Maximalisten

Emilia Snövit Kikic
Det finns kreativa människor. Det finns väldigt kreativa människor. Och så finns Emilia Snövit Kikic. Konstnären som ställde ut sig själv liggande i en glaskista och som gör så extremt underhållande, emellanåt morbid och oroande, men mest av allt fantastisk kollagekonst!
 
En dag för många år sedan nu kom den förstfödda hem och sa att en kvinna som hette Snövit börjat arbeta på skolan. Det lät lite för bra för att vara sant tyckte jag, men viss om att den förstföddas, i alla fall på den tiden, höga moral inte tillät henne att ljuga sin mor rakt upp i ansiktet samt det faktum att jag också sänt iväg barnen på crazy-hat-days, fun-hair-days och lite andra typer av återkommande evenemang arrangerade av och på Engelska Skolan föll det mig in att det skulle kunna vara sant. Kanske anställdes just det året sagofigurer för att pigga upp det emellanåt tämligen höga studietempot och förväntningarna på en kraftfullt rakt uppåtstigande trend och utveckling vad gällde matematik-kunskaper? Den idén tyckte jag personligen var tilltalande och ledde mig osökt in på njutbara fantasier om att få gå på utvecklingssamtal hos Pinocchio, få mentorsmail från Dumbo och vakta skoldanser i sällskap av Pongo och de 101 dalmatinerna. 
 
Nu blev det tyvärr inte så. Importen från Nordamerika gällde oftare vanliga lärare av tough love-slag, och alls inga sköna Disney-karaktärer. Förutom just denna enda då. Bildläraren Snövit. Varm, rolig, kunnig, inkännande och medkännande. Dessutom, och jag vet inte om det är skälet till namnet, jag har aldrig frågat, kan man inte undgå att se de utseendemässiga likheterna med sagans Snövit. 
 
Vi delade stuga under några dagar Emilia och jag, när vi tillsammans med andra lärare och föräldrar åkte till Gotland med ungdomarna som avslutning på hela det äventyr som det trots allt var att som en av de första föräldrarna placera sitt barn i en av två klasser med sjuor som Engelska Skolan hade under öppningsåret. Jag kan minnas fel, kanske var det tre sjundeklasser. Det fanns bara en enda nionde klass i alla fall, det är jag helt säker på. Allt var roligt med den där resan. Vädret var vackert, vi var på en ö som även den var vacker, det fanns cyklar, pastasallad och sumobrottardräkter. Det gick att klättra på vägg, bada och umgås och alla ungdomarna, ingen enda undantagen, var sitt allra bästa jag. Även i Emilias och min stuga rådde harmoni, åtminstone vill jag tro det. Jag var i alla fall nöjd.
 
Och igår tittade jag på den bästa konst jag sett på länge. Jag köpte en tavla också. En av alla jag ville ha, jag ser det som starten på en samling, En stor samling. 
 
Jag gillar Galleri Bergman. Bergman själv är en trevlig man och jag tycker att utställningarna alltid har en skärpa och fräschör över sig som jag finner mycket tilltalande. Ibland sägs det angående relationer mellan människor att "Om det är lätt är det rätt", det tror jag mindre på när det handlar om mänskliga relationer och mer på när det gäller konst. Konst behöver inte vara lättillgänglig, men den måste i alla fall vara rätt för betraktaren. 
 
Och det här, mina damer och herrar - det här är rätt för mig.
Konstnären och jag. Ni ser hur jag liksom lutar mig in mot henne i hopp om att kreativiteten smittar? 
Tavlan jag köpte!
Några av alla tavlor jag vill köpa och där framför killar som framför på ett underhållande sätt, mycket bra alltsammans. 
Vill ha en sådan också! 
Och den här! Förstås!