Maximalisten

Saker man måste ha när man blir stor
När jag var liten fanns det några saker som jag hade svårt att se att jag någonsin skulle kunna ge avkall på i livet. Jag kunde inte tänka mig ett liv i vuxenvärlden utan att ha en egen apa, en mycket liten tv som gick att bära med sig överallt och - viktigast av allt - jag skulle bo inte i en lägenhet eller i ett hus utan i en möbelaffär. 
 
Jag minns en resa till Luleå som jag gjorde med mina föräldrar. Eller, egentligen minns jag absolut ingenting av resan jag gjorde till Luleå tillsammans med mina föräldrar. Ingenting mer än att vi, antagligen för första gången för min del, besökte en möbelaffär och att det var där som det gick upp för mig att det var exakt precis just så jag skulle bo! Jag njöt verkligen vandringen runt bland de uppbyggda miljöerna, de många sofforna och alla fantastiska matsalsgrupper. Madrassrummet lockade med alla sina sängar, där jag likt Snövit hos de sju små dvärgarna kunde ligga raklång tvärsöver ett par sängar om jag så ville.
 
Allt jag behövde göra var att dröja mig kvar och hålla mig gömd tills efter stängningstid. Sedan kunde jag bo i möbelaffären.
 
Inget fattades i den härliga bilden över min fortsatta tillvaro, tyckte jag. Inget utom möjligen att jag var en alldeles förfärligt mörkrädd liten unge. Så där mörkrädd att det inte ens hjälpte med nattlampa. Det hjälpte faktiskt inte heller med att få ligga i samma rum som min mamma och pappa. Det absolut enda som hjälpte var att sova i samma säng som dem. Först då, liggande bakom min pappas breda ryggtavla, kunde jag slappna av och sova gott. Så pappa borde ju också bo i möbelaffären. Det fick man nog ändå tänka sig. Fast det blev genast lite svårare att planera. Av flera orsaker. Han var större än jag, mycket större, och svårare att gömma. Dessutom måste han gå till jobbet varje dag, och så hade han sådana krav på regelbundna lagade måltider och hur jag än kollade så fanns det vare sig fungerande spis eller annat än bananer av plast i butiken. Och så var det ju det där med personalen. För att undgå dem på dagtid måste vi vara små som pysslingar. Om vi kunde bli det så skulle förstås också problemet med maten vara lätt att åtgärda. Då hade det räckt med bara en brödsmula för att hålla oss - mest pappa - mätta i en vecka eller så. Men nu var vi ju inga pysslingar och utsikterna att bli det såg inte heller särskilt goda ut. Det var en stor besvikelse, en mycket stor besvikelse, när jag tvingades överge hela den härliga idén att bo i en möbelaffär. Jag tror att jag aldrig riktigt kommer över det. 
 
Många år senare, för övrigt en av de första gångerna jag var i Karlstad så besökte jag Walfrid Svenssons möbler. De hade då stor butik på Kungsgatan, bara ett kort stycke från gatan jag numera själv bor på och där i deras vindlande - säkert svårjobbade - lokaler kom drömmen åter. Tänk att få bo där! 
 
Nu kan det visst bli sant, såg jag. Walfrid har för länge sedan flyttat ut och lokalerna har styckats upp. En del av dem har blivit galleri och annat kommersiellt medan andra delar blivit insatslägenheter. Hade jag inte älskat vår våning hade jag slagit till och en gång för alla infriat den gamla drömmen och längtan efter att få bo i en möbelaffär. För någon apa blev det ju inte heller. Men tv:n blev åtminstone verklighet. Den går under namnet iPhone och visar mig precis allt jag vill se. Pysslingar också.