Maximalisten

Helgen
Vi var på stadsbiblioteket i lördags maken och jag och det var som vanligt en pinsam och utdragen stund. Jag högläser på ett äldreboende och är alltid på jakt efter sådant som jag tror skulle uppskattas så jag går väldigt ofta omkring i bibliotekets lokaler - alltid utan att hitta det jag ska ha. Jag hittar ibland något ändå, men det är böcker som jag liksom bara trillar över och aldrig någonsin minsta bok som jag innan tänkt aktivt söka upp och låna.
 
Jag önskar hett och innerligt  att det skulle gå till så, att jag kommer in på biblioteket, nickar och ler åt personalen medan jag med snabba och bestämda steg färdas längre in bland hyllorna tills jag gör ett planerat stopp vid säg exempelvis bokstaven L. Där stryker jag med fingret över bokryggarna och sekunder senare står jag och bläddrar i exakt det exemplar jag haft för avsikt att låna. Snabbt, effektivt, kunnigt. Verkligen raka motsatsen till hur det hela alltid utspelar sig. 
 
I verkligheten försiggår det här:
 
jag kommer in, nickar och ler ansträngt åt personalen eftersom jag vet att jag strax kommer att utgöra en börda för dem. Jag går med tvekande obeslutsamma steg åt lite vilket håll som helst och direkt efter det åt alla håll som finns eftersom jag inte alls har någon aning om vilken kod, riktning, avdelning, bokstav som kåserierna jag letar efter sorteras under. En längre stunds vinglande hit och dit mellan hyllorna senare är jag framme inte vid titlarna jag sökte efter men väl vid den bemannade disken. Det visar sig att kåserier inte är en kategori utan att man måste söka upp författarna i bokstavsordning, vilket jag redan försökt och misslyckats med. Den biblioteksanställda och kunniga gör något överraskande - hen böjer sig ner, glider med fingrarna över bokryggarna tills hyllan tar slut, dansar över till nästa hylla och finner boken där. Bokstaven L fortsatte på samma hyllplan trots att själva bokhyllan tog slut under en si så där femtio centimeter. Hade jag aldrig kunnat förutse och dessvärre inte heller lägga på minnet. Minnet vad gäller bibliotekskunskaper är som en nyspolad is - allt jag får veta halkar omedelbart iväg för att aldrig komma tillbaka. 
 
Maken då? Ja, han vägrade att hjälpa till eftersom han av intellektuellt snobberiskäl inte ville närma sig den skönlitterära sektionen. Han återfanns en halvtimme senare hungrandes vid tidskrifterna. Sä då tog vi lunch. Jag efter att ha tackat personalen, bett dem om ursäkt, tackat igen, kommit med fler ursäkter och skämtsamt sagt att jag åtminstone vet hur man genomför ett självlån vilket inte fick någon att dra på munnen. 
 
Här ses snobben ätandes salladen innan vi som nummer 5 serverades en av de mest märkligt komponerade måltider jag haft tillfälle att äta så här långt i livet. Schnitzel med potatismos, vinsås och CURRYSMÖR. Rödvinssås och currysmör. Salladsbuffén var finfin i alla fall. 
 
Kåserierna dessvärre utanför bild men i alla fall bärgade om än inte av undertecknad. 
#1 - Mösstanten

Men det är ju deras jobb på biblioteket att hjälpa folk som kommer dit! Jag har jobbat på bibliotek, inget folkbibliotek visserligen utan i Flygvapenmuseums bibliotek. Det roligaste var när man kunde hjälpa dem som kom dit. De visste ofta inte var i hyllorna de skulle söka. Det visste jag heller ofta inte men vi hade ju en katalog där placeringen stod.

Svar: Jo, ja. Klart det är en del av deras arbete, men ändå - tycker jag borde lära mig någon gång bara.
Maximalisten

#2 - Mösstanten

Ja det är verkligen irriterande när man vill kunna något och man har försökt så många gånger och så går det inte. Jag känner igen den där känslan.