Maximalisten

Bokhandel med tipsverksamhet
Med böcker är det för mig som det är med mat. Jag måste vara sugen på exakt det jag ska läsa eller äta. Jag kan inte bara ta något, som oftast är makens råd. Jag säger, "Jag är så hungrig". Han säger, "Ta något bara. Tre brödskivor utan pålägg eller två kalla potatisar med en kall morot och resterna av en falafeltortilla". Mja, det är inte så jag fungerar. Det måste kännas rätt, och det är sällan snabbmakaroner med burkpotatis gör det. 
 
På samma sätt förhåller det sig med böcker. Det är omöjligt, tycker jag, att njuta av en självbiografi när det är en faktabok över Lascauxgrottan i Dordogne jag är sugen på. Jag kan heller inte tänka mig att sjunka ner i soffan med en kriminalroman i knäet när jag i själva verket vill läsa en skälmroman som handlar om en självlärd akrobat i ett kringresande cirkussällskap på ruinens brant efter att en större dental insats gjorts för deras enda och numera mycket gamla lejon. 
 
För det mesta är det förstås inga problem att hitta exakt vad jag vill läsa eftersom det allt som oftast förhåller sig som så att det finns vansinnigt många fler böcker än det finns tid och armstyrka att läsa dem. Det sistnämnda, armstyrkan, är heller inte alltid nödvändig. Sedan många år tillbaka går det som bekant utmärkt att lyssna på böcker också. Vilket jag gärna gör, särskilt på promenader under vårar, somrar och milda höstar innan jag går i ide över den vidriga vintern. Men även där är det naturligtvis mycket viktigt att det blir rätt bok vid rätt tillfälle och humör. Och, kanske ännu viktigare, rätt uppläsare. Kan till exempel bara lyssna till böcker upplästa av Shanti Roney om jag gör det när jag behöver sova men för ovanlighetens skull inte kan. Drabbad av jetlag kan vara ett sådant tillfälle. Shanti borde förskrivas på recept för den slags. 
 
Men så kommer då ett tillfälle när jag verkligen inte hittar vad jag lite vagt men ändå så bestämt vet att jag är sugen på. Ofta händer det efter att jag läst en överlägset världsbäst bok och därefter gärna vill läsa en världsbäst bok till. Det säger sig självt att det kan vara svårt då. Det händer också väldigt ofta när jag ska ut och resa. 
 
På varje resa vill jag nämligen ha med mig en väl avvägd samling böcker. Och då menar jag väl avvägd på alla sätt. De måste vara vad jag är sugen på att läsa, de måste vara välskrivna, intressanta, roliga, fyndiga, faktaspäckade, sentimentala eller vad det nu kan vara. Lite av varje kanske. Eller i alla fall en av varje, och så får de inte väga för mycket. Att de inte får väga för mycket utesluter till exempel hela Dick Harrisons utgivning. Inför vår resa till Hongkong stod jag på Akademibokhandeln och höll med båda händerna i Harrisons bok om Tage Erlander. Den fick jag efter lite bläddrande ställa tillbaka. Jag brukar ju shoppa en del när jag är utomlands och då kan jag förstås inte upplåta utrymme till alltför skrymmande litteratur, hur välskriven och tättskriven den än är. 
 
Ibland har vi, maken och jag, gjort så att vi lämnat efter oss böcker på ställen där dylikt är tillåtet och uppskattat. Det kan då och då kännas bra. Men! Det kan också kännas alldeles förskräckligt dåligt. Jag är ingen bra låntagare av böcker, jag tycker om att äga dem och drabbas av svårmod och ånger när jag skänker dem vidare. Ofta drar det dessutom med sig en jakt på att återskaffa den saknade i samlingen. Något som visat sig inte alltid vara lätt. Ibland har en förhastad generös gest lett till ett intensivt och långvarit sökande efter den som kom undan på antikvariat både på nätet och i en mängd svenska städer. Dyrt har det blivit på alla de sätt. Och säkert miljöskadligt. Så numera är jag försiktig. Tar mest med pocketböcker, om de har en textstorlek som gör att innehållet i dem går att dechiffrera för de överprisade progressiva glas jag bär. Funkar det inte så måste jag ju ta med en inbunden bok och då aktualiseras viktfrågan på nytt vid sidan om stöldrisken. Det händer ju ibland att jag blir av med en väska och följaktligen då också böcker. 
 
I alla fall. När jag inte vet vad jag vill läsa men vet varför jag vill läsa det jag ännu inte hittat går jag till Akademibokhandeln i Karlstad. Det gör jag för att de är excellenta tipsare. De gillar böcker där. De gillar, precis som jag, att prata om dem och, bäst av allt, de ger inte upp förrän jag står där med ett gäng väl avvägda och viktmässigt lättviktiga men viktiga böcker om precis det där jag tänkt mig skulle vara så härligt att läsa. 
 
 
Ni ser lapparna, vad? Boktipslappar!
Kolla:
 
 
Hur härligt? Härligt!
Boken på bilden läste jag när jag var på Macao. Macao var förvisso en helt annan (halv)ö med lite mindre strävsamma förutsättningar, men ändå. Läs Roy Jacobsens bok, vet jag!
#1 - Ellen

Älskar de där små tipslapparna när jag handlar böcker!

Svar: Ja, det gör jag med! Så himla bra! 😊👍
Maximalisten

#2 - Anonym

Kul!