Maximalisten

Är du Banksy?
2013 tillbringade jag fyra veckor i Bristol. Jag hade aldrig varit där tidigare men föll omedelbart och handlöst för staden. Blev väldigt förälskad faktiskt och var oerhört lycklig under de där fyra veckorna jag spenderade där. Vi hyrde ett hus med heltäckningsmattor överallt och en "boiler" som lät mystiskt i badrummet. Huset låg på en lagom rask promenad till Sainsbury´s (live well for less) där jag köpte fantastiska saker som räkor med aiolidipp färdigt att äta rakt ur förpackningen, chips jag adrig tidigare vare sig sett eller smakat och massor av annat som inte försäljs här. Då och då tog jag bussen ner till centrum och hoppade av vid Cabot Circus, men oftare ändå promenerade jag i stället dit. 
 
Bristol är kurvigt, eller kanske snarare kulligt. Det är byggt i en varierande terräng, högt och lågt mest hela tiden. Det är fullt av små butiker och slaktarens butik trängs med second hand affären, butiken med afrikanskt konsthantverk, många välgörenhetsshoppar, chokladbutiker, dvd-butiker, inredning, vanlig loppis och mycket mer. Det är också rikligt bemålat. Det finns ett stort antal fasader som försetts med konstnärliga utsmyckningar av varierande kvalitet. 
 
En som håller en mycket hög kvalitet och som återfinns på en rad ställen i Bristol är fenomenet Banksy. Jag skriver fenomen eftersom vad jag förstår så vet ingen, eller i alla fall mycket få, vad eller vem som döljer sig bakom pseudonymen. För en sådan är det. Det sägs att Banksy är en man. En politisk, bland annat, aktivist som grafittimålar på husfasader och som numera tydligen gör det i lite olika städer i världen. Tidigare var det bara Bristol som dekorerades. 
 
Han, hen, de gör det mycket bra! Det är intelligent, snyggt genomfört och når sannerligen en mycket god verkshöjd. 
 
Det kan man inte säga om den här typen:
 
Om han inte heter Rune och har stavat sitt namn fel så får man väl anta att han har någon typ av självinsikt som kallar sig för *"Rude". För oförskämt är det verkligen. Det här är klotter och inte konst, och jag avskyr det. Jag förstår mekanismerna bakom den här sortens agerande och jag vet också att det för de flesta är ett övergående ungdomligt oförstånd där behovet av att bokstavligt talat sätta sitt märke på något för en del är stort, men särskilt överseende känner jag mig trots det inte. 
Här har han också varit, Rune. Eller om det är en tjej, Rude Rut kanske, inte vet jag. 
 
Banksy är det emellertid inte. Den saken är säker.
Tipstjänst
Lite lästips kanske? Så här i juletid. Jag har valt ut några favoriter som var och en av dem gett mig en särskilt stor läsvärdesupplevelse. 
Uppifrån och ner:
 
Frans de Waal (primatolog, psykolog, etolog) gör jämförelser mellan människan och andra primater främst med avseende på moral. de Waal har under ett tjugotal år studerat temperamentsfulla schimpanser och fredsälskande bonoboer varav de senare lever i matriarkat och som gärna råder bot på konflikter genom att ha sex med varandra. Eller, bonoboer använder sex för lite av varje, det är faktiskt vad de gör helst i livet. De är fredliga och mycket erotiskt intresserade. 
 
Boken är utomordentligt välskriven och resonemangen både djärva och fängslande. Experimenten med de två kapucineraporna som behandlas orättvist i ett försök att bevisa teorin att känslan för rättvisa har rötter mycket långt tillbaka i tiden när människa och apa var samma art är både roande och rörande. I korthet går det ut på att de två aporna som sitter i varsitt rum men kan se varandra byter en sten mot gurka. De ser att det även finns vindruvor vilket är kapucinerapors favoritfrukt men upprörs inte av det så länge de båda får samma belöning för sina stenar. När så den ena plötsligt får en vindruva som tack för stenen men den andra fortfarande bara får gurka förändras sannerligen stämningen. Den som fått gurka men blivit utan vindruva vägrar att äta gurkan som den tidigare ätit med god aptit och får i stället ett utbrott av ilska. Det är mycket tydligt hur orättvist behandlad hen upplever sig ha blivit. 
 
Vid minsta intresse för människans natur, moralbegreppet eller primater - läs den här boken. 
 
