Maximalisten

Närhetsbehov
Elias, familjens hund, gillar inte att vara ensam. Som ni redan vet så efterlyste jag med mycket gott resultat en vän åt honom på Facebook. Det blev han och vi mycket nöjda med. Han gillar även när vi, hans flock, är hemma och han när som helst kan lägga sig i närheten av oss. Kanske på en egen kudde i soffan eller mellan mig och maken i sängen på natten. 
 
Vidare uppskattar han förstås att bli smekt eller kliad och han tycker också om alla stillsamma lekar som involverar liten egen ansträngning från hans sida och mycket godis. Med andra ord en ganska vanlig hund. 
 
Här sitter den ganska vanliga hunden och väntar på att bli upplyft i soffan. Det blev han också, strax efter att bliden tagits. 
 
Härnäst skulle jag vilja presentera en annan sorts hund med annan inställning till det där med personliga sfärer, nämligen Elias mycket intagande väninna. Mymlan vill likt Elias inte heller vara ensam men sedan upphör likheterna. För till skillnad från Elias så finns det för Mymlan inget i livet som är för nära. Hon ser inte alls varför någon skulle välja att ligga bredvid när man i stället kan ligga på. Mymlan bejakar verkligen sin inre känguru. Jag är helt fullt och fast övertygad om att inget hade skänkt henne större glädje än om jag varit utrustad med ficka på magen. 
Och se här:
Här ses hon för ovanlighetens skull på egen kudde, men hon är, som ni snart ska upptäcka, alltid uppmärksam på sin människa. Det här är vad som hände när jag viskade hennes namn:
 
Jag tycker att hon är underbar, en riktig älskling som kom i min väg. 
 
(Undrar förresten om ungarnas gamla bärsele ligger kvar i förrådet?)
 
#1 - Mösstanten

Vilka fina hundar! Jag är ingen hundmänniska men jag har förstått att de har mycket olika personligheter.

Svar: Det har de verkligen!
Maximalisten