Maximalisten

Kärlekshelg
Idag ska jag ägna mig åt trista saker som att tvätta. Men det kompenseras strax av att jag och maken sätter oss i varsin vagn på tåget mot Uppsala. Ja, det var förstås en klen inledning på kärlekshelgen att vi inte fick biljetter i samma vagn, men - som det brukar heta - det är ju inte fel att längta lite efter varandra! 
 
Så efter att ha gjort det, längtat efter varandra, så stundar en ljuv återförening på Uppsala Central. Jag räknar med att vi kommer att bära oss väldigt romantiskt åt och överräcka gåvor, kyssa varandra till smäktande violinmusik och kanske även sjunga serenader till varandras ära. Eller så går vi och äter lunch. 
 
Jag ser verkligen fram emot detta! Först en helg i härliga Uppsala som jag tycker så mycket om och som maken både studerat, arbetat och bott i och därför känner till varenda vrå av och sedan på måndag ska jag träffa äldsta dottern! Ni förstår ju, med sådana framtidsutsikter kommer tvätten att dansas torr. Ska bli så himla kul!
 
Min äldsta dotter Linnea har blivit stockholmare, sambo och student. Hon har också blivit med ny lägenhet och det är den som har den där balkongen som jag med liv och lust kommer att inreda. På måndag ska jag få se både den och lägenheten från insidan. Så spännande! 
 
Det gick fort, det måste jag säga. Ena stunden var hon pytteliten, hade sammanväxta ögonbryn och hår i hela pannan bara för att i nästa vara vuxen, arbeta, studera, beställa matkassar, prata om kontantinsatser, ta och ha körkort, veta hur mycket saker som helst och klara sig ruskigt bra utan mig. Alltsammans fantastiskt förstås.
 
Tänk ändå att det gick så bra för dem. Att det ens kunde göra det? Med tanke på hur lite jag visste om barn när personalen på förlossningen vinkade av mig och önskade oss lycka till vid hemresan. Men man växer med uppgiften och naturen och biologin har utrustat oss för att bli förälskade i, vilja värna, stödja, lära, uppmuntra och ta hand om våra barn. Och älska dem förstås. Det sistnämnda har jag nog gjort mest och bäst av allt som föräldragärningen inneburit. Som jag älskat dem och som jag alltid kommer att älska dem. 
Här är delar av klanen. Jag har beroende på dålig mobilkamerahantering klippt huvudet av Auri, gjort svärsonen Claude suddig, maken tankfull och Tuvas hår risigt. Ganska talangfullt att klara av allt det i en enda tagning!
Och här ser vi kärlekshelgens enda andra deltagare lägga huvudet så förtjänstfullt på sned. Gölligt, tycker jag. Vi var förresten på Nonna Grassa den där dagen. Där har en väninnas dotter blivit kökschef, gjort om menyn och kanske något mer som jag inte känner till men som säkert blivit utmärkt bra. Jag åt vegansk pizza, och den var också bra. 
 
Äldsta dottern alldeles vuxen, klok, snäll, förståndig och med två ögonbryn. 
 
Enpersonstestpanel
Jag har av mig själv blivit utsedd att prova olika veganska frysrätter. Så nu har jag testat två stycken. 
 
Första frysrätten ut i denna enpersonstestpanels testätning är den här ovan. Jag vill inleda med att säga att jag hade väldigt lågt ställda förväntningar. Under mitt liv som allätare (stuvad lever undantagen) fanns det bara en enda frysrätt som jag tyckte var god och som jag ibland faktiskt längtade efter och det var Findus Fisk med mandel. Jag vet inte om den rätten var så starkt förknippad med ett roligt yrkesliv och trevliga kollegor att den seglade upp som en favorit av den orsaken eller om den verkligen var god. Kan vara lite både ock kanske. Hur som helst så gillade jag den och åt den gärna med Knorr Aromat på potatismoset. Gärna i stora mängder. Så där så att moset var mer gult än mosfärgat. Fisken och ärtorna fick sig rejäla duschar Aromat, de också.
 
I skolan åt vi sådan krydda på knäckebröd som först smörats ordentligt. Smöret skulle nå över hela brödet och bäst var det att breda det på den sidan som hade djupast hål eftersom man då fick mest smör. Sedan doserades Aromatkryddan generöst över mackan. Det var i princip allt vi åt under hela låg- och mellanstadiet beroende på att allt annat var oätligt. Allt var inte bättre förr. 
 
Så lågt ställda förväntningar alltså. Av med omslagsplasten, glänta på locket, in i mikron några minuter. Trumma med fingrarna på diskbänken, finnes tid för en runda Ruzzle? Färdigt! Nästa väntan inleds, ty så är det med mikrovärmd mat. Man måste vänta om man inte vill bränna sig. Ofta bränner man sig ändå.
 
Nåja. 
Den här frysrätten som finns på Stora Coop på Välsviken var urgod! Asgod! Kände medan jag åt den att jag genast ville köpa på mig ett lager av den. Fantiserade om att göra om biblioteket till frysrum, men lät den idén dö ut på grund av att jag också gillar böcker. Men väldigt god! Så god att jag skulle tro att den utan vidare skulle kunna gå hem även hos kotlettmänniskor. En viss styrka finns i den och det är ju bara upplyftande. Lite lunchdrag mår antagligen de flesta bara bra av. Portionsmässigt bra. Utseendemässigt bra. Utlovade inget som inte fanns i rätten vilket ju annars kan vara lite av ett bekymmer. Vi har nog alla öppnat en kycklingfrysrätt bara för att inte hitta någon kyckling i den. 
 
