Maximalisten

Ja må jag leva!
Här sitter jag i all diskretion och firar min 51-årsdag. Alla jobbar och har annat för sig och jag måste vänta en hel vecka på att de ska ha tid att fira mig. Jag finner mig motvilligt i det. Bara för att jag måste! Men egentligen vill jag bli firad med pompa och ståt. Jag tycker till exempel om sådana där ballonger som är fina silvriga siffror och så tycker jag om ballonger i form av hjärtan. Jag gillar även banderoller, gratulationer i press och tv, salut skjuten ur pyttesmå kanoner och vita hästar som drar vagnar av kröningsmodell. Jag tycker om djur som uppför små konster till min ära och ÄLSKAR att få tummade, svettiga och vissnade blombuketter av barn. Jag älskar också alla duetter där Björn Skifs är en av de två som sjunger.
 
Ja, det är väl vid det här laget helt uppenbart att jag borde fötts in i ett kungahus av rang. Nu var det emellertid inte fallet varvid jag sitter här och i all diskretion firar mig själv i ensamhet på min ack så viktiga 51-årsdag. För att pigga upp den hittills tämligen - ja, det får man medge - fadda födelsedagen så rådbråkar jag min hjärna med vad jag önskar mig till födelsedagsmiddag? Och ska jag få efterrätt? Det sistnämnda ser jag ingen som helst anledning att besvara med något annat än ett tveklöst och rungande JA! Förmodligen något som involverar rabarber ty om sådana tycker jag mycket. Särskilt i efterrätter. 
 
Presentskörden är väldigt klen. Ringa på gränsen till vad man kan finna sig i. Faktum är att jag i skrivande stund fått enbart en enda present. Ja, ni läste rätt. EN (1). En bok. Av maken. Som traditionen bjuder. Och det var tur att han höll på den traditionen för den här sommaren har sannerligen varit extremt bokläsarproduktiv. Det har inte gått att göra så mycket annat än att sitta still i mitten av kroppen nere vid stranden och försöka låtsas som om vändandet av boksidorna skapade ett tillräckligt vinddrag för att fläkta den lidande och ovana lekamen. Även på nätterna har litteraturstudier företagits oss. Kombinationen tokvarm stuga och åskrädd hund ordnade emellanåt väldigt mycket vaken tid för läsning. Varför den i våras så digra högen av böcker som låg och väntade på att bli lästa nu är slut och de alla insorterade i bokyllorna.
 
En av sommarens bästa böcker och en de bästa böcker jag någonsin läst var "Träd, kärlek och andra växter" av Anne Hope Jahren. Jag ÄLSKAR den där sortens böcker. Välskrivna och inom ett oväntat ämne om vilket jag inte vet något alls utan helt enkelt kan låta mig bildas sida upp och sida ner samtidigt som jag blir starkt engagerad i människorna som beskrivs och gestaltas och där allt dessutom är på riktigt! 
 
Äventyraren gillade den också. Han visste väl förmodligen en hel del mer om ämnet än vad jag gjorde (eftersom han alltid vet märkligt mycket om märkliga saker), men blev precis lika engagerad som jag. Vid ett tillfälle så mycket att han förbjöd mig att googla en sak som jag gärna ville veta men som han inte på något sätt ville få spoilad. Jag respekterade det trots att det kliade alldeles våldsamt i googletarmen. 
 
Tillsammans läste vi också "The space barons", "Historien om Jesus" och "Space billionaires". Jag läste dessutom ett rättegångsdrama, en kriminalroman och tre biografier medan maken kastade sig över en bok om MAYAINDIANERNAS MATEMATISKA VÄRLDSBILD PÅ TYSKA! Jag har gett upp att försöka förstå mig på preferenser av det slaget. Jag väntar tills filmen kommer istället. (Skoja!)
 
Nu fick jag i alla fall den här:
Och den passar ju alldeles utmärkt bra för vår resa till Tyskland senare i sommar. För jag hoppas verkligen att maken inte har tänkt sig att vi ska högläsa en eventuell uppföljare till Mayamatematiken. Av det blir det inget, det kan jag lova redan här och nu så 51 år jag är!
 
Vad har alla andra läst i sommar då? 
 
 
Tidig väckning
02.30 inatt mullrade det över stugtaket. Det fick min åskrädda hund att flyga upp från sin position i ungefärlig höjd med mina lår och efter en vid och hög luftkurva istället landa i mitt ansikte. Därefter var vi vakna. Under två och en halv timme hjälpte  inget. Inte radio, inte Leif GW Perssons omständligt förklarade karriärutveckling, inte högljutt Ruzzlespelande, inte falsksång, inte massage, inte tända lampor men heller inte släckta lampor.

04.30 var läget fortfarande det här: 
(null)
Förtvivlat som ni ser.

En liten stund senare fick den vilt stirrande personen till vänster en idé om att i hällregn och noga jordad med gummistövlar på sig plaska ut till bilen och hämta buren. Den täckte jag sedan med filtar vilket tacksamt togs emot av figuren till höger på bilden. Han flydde raskt in i buren men tittade strax ut igen, då oroad över min säkerhet.

05.00 låg han så i sin bur fortfarande lätt skakig men nu betydligt lugnare och med mig vid sin sida. Nåja, den övre halvan av mig. Det var vad som fick plats i hans bur. Knappt. Det var vad som mycket knappt fick plats i hans bur. Åtminstone om också han själv skulle ligga där.

Och det skulle han.

Äppelknyckare
Ni ser det här oskyldiga ansiktet?

(null)

Det tillhör en yrkeskriminell som på intet vis drar sig för att stoppa munnen full av äpplen och vinbär precis framför näsan på den som väl egentligen borde ha första tjing på vad trädgården ger. Vidare drar sig heller inte den förhärdade brottslingen och hennes kumpaner för att också, oombedda, med övermåtta direktgödsla området.

De har därutöver städslat sitt natthärbärge i trädgården där de emellanåt svarar på något en kollega till dem från långt avstånd undrar över. 

I trädgården bor i tillägg till rövarbandet jag just beskrivit dessa filurer:

(null)
Karl Kanin l och hans mycket mindre vän, fru eller barn. De är alltid tillsammans och är flitigt  sysselsatta med att äta grenar och vad annat de kommer över. De låtsas vara lite mer finkänsliga än de fräcka frukt- och bärrånarna men det är enbart ögontjäneri. Man hinner inte vända ryggen till innan de med bävrars hastighet flisat i sig ett gäng grenar.

(null)
Den här gynnaren vet jag inte riktigt vad han gör i trädgården men erfarenheten talar för att även han är på stöldturné.