Maximalisten

Första, andra, tredje
Jag minns inte hur gammal jag var men jag var tillräckligt liten för att sitta på min pappas axlar under mitt livs första auktion. I gassande sol och med handen skuggande ögonen satt jag där och insöp atmosfären. Det var en gårdsauktion i södra Norrland. Kvarlåtenskapen efter en avliden storbonde och hans fru skulle auktioneras ut. Varför vet jag inte, för det saknades inte släktingar. Kanske ville de inte ha något, kanske ville någon ha allt. Jag vet inte. 
 
Det rådde en spänd förväntan. Glädje också. Människorna talade upprymt med varandra, pekade, skrattade, viskade. Där fanns jordbruksredskap - av vilka jag bara kände igen några få -, möbler, fordon, manglade broderade dukar, lampor, djur, cyklar, mjölkkrukor, kandelabrar, stängsel, stövlar, kläder, tre Kronblomssoffor, den största spegel jag dittills sett, trädgårdsmöbler, trasmattor och finrumsmattor och mycket mycket mer. Vid den stora ladan kokades det korv för försäljning. Jag åt två. Och på slaget tolv steg auktionsförättaren upp på en hövagn och förklarade reglerna för utrop, bud, betalning och annat. Då satt jag återigen på pappas axlar. 
 
När dagen led mot sitt slut och jag låg i sängen utan att kunna sova kunde jag knappt vänta tills nästa gång, nästa auktion. Så stor och omedelbar var förälskelsen att den lilla flickans hjärta slog så hårt i bröstkorgen att hjärtslagen syntes utanpå nattlinnet. 
 
Där i sängen den där sena kvällen, tyckte jag att jag fått vara med om något stort. Jag älskade absolut allt! Jag förstod kanske inte alla skämt, men jag missade sannerligen inget av rivaliteten, tävlingen, försöken till lyckade strategier och heller inget av det ibland ganska giriga ansiktsuttrycket hos den som stått med det vinnande budet och som bar bort vad det nu var och antingen försvann nöjd med fyndet eller som kom tillbaka för att ropa in mer.
 
Det som en gång var en blixtförälskelse övergick sedan till en livslång kärlek. Otaliga är de auktioner jag emellanåt åker ganska långa sträckor för att kunna övervara, och pirret i magen är exakt detsamma nu som det var då, även om det jag numera vill ha skiljer sig något från vad jag åtrådde när jag var liten. 
 
Vad jag köpte då? Den minsta kopparkittel jag någonsin sett och efteråt ägt, en handspegel med monogram och en filigranbrosch. Alltsammans så andlöst vackert. 
 
På bilden syns mitt senaste auktionsfynd. Inropat och därmed överkommet på Hammarö Auktionsverk. Det är en nätauktion vilket innebär att man får koka sin korv själv och förvisso inte kan känna på stämningen på samma sätt som på en vanlig auktion. Men föremålen är fortfarande vackra och begärliga och spänningen stor. Jag älskar auktioner, dofterna och historierna jag tycker att föremålen berättar. 
 
 
Traditionalist, nej visst
Jag är inte stor på traditioner, det får väl erkännas. Jag har nog inget sådant där speciellt moment av Kalle-på-julafton-klass som jag inte kan vara utan för att det då inte blir någon jul. Julbordet är sällan särskilt konventionellt, kan bli asistisk mat lika gärna som det kan bli något annat. Ofta firar vi i sällskap inte bara av närmaste familj och släktingar utan kanske också med nyfunna vänner eller utbytesstudenter som har lång väg hem. Vi firar inte ens alltid julafton på själva julafton, passar det bättre en annan dag så firar vi helt enkelt en annan dag. 
 
En del saker däremot är mysiga att återse varje jul. Det är pynt som barnen gjort, och faktiskt även någon enstaka sak jag själv gjort. Vissa julsaker är liksom lite finare än andra, betyder mer, är gulligare, rundare, lättare att känna igen på något vis. "Åh", tänker jag för mig själv då när jag står med huvudet i en kartong och anar konturerna av en tomte jag tycker särskilt mycket om. "Och där är den raringen!" säger jag förtjust för mig själv när jag fiskar upp en smällkaramell tillverkad för si så där fjorton, femton år sedan av en dotter som både stolt och andäktigt förväntansfullt frågade "Tycker du bara jättemycket om den mamma, eller visst älskar du den?" Och visst gjorde jag väl det. Älskade den förstås. Och henne med så klart. 
 
