Maximalisten

Cynisk men inte synsk
I dag hade jag för avsikt att skriva ett stämningsfullt inlägg om sommaren i allmänhet och den stundande midsommarhelgen i synnerhet, men allt jag kan tänka på är varför korvar och korvbröd aldrig någonsin matchar varandra till antalet! Varför är det så? Är branscherna obekanta för varandra? Aldrig talats vid? Inte insett att deras produkter utan tvekan gör sig bäst ihop? Fattar de inte att det är få människor som är över 2 år och längre än 1 meter som äter korv i papper och utan bröd, eller som äter brödet men verkligen inte korven. Det är så pass ovanligt, vågar jag säga, att det därför är totalt obegripligt varför det inte ska gå och para antalet korvar med rätt antal bröd. 
 
Och ja. Det upprör mig faktiskt en smula. 
 
Tack och lov så fick en helt annan sak i dagligvaruhandeln mig att fnissa. Kolla här:
 
Halva priset minsann. Det går kanske dåligt i andevärlden? Jag kan annars inte förstå varför rubriker som "Staffan var över på andra sidan" och "Sjukhussalen fylldes av änglar" inte omedelbart genererar långa ringlande köer av människor som inget hellre vill än att plocka fram plånboken och betala fullt pris för att få tillgång till Bennys distanshealing. Kan Benny ha haft ett medialt finger med i spelet när de bevingade fyllde upp sjukhussalen? Jag vet inte. Köpte inte tidskriften. 
 
Köpte inte korven och korvbröden heller. 
 
 
Sjung om studentens lyckliga dagar!
2015 var ett hektiskt år. Åtminstone vad gällde student- och skolavslutningar och baler. Den yngsta gick ut nionde klass och på Engelska skolan hölls det bal innan avslutningen. Så håret skulle fixas, klänningen köpas, smycken väljas, skor provas, läppglans appliceras och mycket mer. Därtill kom sedan själva avslutningsdagen med allt vad den tillhör. Alltsammans mycket trevligt förstås men också en aning stressande. Samma vecka var det nämligen dags för den äldsta att springa ut från gymnasiet och aldrig se tillbaka (nåja, det kanske hon gör, men färdig med de gymnasiala studierna var hon hur som helst). Innan detta vilda språng och springande hölls förstås en bal. 
 
Vi hade rest land och rike runt för att finna klänningen till den aktuella balen. Jag skojar inte ens. Vi provade oss fram i städer som Uppsala och Stockholm och förtvivlade. Den äldsta som är en mycket vacker ung dam och som alls inte var mindre vacker då såg förskräcklig ut i varenda klänning vi parkerade henne i. På NK fann vi en fantastisk kreation, hängande på galgen var den enastående och såg ut att utan vidare rendera den som bar den en given plats i Elle på listan över bäst klädda. När Linnea kom ut ur provrummet med den på sig hade den emellertid helt ändrat utseende. Plötsligt såg den ut som ett misshandlat och svårt bedrövat lakan som någon glömt på en tvättlina i regn och storm under något års tid. Linneas huvud stack upp ur tygmassorna och det var tur det eftersom man inte annars hade kunnat avgöra vad som var upp och ner och bak och fram på henne. Vi skrattade åt eländet men inombords grät vi bittra tårar. I alla fall gjorde jag det. Linnea tog det månne lugnare.
 
I alla fall hittade vi till sist den rätta klänningen. Det visade sig att alla utflykter till andra städer varit helt i onödan, klänningen fanns här i Karlstad på numera saligen insomnade Karlstad Högtidskläder och Linneas bal-look var räddad. 
 
I år är det bara en enda liten student kvar att fira. Den yngsta och enda hemmavarande tar även hon språnget ut i världen och lämnar över det naturvetenskapliga programmet till yngre förmågor att tampas med. Känns märkvärdigt och roligt och ja ... ni vet - lite konstigt också. 
 
Jag borde väl ha vant mig, kan man tycka. Fyra tidigare utflyttningar har jag varit med om och även hjälpt till med, och jag unnar dem förstås alla att skapa sina liv på de sätt och platser de vill och det har de också gjort med den äran, alla. Jag vänjer mig säkert den här gången också, men ett ögonblicks sentimentalitet kostar jag ändå på mig. Det är ledsamt på ett sätt att något som var så roligt gick så fort. Hade jag bara vetat att det skulle göra det så hade jag börjat tidigare och skaffat fler! 
 