Oliver Sacks (professor i neurologi) har skrivit fantastiska böcker men det här är i mitt tycke hans bästa. Hans bok "Awakenings" är kanske hans mest uppmärksammade. I den beskriver han arbetet med patienter som efter att ha drabbats av epidemisk hjärnhinneinflammation blivit katatona och upptäckten av L-dopas gynnsamma effekter på tillståndet. Robert de Niro spelade huvudrollen i filmen som vann ett flertal priser. 
 
I "De färgblindas ö" åker Sacks till en stillahavsö vid namn Pingelap där en del av invånarna är totalt färgblinda. Sacks, själv ansiktsblind, reser också till ön Guam för att där studera en ovanlig ärftlig nervsjukdom. Men det är inte allt han gör, hans livslånga intresse för botanik gör att han även intresserar sig för den mycket speciella växtlighet som finns på dessa öar. Av särskilt intresse framstår kottepalmerna som stammar från förhistorisk tid. 
 
Det här är en lysande bok, finns inte en sida, inte en mening i den här boken som känns onödig eller tråkig. Sacks är briljant både som författare, berättare och som neurolog (förstås). Hans underfundiga humor adderar ytteligare till det redan höga läsvärdet. 
 
Vid minsta intresse för öar, sällsynta sjukdomar, saker man annars inte vet något om eller helt enkelt bara intresse för en extremt bra berättelse - läs den här boken. 
 
Richard Dawkins (evolutionsbiolog, etolog) författare till en av de bästa böcker som skrivits "Illusionen  om Gud" och i mitt tycke en av de mest intelligenta människor som lever och verkar i samtiden berättar här i sin självbiografi "Nyfikenhet och förundran" (första delen av två) om de första 35 åren av sitt liv. Det här är en bok av stort intresse inte minst med tanke på hans stora påverkan på hur vi ser på evolution och religion. 
 
Utmärkt skriven, otroligt rolig och alltigenom högintressant. Jag älskar Dawkins.
 
Vid minsta intresse för ateism, intelligens, levnadsbeskrivning, samtidshistoria och stora tänkare - läs den här boken. 
 
Andrea Wulf  (historiker) skrev en intressant bok - "Jakten på Venus" - om ett globalt samarbete mellan vetenskapsmän över hela världen som slog sig samman i slutet av 1760-talet för att studera hur lång tid det tog för planeten Venus att passera solen. Den boken var mycket bra men den jag vill lyfta fram här är ännu mycket bättre. I "Vetenskapens bortglömde hjälte" möter vi naturforskaren Alexander von Humboldt, bror till den för vår tid betydligt mer kände Willhelm von Humboldt. 
 
Den här boken har allt! En exceptionell människa som gör exceptionella saker exceptionellt ofta och på de mest exceptionella sätt. Jag citerar baksidestexten: "Alexander var en upptäcksresande och sin samtids mest berömda vetenskapsman. Städer, floder, bergskedjor, en pingvin och en gigantisk bläckfisk - till och med en plats på månen - bär hans namn. Hans liv var fyllt av upptäckter och äventyr: han besteg världens högsta vulkaner, tog sig igenom det mjältbrandssmittade Sibirien och skrev banbrytande bästsäljande böcker."
 
Han gjorde också förutsägelser angående miljöpåverkan och förstod vilka negativa konsekvenser det skulle bli av avverkning av träd på sluttningar ner mot sjöar och mycket mycket mer. 
 
Det här är en av de absolut bästa biografier och bästa böcker alla kategorier jag någonsin har läst. 
 
Vid minsta intresse för historia, innovation, enastående prestationer, exceptionalitet och genialitet - läs den här boken.
 
Julian Guthrie (journalist, författare) har skrivit boken "How to make a spaceship" som måhända inte är ett stort litterärt mästerverk men som handlar om några av världens absolut mest drivna entreprenörer inom rymdfart. Här skriver hon om Peter Diamandis och hans X-PRIZE, kampen om att skaffa fram pengarna och inte minst om alla de som på olika sätt jagade efter att erövra den betydande prissumman för den osannolika och imponerande prestationen att skicka en bemannad farkost på 100 kilometers höjd och sedan göra om samma sak med samma farkost inom två veckor. 
 
