Maximalisten

Traditionalist, nej visst
Jag är inte stor på traditioner, det får väl erkännas. Jag har nog inget sådant där speciellt moment av Kalle-på-julafton-klass som jag inte kan vara utan för att det då inte blir någon jul. Julbordet är sällan särskilt konventionellt, kan bli asistisk mat lika gärna som det kan bli något annat. Ofta firar vi i sällskap inte bara av närmaste familj och släktingar utan kanske också med nyfunna vänner eller utbytesstudenter som har lång väg hem. Vi firar inte ens alltid julafton på själva julafton, passar det bättre en annan dag så firar vi helt enkelt en annan dag. 
 
En del saker däremot är mysiga att återse varje jul. Det är pynt som barnen gjort, och faktiskt även någon enstaka sak jag själv gjort. Vissa julsaker är liksom lite finare än andra, betyder mer, är gulligare, rundare, lättare att känna igen på något vis. "Åh", tänker jag för mig själv då när jag står med huvudet i en kartong och anar konturerna av en tomte jag tycker särskilt mycket om. "Och där är den raringen!" säger jag förtjust för mig själv när jag fiskar upp en smällkaramell tillverkad för si så där fjorton, femton år sedan av en dotter som både stolt och andäktigt förväntansfullt frågade "Tycker du bara jättemycket om den mamma, eller visst älskar du den?" Och visst gjorde jag väl det. Älskade den förstås. Och henne med så klart. 
 
Annat har jag själv köpt. Som brickan på bilden. Den har också blivit några år nu, om än inte så många, men det var högst osäkert om den skulle överleva ens den första julen. Jag hittade den på Värmlands Hemslöjd här i Karlstad. Den är gjord av Paradisverkstan som huserar på Öland och jag tyckte att den var alldeles strålande fin. Grisarna, tomtarna, bockarna, uttrycken, färgerna. Den satte sig i hjärtat på mig som en knäck gör i tänderna, och jag bestämde mig ganska omgående att se den som en investering. Sagt och gjort, jag halade upp plånboken ur väskan och drog med en enkel handsledsrörelse kortet genom kortdragaren, och en kod senare var den min. 
 
Som så ofta när jag köper något känns genast motivationen att städa större varför köket den julen sken lite extra. Platsen var bestämd, brickan skulle stå bakom blandaren på diskbänken och lysa upp tillfället för vem det nu än var som åkte på att ställa juldisken i maskinen. Nöjd var jag, och livet gick trallande vidare.
 
Ett par dagar senare var det dags för julfika tillsammans med den medspråksgrupp jag då var en av ledarna för. Jag gillar medspråk och jag gillade verkligen alla deltagarna varför jag ville ordna något lite extra för dem på avslutningen av terminen. Något verkligt traditionellt, tänkte sig icke traditionalisten och fyllde bilen med tomtar, röda dukar, julmusik, julmat, julmust, ljusstakar och ... den nya brickan. 
 
Det hela blev mycket lyckat och väldigt uppskattat. Jag hade själv vansinnigt trevligt och njöt av hela tillställningen. Efteråt, nöjd och glad, packade jag in allt i bilen igen och vinkade hejdå till alla vännerna. Jag lade i backen och pep iväg bara för att plötsligt stanna igen. Något var konstigt, något var fel. Något var verkligen inte som det skulle. Jag stannade bilen, vred av motorn och gick ut och mycket riktigt - något stod inte rätt till. Jag hade backat över den nya brickan. Paradisverkstadens praktverk, och min livslånga investering låg nu där och kikade förbluffat och inte så lite sårat fram under ett av däcken. 
 
Och det där, precis det där är dessvärre en tradition. Att backa över saker, alternativt lägga saker på biltaket eller motorhuven och sedan glömma bort att jag gjort det och köra iväg är tyvärr ett återkommande tema och stort misslyckande i mitt liv. Det har ännu inte inneburit någon ond bråd död för någon stackare, och det får vi väl hoppas är en lyckosam trend som håller i sig, men mycket annat har mött sitt öde på det sättet. Plånböcker med pengar i, tårta, midsommarmat, svågerns på riktigt förlag utgivna boktrilogi, ett antal flaskor läsk och oräkeliga andra saker har backats över eller med fart och fläkt blåst ner från sin oväntade placering på taket. Senast i raden av dylika missgärningar var när jag för ett par veckor sedan körde iväg med bagageluckan öppen och irriterade mig på att människor jag mötte gestikulerade vilt åt mig. Någon gjorde sig till och med besväret att köra upp jämsides för att påkalla min uppmärksamhet helt utan att lyckas göra annat än att höja mitt blodtryck. Tack och lov stod hundburen kvar trots att jag åkte omkring med gapande bakdel och tack och lov var inte hundarna med just den gången. 
 
Så traditionalist, nej visst - men vissa saker är tydligen mer oundvikliga än andra. 
 
Men! Att Paradisverkstaden gör föremål av hög kvalitet som Värmlands Hemslöjd sedan säljer, det är i alla fall ställt utom allt tvivel. Titta bara på bilden, den är tagen i dag, flera år efter den förskräckliga incidenten, förvisso är brickan lite sprucken men åh, så fin ändå!. Slutet gott, allting gott. Till nästa gång...