Maximalisten

Äntligen en bildad orm
Den ena delen av motivet på bilden har jag skapat och den andra har Emilia Snövit Kikic skapat. Bra skapat av oss båda, tycker jag! Den akademiska husgrundsormen som så föredömligt visas fram av min egen kreation är ett av alla fantastiska alster som just nu går att se på Galleri Bergman i Stockholm. 
 
Jag har skrivit om Emilias konst tidigare och kommer att göra det många gånger till. Jag tycker så oerhört mycket om den förstår ni. Den är intelligent, varm, humoristisk, precis, snygg och så sprudlande kreativ att jag blir emotionellt engagerad och det finns i mitt tycke inte många saker som slår den känslan. Det emotionella engagemanget är som en underbar liten brummande motor i själen som utgör motivation, driv och blixtar av ren och skär lycka. Sådant känner jag stor tacksamhet över. Konstnärer som har den där förmågan uträttar vansinnigt mycket för oss andra, de fungerar som kul kulturell katalysator och ibland katalysatir som jag verkligen älskar! De sätter igång saker, för oss samman, låter oss hitta gemenskap där vi förut kanske bara såg olikheter, får oss att prata med varandra. Och det behöver vi så väl! 
 
Älskad människa. Älskad konst.
 
 
 
 
Obegripligt
Försökte beställa en bänk i mangoträ hos Ellos idag, och det gick väl bra. Den lades till i varukorgen och jag cyberstrosade bort till kassan för att ombesörja betalningssätt och dylikt. Och dylikt visade sig vara en tvångstransport till husdörren för 395 kronor. Jag trodde förstås att systemet låst sig på något sätt eftersom det inte gick att välja att själv hämta paketet, så jag ringde genast upp dem. Själva ringandet gick snabbt och bra men svarandet dröjde. Till slut kom jag emellertid fram och fick tala med en Ellosanställd. 
 
"Det går inte att välja något annat än hemtransport, så något är väl fel gissar jag", sa jag. 
"Nej, det är riktigt", svarade hon.
"Vilket då?", frågade jag. "Att det är fel?"
"Nej, nej, det är riktigt att det bara går att välja hemtransport."
"För 395 kronor?"
"Ja, precis."
"Men jag vill ju hämta paketet själv till en kostnad av noll kronor?".
"Det går inte", sa hon. 
"Men varför?" undrade jag.
"Det är en skrymmande möbel som postnord inte vill ha stående", sa hon.
"Det är en sittbänk", påpekade jag. "150 centimeter lång."
"Ja."
"Så jag måste mot min vilja betala 395 kronor?"
"Bara om du vill beställa bänken."
"Konstigt", sa jag.
"Ha en riktigt fin dag nu", sa hon. 
 
Och det skulle jag gärna ha faktiskt. Tyvärr satte sig bänkdebaclet som en getinggadd i Hypothalamus vilket gav mig ett omedelbart kraftigt förhöjt blodtryck med öronbrus som resultat. För att lugna mina upprörda känslor läste jag några bloggar och det gick väl bra fram tills dess att jag såg något för mig helt obegripligt. En person som influerar för pengar berättade att hon skulle flytta till hus. Det var dags och de hade hittat det perfekta. Och nu hade de också snabbt och lätt fått sålt sin lägenhet och inte bara den - de sålde också alla möbler och inventarier. Allt. Rubbet. Bara kläderna skulle med till huset. Wow. Vad konstigt. 
 
Själv har jag saker jag verkligen inte vill skiljas från. Om jag skulle kunna göra mig av med de så lättvindigt så hade jag inte skaffat dem från första början. Särskilt inte när jag dessutom erlagts tvångstransportavgift för säg exempelvis en liten liten liten sittbänk i mangoträ från Ellos. 
 
Drottning Louises dagbädd. Inget mangoträ så långt ögat når, men en väldigt peppig maximalistisk inredningsstil som jag verkligen gillar och som förmodligen inte försäljs om kungahuset byter boende. 
Mums! Applåder och visslingar!
 
 
Saker min man gör
Sitter på en restaurang här i Köpenhamn när en familj bestående av fyra personer går förbi. De vänder sig alla om och studerar oss noga. Jag undrar förstås varför och frågar maken om han förstår varför vi blir så begapade. 

"De tycker nog att jag sitter väldigt offensivt."
(null)
Och när han säger det så. Ganska offensivt sittande ändå.

Efter det hamnade vi på Amalienborg och gick där en tur på det våningsplan som var öppet och möjligt att se. Jag som är mycket förtjust i slott och slottsinredning fick verkligen mitt lystmäte. När jag såg mig om efter maken för att få hans kommentar om något särskilt vackert fick jag se det här:

(null)
Vad gör du? undrade jag med rätta. "Undersöker fläkten", svarade maken som vore det inte något konstigt med det. 

Och när han säger det så. Ganska naturlig grej att undersöka ändå.

Älskar förresten Köpenhamn! Fy sjutton så bra det är! Tur att maken bokade det åt oss. Det är också bra saker som han gör.