Maximalisten

Ett liv i bilder
Det brukar vara populärt att bildsätta sitt liv. Det finns i alla fall anledningar att tro det. Selfie-sticken är en sådan anledning, Instagram en annan. Finns förstås många fler. Nu för tiden har det kanske mest med tillgänglighet att göra, det är så lätt att ta bilder, se bilderna och på olika sätt publicera bilderna. Så var det inte förr. På sjuttiotalet när jag växte upp var kamerarullen och dess framkallning en relativt stor sak. Dyr också. En del av spontaniteten föll av det skälet. Det förekom mycket mer poserande då än det gör nu, även om jag tycker mig se en del av det fortfarande. 
 
Det finns bilder på mig som barn. Påfallande ofta iförd pälsmössa och påfallande ofta med ett ansiktsuttryck som tyder på att jag inte var särskilt road av att medverka. På de flesta bilder syns även på olika sätt min pappa. Leende och stilig. De flesta av bilderna är svartvita, vilket är ganska bra eftersom färgbilderna med tiden verkar ha antagit en blekhet som inte gör dem rättvisa. De svartvita däremot, är fortfarande skarpa. Detta förutsatt att tillfällets fotograf inte darrande på handen. Det förekom också. Kanske hade det med framkallningskostnaden att göra. Fler amatörfotografer verkar ha varit nervösa då än vad de är nu. Hur som helst så finns det som sagt bilder, men givetvis inte alls de mängder bilder människor har och tar nu. Numera finns det - skulle jag i alla fall tro - ungefär lika många bilder av en dagsgammal bebis som den samlade skörden av ett helt liv var stor på sjuttiotalet. Det är vad jag tror. Och det är väl bra. Man kanske inte tittar på dem på samma sätt som man gjorde då, men det spelar antagligen ingen roll. Det var förresten inte alldeles enkelt att förvara bilderna, så på så sätt var det tur att de inte var så många. Det var inte bara förvaringen som ställde till problem, också insättningen i album kunde driva den inte så tålmodige från vettet. 
 
Man kunde välja på små klistriga hörn som satt fast cirka en halvtimme efter att man pillat dit dem, eller så kunde man stoppa dem i genomskinliga fack som antingen blev förtorkade och sprack eller som helt enkelt av annat okänt skäl inte förmådde att hålla fotona på plats. Vid given tidpunkt när man bestämt sig för att visa någon stackare, ofta en motvillig kamrat, sina bilder och därför plockade fram albumet så singlade fotografierna mot golvet där de lade sig tillrätta i en salig röra, omöjliga att sedan sortera in på nytt på vettigt sätt. 
 
Mitt liv är emellertid mycket mer text än det någonsin kommer att vara bild. Jag var den där ungen som alltid satt med näsan i en bok. Något som oroade diverse människor. Släktingar, bekanta och vanligt löst folk hade alla åsikter om onyttan med att sitta med näsan i en bok. Jag var ju så mager och blek. Och så kunde jag ju bli en grubblare! Det sistnämnda var nästan helt säkert. Det var ju trots allt ofta så det var, sa man. Boklärda var nervklena och på förhand dömda till ett liv i helvetets förgård. 
 
Skillnad var det på de idrottsfostrade! Friluftsmänniskorna, frilufsarna, orienterarna, skogsmullarna och andra var det också ordning på. Sådana barn var utan tvekan landets stolthet och skulle med sina friska kinder, enastående kondition och sinne för konsten att göra upp eld klara sig mycket väl genom livet och i förbifarten dessutom uträtta stordåd som andra inte ens kunde drömma om. 
 
Mina föräldrar var dock överseende och förstående. De höll mig också med böcker eftersom den egna kassan på den tiden var skral. Antingen förstod de att hoppet om att jag någonsin skulle springa fort, hoppa högt, kasta långt eller träffa något med en racket mycket tidigt var ute eller så höll de väl kanske inte med om sannolikheten att jag skulle hemfalla åt själsligt sönderfall på grund av myckna litteraturupplevelser. För det är jag dem tacksam. Jag hoppar nämligen fortfararande inte högt, jag springer heller inte fort eller ens alls och det enda jag träffar med något racketliknande föremål är mat med stekspade. Men böcker - böcker läser jag gärna, ofta, alltid och hela hela tiden. 
 
På bilderna delar av biblioteket i vår våning. Älskade, älskade böcker! 
 
#1 - Romany

Fotonostalgi. Inga bilder på gamla fotoalbum?

#2 - Anonym

Och vad glad jag är att vi bor i samma stad. Du gör Karlstad roligare😁