Maximalisten

Framtidsmannen
Ja, bilden har väl inget med inlägget att göra egentligen. Inget mer än att den föreställer en man (obs! inte framtidsmannen) för att jag klickade på fel bild och tydligen inte vet hur man ändrar. 
 
Jag var nog i elvaårsåldern när jag träffade henne första gången. Jag hade fått en häst av mina föräldrar och den stod installad hos ett äldre par på en gård en bit utanför stan. Hon älskade hästar, men hade ingen egen och skötte därför andras. Skötte dem och gosade med dem. Jag var lite rädd för hästar. En ganska obekväm sanning för någon som dittills i livet, på grund av pappas stora intresse för dem, alltid varit i närheten av dem och som alltså till sist också fick en egen. Jag hade svårt för hur oberäkeliga de kunde vara, och hur stora och starka de var när de ville visa musklerna. Tänder, sparkar och vildheten hos en skenande häst var även det saker som i ärlighetens namn gjorde mig ganska så darrig. 
 
Min kompis däremot, hon var inte rädd för hästar. Hon var inte rädd för något alls. Hon var två år äldre än jag och bra på precis allting. Hon var stark och snabb, spelade bandy, körde skoter, simmade långt och snabbt, lirade fotboll och hade kort hår och det bredaste leende med de finaste tänder jag någonsin sett. Jag blev våldsamt förälskad i hennes storbror när jag så småningom träffade honom, men var nog egentligen inte mindre kär i henne. Kärleken mellan vänner är fin på alla de sätt. Inte minst för att den tränar en för framtida relationer. 
 
Då, på den tiden, var det mest vi tjejer som fick utlopp för våra behov genom att ha bästisar och nära tjejkompisar. Vi pratade nätterna igenom, ringde varandra i samma sekund som vi skilts åt, kramades massor, skedade i soffan framför tv-serien Fame (älskad av mig, avskydd av min kompis), analyserade varandra, andra och killar, uppmuntrade varandra och stöttade varandra framför spegeln när livet gav oss finnar och sneda tänder. Alla, så gott som alla, ungdomsböcker var skrivna för tjejer och vi ägnade dem stor uppmärksamhet och långa samtal. Ibland var vi kära i någon av romanfigurerna också. Vi läste Starlet och Mitt livs novell, led med de som var förlorade av obesvarad kärlek och jublade åt lyckliga slut. 
 
Då, på den tiden, var det väldigt annorlunda för pojkar. De fick inget utlopp för inneboende behov av närhet, kramar eller för lusten att skeda någon i soffan framför en tv-serie. Det enda de gavs tillåtelse till av omvärldens vuxna, normer och förväntningar var att klappa om varandra på någon spelplan efter att någon av dem - ofta samma kille - gjort mål eller på annat sätt levererat en framstående prestation. De fick annars aldrig ge varandra komplimanger. Inte ens när modet med permanentat långt hår dök upp. Pojkarna skulle heller inte kramas med tjejer, eller ens umgås med dem. I alla fall inte före den ålder när det var tänkbart att börja ligga med varandra. Och då skulle de förstås vara experter redan från starten. 
 
Nu verkar det till min stora glädje ha förändrats. Mina barns killkompisar kramas med varandra, stöttar, stödjer och finns där för varandra. De gråter när kärleken sviker och blir följda till dörren av en polare när festkvällen slutat illa. De är av en helt annan sort, för att de fått bli det. De pratar, och kan prata, både med varandra och med tjejer. Det är dessutom odramatiskt för dem att ha tjejkompisar, och de - den här generationen killar - övar sig därmed lika mycket på relationer som tjejer i alla tider fått göra. 
 
Det ser ljust ut för de mellanmänskliga relationerna, tycker jag. Jag hejar på framtidsmannen, jag gillar vad jag ser. Jag gillar er alla killar (och alla tjejer) som jag fått lov att lära känna genom åren. Ni är fina ni.