Maximalisten

Dröm-appen
Ända sedan maken en dag kom hem och berättade att Vesa Kaleinus som äger Kalenius Växtcentrum i något sammanhang hade talat om en app har jag fantiserat om densamma. Eller, jag vet ju inte om min fantasi-app är precis samma som hans men jag vet att min är helt fantastiskt bra! Synd bara att jag inte själv kan koda en sådan app. När jag frågade Google hur man gör svarade hen:
 
"Programmeringsspråket som krävs för att skriva kod till en app för iPhone är Objective-C. För Android-appar är det vanligen Java. För programmering av gränssnittet behöver man dessutom använda sig av ett API, Application Programming Interface."
 
Jag vet inte varför ordet "man" är fetstilat. Å andra sidan vet jag inget om resten heller. Men det verkar förstås i alla händelser rimligt att använda Objective-C som jag spontant tycker låter som en trevlig kod. Neutral, vänlig, intresserad. 
 
Genom livet har jag haft en väldigt ojämn relation till växter (snittblommor, ogräs, skog och mark). Den har dessutom stundtals, och då talar vi om år i sträck, varit helt obefintlig. När jag flyttade hemifrån gjorde jag som jag inbillar mig att de flesta gör, jag köpte med mig några växter från IKEA för att skapa den där rätta hemtrevliga atmosfären. Redan på den tiden talades det dessutom en hel del om växters gynnsamma inverkan på inomhusklimatet - alltså på luften. Det kan förresten ha varit den delen som tilltalade mig extra mycket för på den tiden rökte jag under köksfläkten och, jag inser hur det låter men barn - det var en annan tid då, ibland även helt avslappnat sittande i min hörnsoffa av konstskinn. Medan jag tittade på "Three's a company" på tjock-tv tränade jag på att göra sofistikerade rökringar och slog av varmrökta och långa askpelare mot kanten av det väldigt tunga askfatet från Orrefors. Det krävs inte mycket inlevelseförmåga för att förstå att växterna slogs mot tuffa levnadsvillkor. Inte blev det väl bättre av att jag på ungdomligt vis helt förlorade intresset för dem tre dagar efter att jag skaffat dem och sedan inte ägnade dem en tanke förrän de helt förtorkade stod i vägen för något annat jag skulle ta mig före och som en följd av detta fick åka sopnedkast till den sista vilan. 
 
Därefter blev det under många år inga mer växter och definitivt aldrig några snittblommor för min del. Fredagsbuketten var ännu inte uppfunnen, i alla fall inte i mina kretsar och det fanns ingen tradition av att ta med sig blommor hem till varandra vid besök inom och utom vänkretsen. Gå-bort-presenten var kanske inte heller uppfunnen på åttiotalet?
 
På nittiotalet när jag blivit ansvarsfull mor och bodde i en och en halvplansvilla med trädgård blommade verkligen ointresset för växter ut på allvar. Jag hatade den där trädgården med rödglödgad frenesi. Det var en gammal trädgård som förmodligen hade varit fin i någon annans kompententa händer men i mina förvandlades den till en igenväxt förhatlig yta som jag sällan såg någon anledning att bege mig ut i. Vid något tillfälle vet jag att jag var tvungen att rädda ett barn som varit djärvt nog att försöka ta sig förbi en gigantisk blommande buske som växt över och runt hela lekstugan men i övrigt hade vi liten eller ingen kontakt jag och trädgården.
 
Och så där höll det på. Inga blommor inne. En en och en halvplansvilla till där jag till grannarnas förskräckelse helt sonika kapade av alla rosor som klängde sig fast vid huset, och sedan flytt till våning mitt i stan. Inga blommor i den heller, och tack och lov inte tillstymmelse till så mycket som ens uteplats. 
 
Till plötsligt en dag ... Och här misstänker jag en kombination av två tungt vägande faktorer. Jag gick med i Instagram och fick den hårda vägen lära mig vilken enorm påverkan så kallade Influencers har. Dessa influerare, om man vill använda ett nysvenskt ord i stället vilket jag tydligen vill, de gillar blommor. De inreder med blommor, och de har alldeles rätt i att det blir fint på bild. 
 
Det andra skälet var och är en bekant som inte är florist men som skulle kunna vara och vars kreationer tydligen värmde upp det iskalla växthjärtat i kroppen som skriver detta. Så nu har jag blommor i hemmet. Jag kanske inte precis inreder med dem men de finns överallt och i väldigt olika skick. Det är där APPEN kommer in, eller skulle kunna komma in om den fanns.
 
Ge mig den nu! Appen som vänligt säger:
 
"Hej, jag är ett Palettblad. Jag vill att du ställer mig i ett soligt fönster, gärna i ett rum som ofta befolkas av pratglada människor då jag själv är väldigt extrovert och uppskattar socialt umgänge. Ge mig vatten, en halv deciliter varannan dag. Jag kommer att säga till dig precis när detta ska ske. Lyssna efter den här signalen! PIIIIIIIIP! Var snäll och låt bli att placera mig ihop med Rumsgranar, oss emellan tycker jag att de luktar illa när de blir blöta om fötterna. Det är lite lukt av förmultning och kärr där som jag inte mår väl av. Ja, det var väl det. Vi hörs om vattningen då! Över och ut."
 
Där är den. Dröm-appen. Vem är först att ordna den frågar jag mig nu, och, ska sägas, det är förstås fritt fram att döpa den efter mig!
 
 
 Vad hade appen haft att säga om den här taniga skapelsen tro? Köpt för 1495 kronor varav det i nuläget verkar återstå ungefär 50 spänn. 
 
#1 - Anonym

😁