Maximalisten

Den franska örfilen
 

Jag gillar, precis som de flesta väl gör, film. Särskilt mycket tycker jag om att se på fransk film. Fransmännen är sannerligen mästare på att skildra krångliga, kantiga och skärande relationer och inga andra kan på samma sätt som de gör orkestrera den ödesmättade tystnad som uppstår efter att handflatan landat på någons kind med ett mycket precist och smärtande snärtande ljud. Gåshud!

En helt annan anledning till att jag uppskattar fransk film är filmarkitekturen. Säg den interiör i fransk film som inte fått mig att vilja flytta in. Till och med i den oroande "Amour" av den alltid like provokative Haneke, som förvisso själv kommer från München men som i "Amour" arbetar med en helt fransk uppställning skådespelare, älskade jag våningen som det mesta av dramat utspelade sig i. Dammig, använd, sliten och storslagen på samma gång. Sällskapsrummet! Kunde inte ta ögonen från det. Missade inga av replikerna dock, såg den en extra gång för att riktigt kunna vältra mig i fantasin att det kunde varit jag som bodde där. 

I Varg Veum - en mer lättillgänglig tv-serie med underhållningsvåld och tjusigt skäggig norrman som sina allra största förtjänster - noterade jag med stor förtjusning att golvlampan jag fann på Solareturen här i Karlstad stoltserade vid ena väggen i Veums ytterligt coola bostad. Utan tvekan hade en scenograf inte bara hittat en likadan lampa utan också gillat den så mycket att hen bestämt sig för att ge den en ganska central position i Veums liv. Varg - ett i mitt tycke helt fantastiskt namn på en privatdetektiv - tillhör den där sortens karaktärer som har ganska mycket otur. Han blev påpucklad i var och varannat avsnitt och hade över huvud taget inte jättemycket flyt när det gällde något alls egentligen. Jag hoppas och tror att beständigheten hos golvarmaturen och det oerhört hotellmässiga varma skenet hos densamma skänkte honom den tröst han så ofta såg ut att behöva. 

Så här i jultid är det i sammanhanget svårt att låta bli att nämna "Fanny och Alexander". Förutom alla gräsligt dysfunktionella vuxna sadister som dansade långdans genom rummen när de inte gjorde andra och betydligt mer horribla saker är det omöjligt att glömma Anna Asps scenografi. Gode värld, så bra! Vilket hus det blev. Och vilken välförtjänt Oscar det ledde till. 

Så man kan se på filmer, men man kan också bo i dem. I alla fall kan jag. I alla fall i fantasin. 

 

#1 - Blogg.se

Lycka till med din nya blogg!

#2 - Romany

Underbara franska filmkultur!