Annat har jag själv köpt. Som brickan på bilden. Den har också blivit några år nu, om än inte så många, men det var högst osäkert om den skulle överleva ens den första julen. Jag hittade den på Värmlands Hemslöjd här i Karlstad. Den är gjord av Paradisverkstan som huserar på Öland och jag tyckte att den var alldeles strålande fin. Grisarna, tomtarna, bockarna, uttrycken, färgerna. Den satte sig i hjärtat på mig som en knäck gör i tänderna, och jag bestämde mig ganska omgående att se den som en investering. Sagt och gjort, jag halade upp plånboken ur väskan och drog med en enkel handsledsrörelse kortet genom kortdragaren, och en kod senare var den min. 
 
Som så ofta när jag köper något känns genast motivationen att städa större varför köket den julen sken lite extra. Platsen var bestämd, brickan skulle stå bakom blandaren på diskbänken och lysa upp tillfället för vem det nu än var som åkte på att ställa juldisken i maskinen. Nöjd var jag, och livet gick trallande vidare.
 
Ett par dagar senare var det dags för julfika tillsammans med den medspråksgrupp jag då var en av ledarna för. Jag gillar medspråk och jag gillade verkligen alla deltagarna varför jag ville ordna något lite extra för dem på avslutningen av terminen. Något verkligt traditionellt, tänkte sig icke traditionalisten och fyllde bilen med tomtar, röda dukar, julmusik, julmat, julmust, ljusstakar och ... den nya brickan. 
 
Det hela blev mycket lyckat och väldigt uppskattat. Jag hade själv vansinnigt trevligt och njöt av hela tillställningen. Efteråt, nöjd och glad, packade jag in allt i bilen igen och vinkade hejdå till alla vännerna. Jag lade i backen och pep iväg bara för att plötsligt stanna igen. Något var konstigt, något var fel. Något var verkligen inte som det skulle. Jag stannade bilen, vred av motorn och gick ut och mycket riktigt - något stod inte rätt till. Jag hade backat över den nya brickan. Paradisverkstadens praktverk, och min livslånga investering låg nu där och kikade förbluffat och inte så lite sårat fram under ett av däcken. 
 
Och det där, precis det där är dessvärre en tradition. Att backa över saker, alternativt lägga saker på biltaket eller motorhuven och sedan glömma bort att jag gjort det och köra iväg är tyvärr ett återkommande tema och stort misslyckande i mitt liv. Det har ännu inte inneburit någon ond bråd död för någon stackare, och det får vi väl hoppas är en lyckosam trend som håller i sig, men mycket annat har mött sitt öde på det sättet. Plånböcker med pengar i, tårta, midsommarmat, svågerns på riktigt förlag utgivna boktrilogi, ett antal flaskor läsk och oräkeliga andra saker har backats över eller med fart och fläkt blåst ner från sin oväntade placering på taket. Senast i raden av dylika missgärningar var när jag för ett par veckor sedan körde iväg med bagageluckan öppen och irriterade mig på att människor jag mötte gestikulerade vilt åt mig. Någon gjorde sig till och med besväret att köra upp jämsides för att påkalla min uppmärksamhet helt utan att lyckas göra annat än att höja mitt blodtryck. Tack och lov stod hundburen kvar trots att jag åkte omkring med gapande bakdel och tack och lov var inte hundarna med just den gången. 
 
Så traditionalist, nej visst - men vissa saker är tydligen mer oundvikliga än andra. 
 
Men! Att Paradisverkstaden gör föremål av hög kvalitet som Värmlands Hemslöjd sedan säljer, det är i alla fall ställt utom allt tvivel. Titta bara på bilden, den är tagen i dag, flera år efter den förskräckliga incidenten, förvisso är brickan lite sprucken men åh, så fin ändå!. Slutet gott, allting gott. Till nästa gång...
Jag fruktar det värsta!
Vad hände precis i Designated Survivor?! Vågar inte googla.
 
Oh no...