På tisdag är det dags. Då ska jag njuta av min flicka i balbil med baldejt och snygg chaufför inrest från Stockholm. Jag ska beundra henne på röda mattan och fälla många stolta och för henne pinsamma tårar. Jag ska ta för många bilder och lägga mig för sent bara för att jag vill höra om absolut allt som hänt under kvällen. Och på torsdag ska jag laga för mycket mat, och vänta på henne utanför skolan med plakatet i högsta hugg. Jag ska vinka åt henne när hon åker flak och jag ska krama henne och pussa hennes kinder tills hon inte har tid med mig längre - då ska jag låta alla trösta mig och säga att allt kommer att ordna sig.
 
Och det kommer det ju förstås att göra. 
 
Utanför köksfönstret i morse. Två som håller sig flytande och som inte alls bryr sig om studenten men väl om varandra. 
 
 
Så rart det blev!
Jag vet inte riktigt varför jag blev så besatt av dotterns och hennes sambos balkong, men jag tror att det kanske var för att de - när de skaffade ny våning - fick möjlighet att välja på två lägenheter i samma hus. En med balkong och en utan. Redan medan dottern var på visningen av dessa två härliga lägenheter konsulterade hon mig och frågade hur jag tyckte att de skulle göra, borde de ta våningen med balkong eller den utan? Det var nämligen en visserligen liten men ändå pengamässig skillnad mellan de tvenne. Jag sa på en gång, "Ta den med balkong! Det är störthärligt med balle! Det blir som ett extrarum hela den långa svenska varma sommaren!" Okej, det sista var väl att ta i även om man får säga att maj 2018 verkligen varit tillmötesgående på värmeväderpunkten. 
 
Hur som helst så kände jag möjligen ett ansvar för att jag utropade, "Balkong! Ta den med balkong!", men jag vet inte. Det kan kanske ha varit något annat också. Till exempel det faktum att jag inte själv har någon. Vi bor på bottenvåningen min man och jag och den sista resten av den fembarnsfamilj vi tidigare var hemmavid och det är bara vi och grannen intill som saknar ballar. Alla andra grannar har, en hel del av dem har dessutom två. De har en sekelsskiftesbalkong på framsidan. De är fina men gör sig kanske inte direkt för "balkonghäng" - alltså, man kan inte ligga bekvämt utsträckt på dem och sörpla sangria eller liknande. De har låga räcken i smide och är väl, tycker i alla fall jag, mer av modellen att man antingen sitter på dem och tar en försiktig kopp the eller kanske helt enkelt använder dem som luftintag. På baksidan av huset däremot, där har de inglasade balkonger alá den moderna stilen om än med högre i tak än de flesta andra. Många har löst den saken genom att inreda de inglasade mysboxarna beduintältstil. 
 
Så möjligen kan jag ha närt något behov av att få uttrycka mig i termer av Ernst - "Det är som att ute och inne vill varandra någonting" - för redan första gången jag hälsade på i vad som skulle bli Linneas och Claudes nya lägenhet inte bara planerade jag för Linneas och Claudes balkong, jag oroade mig också för den. Skulle den bli färdig i tid? Skulle den blir bra? 
 
En viss stresskänsla infann sig trots att jag vid den tidpunkten höll på att frysa ihjäl under mina försök att kartlägga balkongens storlek och utformning. Jag vet inte om ni minns det, men det var en rackarns kall vinter!
 
Helgen som just varit var det i alla fall dags. Jag styrde mot Stockholm medan jag lyssnade färdigt på "Gustavs grabb" och hann därefter börja på "Kom och skratta åt Lilleputt" av och med Thorsten Flinck. Väl där så tog jag och ungdomarna in scenen, placerade ut det jag tagit med mig och åkte sedan iväg och inhandlade vad vi tänkte oss kunde behövas mer. 
Gos, gos.
Frukostdel blev det också!
Mys, mys.
Ernst kanske tycker att det fattas en sovande katt?
Men jag blev nöjd och det är väl det viktigaste! Eller ... vänta nu, det är kanske lite viktigt att de som bor i lägenheten blev nöjda också? Men det tror jag att de blev!
 
Sedan åkte vi tilll Vaxholm och åt glass. 
Kan tyvärr inte visa bild på det eftersom kombinationen hastigt smältande mjukglass med strössel i stekhett väder inte gav någon av oss minsta utseendemässiga fördel. Titta på fästningen och himlen över den som sannerligen visade sig från sin bästa sida i stället.  
 
Allt väl. Allt gott. Balkongstress lagd till vila. 
Nu tar jag itu med studenten! 
Tjipp.