Full pott. 5 glaciärer av 5 möjliga. 
 
Här på högkant är näste rätt till ätning. Lika god den! Lite mildare i smaken, men exakt på nudeln lika god. Minns inte vad de kostade men tror det var en spänn under 40 kronor och det är ju inte så farligt för en god lunch när man kan äta väldigt mycket sämre och dyrare. 
 
Dafgårds har också gjort en satsning på veganska och lakto-ovo-vegetariska-rätter, men eftersom min blogg är av det positiva slaget så kan jag inte lägga ut testresultatet från den provningen. Tyvärr. Men dessa två? Köp dem, ät dem och älska dem! 
Jag byggde min egen pizza
Byggde och byggde, det var väl inte direkt någon stor ingenjörskonst inblandad. Inte någon matlagning heller egentligen. Det var nog mer att jag monterade min egen pizza men eftersom det blev så himla gott och bra och eftersom jag har en helt egen blogg i vilken jag kan skriva om precis vad jag vill och om allt som faller mig in får ni nu en rapport om tabberaset.
 
Jag har tänkt mig att jag från och med nu och en tid framåt ska laga mat främst av sådant som redan finns hemma. Tömma frysen, länsa skåpen. Typ så där. Och eftersom jakten på vad som uppges vara den optimala fryspizzan från Oumph! hittills är resultatlös (nästa leverans KANSKE i morgon) så kände jag i en stund av impulsivitet blandat med lika delar frustration att jag lika gärna kunde stampa igång projektet. Fyra av raketerna liksom. Sagt och gjort. Jag bligade nyfiket in i delar av frysen som jag uppenbarligen inte besökt på länge, öppnade skåp lådor och kylar och registrerade med en hastighet en utomordentligt bra dator hade avundats mig en rad möjliga och oerhört festliga måltidsmöjligheter. Massor av frysta Ebba-ärtor blir givetvis flera liter grön ärtsoppa, veganska grytbitar blir vegansk gryta - ja, så där fortsatte det. Livsmedlen talade till mig samtidigt som pengahögen växte av bara planeringen. Klimatsmart, ekonomiskt smart och bara smart förstås. Allt på samma gigantiska bräde av ren och skär smarthet. 
 
Hur som helst hade jag i kylen ett ekologiskt pizzaset. "How you doin?" sa jag och lyfte smeksamt ut det. En påse Tofuttiost mötte samma öde. Och här måste vi faktiskt prata lite om det färdiga resultatet. Se det som en nödvändig utvikning. 
 
Som vegan har jag upptäckt att jag ständigt letar efter den perfekta osten. Eller "osten". Den som doftar, ser ut som och - viktigast av allt - uppför sig som en ost ska. Det har visat sig vara mycket svårt. Jag har hittat den optimala ersättaren för fetaost men för gratäng, pizza och annat där stora mängder smält ost bör ingå har jag provat många och blivit lika besviken på alla. Vegansk ost är klibbig. Mycket klibbig. Den avger en kletig beläggning i gommen som inte är helt borta ens dagen efter att man ätit den. Den är också svår att "dosera". Regeln tycks vara att man måste använda mindre av den än man gör av vanlig ost, och det är i sig förstås ingen stor sak. Problemet är att mindre oerhört snabbt blir för lite och då står man där med en tråkig maträtt istället för med munnen full av klibbigt klet. Ja, problematiskt och tills igår i mina ögon och smakpalett dessutom olösligt. 
 
Och det är nu, mina damer och herrar, som jag vill introducera, presentera och applådera Tofutti Creamy Smooth "Mozzarella Style". Den fulländade min pizzaupplevelse och betedde sig precis som man förväntar sig att en ost ska. Det smakade dessutom bra och lämnade efter sig inget annat än en behaglig mättnad helt utan klet i gommen. Jag älskar den! 
 
Så då hade vi alltså ekologiskt pizzakit med färdiggjord deg (hurra!), färdig tomatsås (också hurra!) och en påse ost. Vi hade vidare Vegmes sojaprodukt Vego gourmet bites (hurra!), ruccolablad, picklad rödlök och Sheese greek style. Monteringsanvisning som följer:
 
Rulla ut pizzadegen på en plåt.
Bred på tomatsåsen.
Häll över påsen med ost och fördela den.
Lägg på vegmebitarna.
Ställ in i ugnen 15 minuter.
Ta ut.
Lägg på ruccolan.
Lägg på den picklade löken.
Smula över Sheese.
Ät.
Njut.
 
Ja, det är bara den högra delen av pizzan. Det beror på att jag för sent kom på att jag borde ta en bild av den och vid det laget redan ätit upp allt till vänster. Enda kvarvarande barnet här hemma åt den med honung på. Veganer vill kanske ha Agavesirap på. Just den här veganen som skriver inlägget ville emellertid inte det utan åt den glatt ändå.