Personerna i boken (däribland Diamandis, Routan, Melville) är dock vad som bränner sig fast längst i mitt minne. De är alla så märkvärdigt modiga, galna, uppfinningsrika, våghalsiga, övermodiga, äventyrliga och så komplett och emellanåt också bokstavligt utomvärldsliga att det knappt går att ta in. Jag satt många gånger under läsningen och både rös och förfärades av saker de tog sig för. Men främst imponerades jag förstås. Tänk ändå, att så många av de saker, upptäckter, innovationer som fått så stor betydelse för så många gjorts av så få. Ibland bara en enda individ. Tanken svindlar.
 
Vid minsta intresse av produktiv inspirerande galenskap parad med enorm intelligens och sinne för äventyr utan begränsningar - läs den här boken. 
Pagodmössans ouppklarade försvinnande
Vaknade härom natten av en tankeparasit. Från ingenstans hade ett minne börjat röra på sig och som med de flesta minnen som bestämmer sig för att 02.15 är en bra tid för en återförening med ägaren skapade det bara oreda och förstörd sömn. Mitt i en annars rofylld nattsömn tyckte tydligen min hjärna att stunden var kommen för att påbörja en utredning av vad som kan ha hänt med pagodmössan i två våningar som jag köpte på en hantverksmässa på Baerums Verk för ganska precis 20 år sedan. 
 
Det hela började med att jag mycket sömndrucken konfronterades med en minnesbild av mig själv köpandes mössan. Inga kval leds ehuru så långt. Tvärtom välkomnade jag minnet av pagodmössan som jag då kom ihåg att jag var mycket förtjust i. Hade varit mycket förtjust i. För vad minnet härnäst fann för gott att informera mig om var att den numera och sedan länge är försvunnen. Där började saken plåga mig för nu var det plötsligt ett antal flyttar och ett enormt stort antal lådor som skulle gås igenom i ett skröpligt och dittills sovande huvud. Jag vaknade inte heller, inte på riktigt i alla fall. För då hade jag åtminstone kunnat ta ett grepp om situationen och ruska tankarna i ordning. Kanske sagt något i stil med "Ja, det är tråkigt att tvåvåningspagodmössan är försvunnen, men jag har väldigt många andra mössor så det är väl inte direkt ett problem vars lösning måste uppfinnas nu klockan 02.15, eller hur jag?" och så hade jag kunnat ta en klunk vatten och rulla ihop mig bakom makens rygg och fortsätta sova. 
 
Men nej. Så hände det sig inte. I stället började minnet söka sig fram genom förråd, lådor, påhittade hus jag aldrig bott i och kattvindar i hus jag tidigare residerat i. Här och där snubblade minnet över helt andra saker, lådor och problem och kastade sig in på sidovägar som inte heller de ledde till något konstruktivt. Så jag var inte vaken, men jag sov inte heller. Mycket irriterande alltsammans. Utmattande! Till slut infann sig något som endast kan beskrivas som ett klimakterieraseri. Jag blev så förargad på minnet att jag kastade av mig täcket och rusade upp. Med håret på ände slog jag sedan i lilltån eftersom jag under min dramatiska sorti från sovrummet missat att lysa upp farbar väg genom köket och därav i tillägg till det dåliga humöret skaffat mig en stukad tå. 
 
Det var aldrig ett alternativ att gå ner till källaren, det ska sägas. Men jag gick igenom de skåp som skulle kunna vara aktuella för mössförvaring här i våningen. Det gav förstås inget alls. Vilket jag egentligen redan visste. Jag har inte sett pagoden sedan flytten 2005. Den dväljs garanterat i någon av de lådor som förblev oöppnade efter skilsmässan, och jag har som sagt väldigt många andra mössor. Det går ingen mössnöd på mig! Tå och raseri lugnade sig efter en stund och jag återvände till make och hund i sovrumssängen. 
 
Pulsen bromsades och makens rygg var precis lika mysig som alltid. Sömnen vinkade åt mig och jag vinkade tillbaka. Allt var gott och jag försjönk i dvala som närmade sig den efterlängtade djupsömnen när plötsligt ännu en tankeparasit beslöt sig för att roa sig med mig. 
 
"Du bryr dig inte om tvåvåningspagoden mer. Jag förstår...", sa den släpigt till mig. "Men Sherlock Holmes-hatten då? Den du köpte i Dublin - var är den?"
 
Mössor i urval. Dock ingen pagod och heller ingen Sherlock Holmes-mössa (deerstalker-mössa) (han bar tydligen aldrig en sådan, men jag däremot - jag gjorde det. I alla fall tills dess att den försvann).