Maximalisten

Romanfigurer jag inte gillat
Ryggen fortsätter att uppföra sig oförskämt, stelt och obstinat. Den är mindre omedgörlig än den var i Finland men den är fortfarande till besvär, och jag har inte så mycket som en kylskåpsmagnet att hota den med. Detta har nu lett till att jag ligger efter med julförberedelserna, allt jag kunnat ordna så här långt är två elljusstakar i köket, en mycket liten julby på ett Marimekko-fat, en röd duk, en gran i smutsigt silver och den vanliga staken på bordet. Den är från Indiska och förmodligen inte avsedd som adventsljusstake men jag frågar inte om lov när det gäller sådant. 
 
Japp. Det var det hele. Och med ingen bättring i sikte så är det kanske så här julen kommer att se ut i år. Hur som helst så åkte jag en sväng till Hammarö Auktionsverk igår. Det är krångligt att köra bil men bra att promenera så egentligen borde jag väl gått dit, men se det gjorde jag inte. Väl där gick jag däremot en promenad i kylan, men först efter att jag noga studerat allt som visas av den pågående kvalitetsauktionen. Det fanns några riktiga godbitar som jag inte kan visa er av rädsla och skräck för att ni ska konkurrera med mig om dem. Jag visar senare om jag nu mot förmodan lyckas komma över något. Jag kan redan nu säga att det inte kommer att bli en av Lerins målningar i alla fall, de är som vanligt uppe och rör sig på hisnande nivåer där mina pengahögar icke förslår. 
 
Hm. Det var väl något helt annat jag skulle skriva om? 
 
Jo! När jag gick omkring där i ett kylslaget Skoghall och försökte promenera ner smärtorna i ryggen och medan hundarna med precision avnjöt varje växtdel som bevattnats av någon annan hund så kom jag att tänka på två böcker som jag läst och vars romanfigurer jag verkligen ogillade. Eller, jag kanske inte direkt ogillade dem - det var mer så att jag verkligen inte kunde förstå varför de var så älskade av absolut alla andra romanfigurer i samma böcker. De beskrevs - av de andra i böckerna - som oemotståndliga, karismatiska, älskansvärda, intelligenta, tilldragande, attraktiva och så vidare. Allt jag kunde tänka på var:
 
varför i hela fridens namn tycker de så?
 
Själv tyckte jag att de två det rör sig om var oattraktiva tillknäppta egoister som kostade mer än de smakade. Jag har så himla svårt för personer som liksom är goda eller intressanta "innerst inne". Man ska hålla på med dem på alla möjliga sätt för att eventuellt få en skymt av det där jättefina, goda, intressanta som andra menar finns gömt bakom oåtkomlighetens stela fasad. Nu var det förstås också så med just dessa två, särskilt den ena som jag minns det (längesedan jag läste böckerna så märkligt att jag ens kom att tänka på det under promenaden, kanske berodde det på att jag frös) hade tvingats gå igenom oerhörda grymheter och den delen kände jag förstås mycket stor empati för. Men resten, jag kunde inte på något sätt få ihop beskrivningen av dem med deras egna röster (i den mån de hade egna röster - kanske var det problemet? De beskrivs hela tiden av någon annan) i böckerna och verkligen inte med deras uppförande och handlingar. Det retade mig genom hela läsningen. Kände mig provocerad av det. 
 
Vilka böcker det handlar om? 
 
Mario Vargas Llosas "Den stygga flickans rackartyg" och Hanya Yanagiharas "Ett litet liv".
Här ses den senare ligga på min ganska röda duk bredvid min ganska lilla by. Vargas Llosas bok låg inte där den ska (ovanpå Bockfesten) så den kan inte förevisas er medelst fotografi. Kanske tur det för jag känner mig fortfarande irriterad på den elaka chilenskan som inte var chilenska. 
#1 - aggeoa.blogg.se

