhanget helt väsentliga frågan var det för sent att backa ur. Således befann jag mig i situationen att jag accepterat att se filmen Aniara, vilken - helt riktigt för alla som redan gissat det - bygger på Harry Martinsons dikter eller sånger om lättsmälta saker som jordens undergång och en olycklig träff med rymdgrus som kastar överlevande från jorden som flyr i rymdskeppet Aniara ur sin bana och mot deras död. 
 
Men mycket ska förstås hända innan dess, och mycket har också hänt. Atombomber har fällts och Miman ska trösta dem på vägen mot utplåning. Och bästa trösten tycks alltså vara datorn. För en sådan verkar Miman vara. 
 
Det hade varit intressant att få ta del av Martinsons tankar kring datorn och dess betydelse och eventuellt tröstande egenskaper nu. 
 
Hur som helst så kände jag verkligen inte för att se just den där filmen just i går, eller kanske alls. Jag vet inte. Jag kom därför med i ett mitt tycke strålande motbud - Netflix and chill. Maken tvekade ett par sekunder vilket väl hedrade honom, men sedan föll valet på Martinson. Vi går! slog han fast och jag småsprang efter honom på isig väg mot Arenan efter att jag först fiskat ut honom från hans arbetsplats. Väl där skulle vi så lösa oss två biljetter. Det gick inte. Biljettkassan var stängd och pojken som var kvällens ansvarige för den var också samma person som skulle köra igång filmen. Maken, ovillig att ge upp Aniara vid första lilla motgång, kom med förslag på kreativa lösningar. Pojken såg beklagande på honom och gjorde först en uppgiven gest med utslagna armar och sedan alltmer stressade gester med samma armar. 
 
Slaget var förlorat. Maken och jag hade trillat ur omloppsbanan. Aniaraförhoppningarna oåterkalleligen grusade. 
Pojken påpekade att det finns en ny chans på måndag. Jag, som i största hemlighet var oerhört lättad, jublade väl inte precis över den nya informationen men beslöt skjuta upp Aniaraolusten tills den verkligen behövdes och styrde i stället maken åter mot hemmet. 
 
I går anlände nämligen en bok som jag varit så extremt sugen på att läsa. Bill Clinton, tidigare amerikansk president och otrogen skitstövel har tillsammans med James Patterson (författaren vars böcker jag läst exakt noll stycken av men som jag vet skrivit bok med en annan mer lokal berömdhet - Liza Marklund (den boken har jag för övrigt inte heller läst)) skrivit en stenhård fartfylld politisk thriller.  
 
Nu var jag trots allt jag inte läst av dem, Bill, James och Liza (som egentligen inte har med saken att göra utan mest utgör ett inslag av nationell kuriosa) mycket spänd och förväntansfull på "Presidenten är försvunnen" som romanens titel är. Tänk! tänkte jag - så mycket inside information och hard core knowledge som måste ligga bakom det här alstret. Så jag knuffade genast omkull maken i sängen, bröt upp bokryggen och satte igång med högläsningen. Vi hann inte så långt dock, kanske femtio sidor bara, innan maken sov. Det var väl den oförlösta Aniaraentusiasmen som punkterade honom kan jag tro. Han klarade inte att ladda om efter den känslomässiga uppförslöpan. 
 
Hur boken verkade? Tja, det var en tämligen actionsfylld machostart med presidenten i träning inför en eventuell utfrågning och en reell riksrättsrisk. Men den risken föreföll hamna i skymundan av något våldsamt stort hot som presidenten förmodligen, utgår jag från, är den ende som är kapabel att avvärja Hamilton-style. Vå får se. En hitwoman/sniper med djup urringning och en kameleonts talang för utseendemässiga förändringar är på väg i taxi medan hon lyssnar på (och lystrar till täcknamnet) Bach så nu kan antagligen vad som helst hända. 
 
Så mycket bättre än Aniara! 
Kanske.