Maximalisten

Björnklister och vaxdukar
Det var en högtidsstund att få följa med min pappa till hans vän Paul. Paul bodde på landet i ett väldigt gammalt timmerhus och var sakletare. Åtminstone trodde jag att han var det. Huset var fullständigt överbelamrat med saker, gårdsplanen och resten av tomten också. Visthusboden, eller njallan som Paul sa, innehöll inte bara svagdricka, Portello och saft utan också smycken, tomma flaskor i olika färger, skyltar, tusen gummiband, brev och mycket mer. 
 
Och så där var det hos Paul. I bilar som tjänat ut men som fått stå kvar på tomten odlade han, eller om de odlade sig själv, växter och på övervåningen kunde man hitta motorerna som kanske eller kanske inte en gång suttit i bilarna. Det fanns gungstolar och Amerika-koffertar i köket och själv sov han på glasverandan för att det var så nära att gå ut och pinka när råbockens skällande väckt honom i gryningen. 
 
Det doftade alltid björnklister hos Paul, och han hade lockigt becksvart hår, bruna snälla ögon och en tand som gick att ta ut och sätta in igen. Dessutom kunde han spela sonater på ett piano som bara såg ut att hålla ihop till hälften, och bjuda upp till dans efteråt. Då flög jag runt i hans famn med min kind mot hans och med fötterna långt från golvet. 
 
När vi tröttnat på att dansa hade pappa rensat på köksbordet så att kaffekopparna, saften och pariserbröden vi köpt med oss fick plats och så fikade vi. Pappa och Paul pratade vuxensaker som jag bara emellanåt lyssnade på. Det gjorde inget att de pratade om sådant jag inte var intresserad av, tvärtom var det mysigt att sitta där och låta blicken vandra mellan sakerna, den ena mer fantastisk än den andra. 
 
När pratstunden var över visste jag precis vad som skulle hända och det ilade i magen av förväntan varje gång. Medan pappa dukade av hoppade jag upp i Pauls knä och så lyfte han på vaxduken och visade mig pengarna. Aldrig hade jag sett så mycket pengar som hos Paul! Sedlar av alla valörer, en del mycket stora både till faktisk storlek och valör, låg där under vaxdukens beskydd och vi granskade dem noga. Det var lustigt med Paul för han visste precis var han fått varenda sedel. "Den där växlade jag till mig av Bertil i Säbrå" kunde han säga. Eller, "Minns du grävaren som stod vid soluret? Här är den!" sa han och viftade med en sedel eller två. 
 
Långt efter att Paul var borta och jag själv blivit en ung vuxen återvände jag till platsen han bott på. Av honom fanns inga spår. Allt var tämjt, ansat, försett med lågt staket och timmerhuset ersatt av en nyckelfärdig enplansvilla. Livet går vidare, blir något annat och nya människor kommer till. Så som det ska vara och är. Men för mig lever han kvar. Hans mjuka hår, de vilda danserna, den kittlande synen av alla pengarna, vaxduken och den berusande härliga doften av björnklister. 
 
Paul, det här är till dig.