Kikade in här för första gången efter att du kommenterat min blogg lite då och då i så långa och tankeväckande kommentarer (tack!) och det här inlägget kom upp och jag kände bara ännu mer hur jag tycker precis likadant som du! Har bara läst "Ett litet liv" och inte den andra boken du beskrev, men oj vad jag håller med dig!! Jag antar att du syftar på huvudpersonen (nu minns jag inte ens vad han heter?). Jag kände precis likadant. Alltså ja, han har haft ett fruktansvärt olyckligt liv och det har jag full respekt för, jag förstår också att man formas mycket utefter det och jag som själv haft en väldigt "normal" och oproblematisk uppväxt kanske egentligen inte är rätt person att uttala sig om ämnet, men jag blir så frustrerad över alla felbeslut han tar. Det verkar ju, utifrån hur han beskrivs i boken, som att han ändå förstår att det han råkat ut för är fel, men han verkar ändå bara.. följa med i det. Jag förstår inte. Jag kan inte säga det på ett ödmjukt sätt känner jag.. men har han inte lite egen vilja i allt detta? En vilja och det ska ändra sig till det bättre? En kämparglöd typ? Måste man verkligen bara vara ett offer för allt man gått igenom eller kan man inte alls påverka sitt liv till att det ska gå lite bättre? Jag vet inte. Det var frustrerande under hela boken tyckte jag. Kan tycka det är, precis som du säger, ganska egoistiskt om inte annat att inte ens verka försöka vilja ändra på saker och ting, om han som det beskrivs i boken, verkligen älskade sin vän/senare partner? Vännen/senare partnern bara fortsätter att älska huvudpersonen och ser "det där bakom ytan" men jag tycker inte det där "bakom ytan" är så mycket värt om huvudpersonen inte gör sitt yttersta för att försöka få det eh.. "framför ytan" (haha?).

Kanske blev en jätterörig kommentar men hoppas du förstår hur jag tänker. Jag tyckte det var väldigt roligt att du också reflekterat i liknande banor kring den boken. Älskade boken egentligen som helhet men just den delen störde mig något fruktansvärt och det var nog därför jag inte till 100% kunde ta till mig allt det hemska han hade gått igenom heller, för att på något sätt kändes det inte som att han verkligen försökte ta sig ur det och inte bara falla som ett offer för allt han varit med om.

Svar: Jag förstår precis! Och jag tycker själv exakt så. Och som du gillade jag boken - den är ju en ganska tjock historia dessutom - men jag hade så svårt att tycka om Jude på grund av det du tar upp här. Befriande att det finns i alla fall en till som också tänkt så! Trodde nog att jag var rätt ensam om det, när jag diskuterat boken med andra och kommit med mina reflektioner har de varit helt oförstående till det och tyckt att jag är typ knäpp. Hehe. :-D
Maximalisten

#2 - Mösstanten

De här böckerna blir jag jätteintresserad av. Ja Ett litet liv har jag nog redan i min läslista. Kanske är de här huvudpersonerna sådana människor som kan charma och dupera sin omgivning så att de bländas av dem och tror att de är så där fina? Vi ser ju exempel på det i dagens kulturnyhetsflöde. Intressant!

Svar: I fallet med den stygga flickan är det nog så. Hon är beräknande och - vad det verkar - tämligen samvetslös. Jude St Francis är inte en person som vill göra andra illa, men han gör det ändå för att han väljer att på olika sätt iscensätta sina trauman och låta dem fortgå i lätt modifierad form trots att han numera, i vuxen ålder, är omgiven av människor som värdesätter, älskar och värnar honom. Han använder dem inte på rätt sätt och förblir genom boken, i alla fall i mina ögon, det offer som aggeoa pratar om i sin kommentar och i förlängningen leder det till att de som vill stå honom nära aldrig får göra det på något för dem särskilt givande sätt.
Maximalisten

#3 - David och Bella

Åh vad jag tycker om ditt sätt att skriva! Hoppas din rygg skärper till sig och om den inte gör det så går det faktiskt att fira jul med lite pynt och köpt mat🙂

Svar: Tack! Och jag om ditt/ert! Hela er blogg är som ett själsligt balsam. Skyhög feel good-faktor - älskar att det finns bloggar med substans som samtidigt fungerar som underbara små tittskåp in i människors liv och hjärtan. Det gör mig mycket glad!
Maximalisten