Maximalisten

Solen, den golaren
Med åren har jag blivit allmer otåligt väntande på våren, sommaren och framför allt solljuset. En längtan jag säkert delar med många. Trots att jag inte gillar att ligga och sola, det gör mig bara rastlös och röd, så är jag i stort behov av ljuset. Det i sig känns väldigt hälsobringande i alla fall för knoppen.
 
Solen gästspelar ibland på vintern även om det är med långa mellanrum och under korta stunder. Och först är jag så glad att se den! Så där så att jag sträcker på mig, ler och vill byta om till klänning och vandra ut i den. Kanske också ringa en kompis, packa en picknickkorg, ta med en bok, dra på mig en stråhatt, leta efter solglasögonen och hänga upp hängmattan. 
 
Så känns det först och i cirka hela fem minuter. Sedan kommer dödsstöten. Jag ser mig om i lägenheten, och det gör dessvärre också solen och det är där och då vi, solen och jag, ser den för vad den är. Dammig. Och skitig. 
 
Helt väldigt orättvist obegripligt! För det är den inte. Den är städad och har hela hösten och vintern kontinuerligt fått sig den löpande och tämligen omfattande omvårdnad den kräver för att vara en höst- och vintermysig bostad. VILKET DEN HAR VARIT! Fram till nu.
 
Nu ser den svikaren istället ut så här:
 
 
Det är uppenbart att solen, den golaren, inte vill att jag ska umgås med den utomhus. Den vill att jag ska stanna inne och städa och slava för att den tagit sig rätten att avslöja vad höst- och vintermörkret så barmhärtigt låter bli att göra. De senare är vänliga nog att nicka ivrigt när man föreslår dem en liten get together med vänner redan vid 18-draget. Höst- och vintermörkret tycker att det är en strålande idé och mörklägger lortiga fönster redan vid 15-tiden. De arbetar tillsammans med värdinnan och rycker bara på axlarna åt dammiga bord medan  ljuset riktas åt något annat håll på klotet vilket medger party, fest och glädje här hemma.
 
Nu däremot. Nu skjuter den illsinnande solen helt sadistiskt ner alla sådana planer och man lägger besegrad ifrån sig telefonen. Blir ingen sammankomst i glada människors lag här inte, inte nu när jag vet hur det egentligen ser ut hemma hos mig. 
 
Tack för inget, solen. Nu kan du gå och gömma dig igen, tycker jag.