Maximalisten

Min helg med Lars Lerin
I fredags så var jag och min granne tillika goda vän Anita ute och åt lunch. Vi halkade med risk för liv, lem och lårbenshals bort till Sandys där de har makalöst goda veganska soppor. Soppan för dagen var gjord på broccoli och sojamjölk och var lika makalöst god som jag för två sekunder sedan påstod att den var. 
 
Medan måltiden intogs gjorde vi som goda grannar och vänner gör, vi uppdaterade varandra om allt möjligt som hänt och känts i livet sedan vi senast hade tillfälle att gå igenom varandras tillvaro. Det var som det brukar vara, mycket trevligt. Anita är toppen. Plötsligt, efter att samtalsämnena avlöst varandra i rask takt och medan soppan avnjutits i fulla skedar, säger Anita, "Har du sett tv-programmet Lerins lärlingar?" Det hade jag inte, varpå jag tillstod att så var det. Det hade gått mig förbi och förblivit osett av mig men omtyckt av Anita. "Se det!" sa hon sedan och jag tänkte att det kunde jag väl göra. Jag har gillat allt annat jag sett av och med Lars Lerin så det fanns inget trängande skäl till att misstänka att detta skulle bli något undantag. 
 
Väl hemma och framåt kvällningen startade jag upp SVT-play och klickade mig in hos Lerin och hans lärlingar, och vilket program som bjöds! Så mysigt, så fint, så ärligt. Jag log från öra till öra och insåg att min blogg, med vilken jag haft för avsikt att lyfta fram positiva saker med Karlstad (ja, jag vet - den handlar om mig också, men det ser jag bara som ytterligare en positiv sak med Karlstad) här hade det finaste av exempel. Jag kan nämligen inte tänka mig något mer positivt för Karlstad än att vi på ett så vänligt nyfiket insiktsfullt sätt får träffa våra olika invånare. Det är ju alla vi tillsammans med alla våra olikheter, styrkor och svagheter som sätter vår prägel på det geografiska utrymme vi delar. Och människorna i Lerins program, hans lärlingar, tycker jag verkligen lyckas nå ut på ett både omedelbart och självklart sätt. 
 
Jag sträcksåg några episoder, kände igen mig både miljömässigt men också känslomässigt i en hel del av vad som förmedlades. Och Lars Lerin själv och hans man Junior verkar vara så lätta att tycka om och bry sig om. Så det gjorde jag, brydde mig om dem. 
 
Dagen därpå såg jag resten av de avsnitt som fanns och fortfarande finns att tillgå för att sedan titta på en dokumentär som handlade om samme man - Lars Lerin. Den var också mycket bra och jag tycker mig se och förstå att de människor som på något sätt kommer i kontakt med detta energetiska konstnärspar berörs på liknande sätt som jag själv gör.
 
Faktum är att jag blev lite lokalpatriotisk. Som om Lars Lerin, hans konst, hans sätt att interagera med sina lärlingar, sin man och dennes konst på något sätt skulle tillhöra mig och tillhöra Värmland. Så är det förstås inte, Lars Lerin, hans liv och konst tillhör honom själv men det är väldigt, väldigt roligt att få ta del av det han så generöst vill låta oss se och uppleva. 
 
På onsdag kommer det sjätte och sista avsnittet. Då sitter jag i soffan och tänker att funktionsnedsättningar säkert är lika jobbigt att ha som något annat man kanske inte valt men ändå fått, men att det också är - precis som annat man velat ha men aldrig fått - många spännande och nödvändiga dimensioner och färger som livet och vi alla som lever det blir tillförda genom att de finns.
 
 
 
Här är soppan! Finns på Sandys och är hur god som helst. Ät den om ni inte redan gjort det. Och se på Lerins lärlingar om ni inte redan gjort det. Så bra alltsammans. Så himla himla bra.
 
 
#1 - Anonym

Jättebra program ju! Lerins lärlingar är ett underbart gäng särlingar!

Svar: Ja, verkligen ett fint och viktigt program. :-)
Maximalisten