Maximalisten

Scen ur mitt äktenskap
Maken satt för några dagar sedan i biblioteket och avnjöt en längre vetenskaplig artikel. Själv satt jag i köket och avnjöt en kopp kaffe och kommentarfälten hos några av de jag följer på Instagram. Kaffet var ehuru mer njutbart än kommentarerna. Visst har jag genom livet haft på känn att människor kan vara oförskämda, plumpa och ... ja, rätt ruttna i pallet men det är först när jag fått schvung på sociala mediahändelser som jag förstår magnituden av hur illa det är ställt med folk. Kända människor måste, föreställer jag mig, mentalt klä sig i dykardräkt, vadarstövlar, hjälm med visir och torkarblad för att kunna ta sig torrskodda genom skiten som slängs på dem. Ofattbart att de står ut. 
 
Hur som helst så satt jag alltså där med kaffet och förfärades när maken gjorde sin stämma hörd. 
 
"Vilken tid ska vi vara hos Olle och Inger på lördag?"
"Vet inte", svarade jag sanningsenligt eftersom jag vid det tillfället ännu inte fått information om när vi förväntas dyka upp. 
"Hm", sa maken.
"Okej?" sa jag.
"Jag beställer biobiljetter!" hojtade bibliotekssittaren.
"Till vad?" undrade jag.
"Dr. Who!" 
"Dr. Who?"
"Densamme!"
"Men vad menar du, menar du den där tv-serien som Cardiff-människorna är så stolta över?"
"Exakt!"
"Den har vi ju aldrig tittat på?"
"Både ja och nej", sa maken, "det är första avsnittet av säsong 11 som vi ska se!"
"Ska vi hoppa in i en serie som gått i 10 säsonger varav vi sett inget avsnitt alls?"
"Jag har!" sa maken.
"Inte under de tolv år jag känt dig?"
"Nej nej, men innan dess alltså. Då såg jag flera episoder."
"När då?"
"Ja, jag vet inte så noga. När jag var sju kanske?"
"Sju år?"
"Ja?"
"Det är ju 50 år sedan?"
"Jag kommer snabbt in i det igen."
 
Och det gör han nog. Hur det ska gå för mig återstår att se. Jag googlade serien nu och de här 11 säsongerna som maken talade om är tydligen en återupplivning av serien som har en gedigen historia av 26 tidigare säsonger bakom sig. Tur att maken kommer snabbt in saker!
Snabb människa! Älskad make! 
Framtida partners
Inte för att jag tror det eller hoppas på det men om, jag säger om, maken skulle lämna mig så skulle det förstås vara väldigt väldigt tråkigt men till min stora glädje och lättnad så kommer jag i sådana fall inte att behöva förbli ensam. Redan nu, medan maken alltså inte har lämnat mig och heller inte sagt sig ha några planer på att göra det får jag nämligen närmast overkligt många förslag från fina och fantastiska män. 
 
De vill bli mina Facebook-vänner men det förstår ju alla som har samma väl utvecklade fingertoppskänsla för män och mäns avsikter som jag själv har att de tagit sig en titt på min sida, sett min profilbild och genast förstått vilken förfinad och trevlig kvinna de har framför sig. Bilden av i alla fall, för framför dem är jag väl kanske inte direkt i nuläget. De, männen, har nämligen det gemensamt att de alla är boende i staterna. Ja, de förenta alltså (i den mån de är särskilt förenta).
 
Den senaste inkommande spelaren på det romantiska fältet, General Nakasone, en army cyber commander som tydligen även knäcker extra som läkare, ser ut att vara en stabil och pålitlig man i sina bästa år. Men även alla de andra ser ut att vara hederliga och fina familjefäder. I de flesta fall är de dessutom änklingar och därmed ensamstående förälder som förutom sorgen efter hustrun helt ensamma måste hantera så skilda saker som high school-baler, tonårskärlek, SAT, och önskan om husdjur. Tack och lov är de alla religiösa så de har i alla fall stöd och stöttning från den himmelske fadern. Men de är ensamma, ack så ensamma, och det är där jag - och uppenbarligen de - ser att jag har en viktig framtida funktion att fylla. 
 
Det är givetvis väldigt svårt att välja! De är ju så bra allesammans. Generaler och läkare - ofta kirurger och de kan ju tyvärr bli nödvändiga att stifta närmare bekantskap med under något skede i livet - och pastorer. Samhällsbärare på alla tänkbara sätt! Krispiga skjortor har de också, och det är alltid trevligt. De bortgångna fruarna lämnade månne ett enormt lass nystruket efter sig, eller så har de kompetenta männen tillägnat sig även den kapaciteten. Vara hur det vill med den saken, jag vilar tryggt i att jag kommer att leva ett förnämligt och bekvämt liv "over there" för den händelse att äventyraren skaffar sig ett äventyr.
 
Vänligen,
Framtida Mrs. Nakasone
 
Me. Still here but in the future over there living the life!
 
Perfect Home!
Det var mörkt, regnigt och höstlövshalt igår tidig kväll när jag gav mig av mot Johan och Lottas excellenta boning på Norrstrand. Jag gick svagt framåtböjd och förbannade mitt dåliga mörkerseende och ännu mer mitt val av skor. Det sistnämnda var under all kritik! Fattar inte varför jag tog på mig högblanka skor?! Högblanka på både ovan- och undersida. Idiotiskt. Hädanefter kommer mina fötter uteslutande att skrudas i fotriktiga promenadskor. Som jag känner nu så passar sådana till allt!
 
Nåja... Fram kom jag i alla fall och om mörkret under promenaden varit i det närmaste totalt rådde i huset den totala motsatsen. Home party-konsulenten Mia hade släpat med sig stora mängder upplysande produkter och värdinnan själv strålade (som vanligt) samt hade redan innan så många ljuslyktor av alla de slag i sin ägo att jag väl aldrig förr skådat riktigt så många. 
 
Lotta. Alltid glad och alltid kul. Och uppenbarligen extremt omtyckt. Huset vimlade nämligen av kvinnor, de hade sannerligen gått kvinna ur huse för att vara med om detta evenemang och det hade de, vi, förstås gjort fullständigt rätt i. 
Det här är Perfect Home. Det är i alla fall den innehållsrika katalogen. 98 sidor av bra-att-ha-grejer, förbättrar-humöret-pryttlar, vill-ha-pga-snygga-saker, användbara-batteridrivna-jättebra-grunkor och ALLA ÖVRIGA DEKORATIONER! 
 
Så där sitter man i skön kvinnogemenskap, fikar något gott och fingrar på produkterna och beställningslistorna och så slår man så småningom till på någon eller några saker som gör hemmet vackrare, varmare, ljusare eller hur man nu vill ha sin ombonade borg. 
 
Jag köpte i alla fall glas. Dricksglas. Stora så där som jag gillar dem. Tunga som ligger bra i handen och som rymmer tillräckligt mycket Cola Zero för att jag ska slippa hämta påfyllning var femte minut. 
 
Ni ser det där. Det stora glaset som av okänd anledning ligger längst upp i bild. MEN! Även de andra är ju snygga och det fanns också en skål som jag verkligen vill ha varför jag genast och med entusiam erbjöd mig att själv vara värdinna för ett party! Den 14/11 klockan 18.00 hos mig. Jag knåpar ihop något att tugga på och bjuder på starkt kaffe, te eller vad helst som önskas. Kom! Var med! Köp! Kul!
 
Kanske vill ni ha ett guldlöv och en ljuskorg? Inga problem! Det har Perfect Home!
Jamen, välkomna då bloggvänner.