Maximalisten

Karlstad i mitt hjärta
 
Det har verkligen inte alltid varit så att jag hyst några särskilt ömma känslor för den värmländska provinsstaden Karlstad. Jag tyckte länge att staden var tråkig och ganska ful. Jag brydde mig inte tillräckligt mycket om den för att egentligen lära känna den heller, vilket gjorde att jag aldrig kunde svara när en turist frågade efter vägen till museet, domkyrkan, gamla stenbron eller efter en gatuadress. Jag svarade dem inte sällan som sanningen var, "Jag kommer inte härifrån". 
 
Det var och är förstås alldeles sant, jag kommer inte från Värmland. Har inte vuxit upp här. Men faktum är att det börjar dra ihop sig till 20-årsjubilum för hur länge jag faktiskt och trots allt har bott här. Och dessutom har jag långt innan jag flyttade hit tillbringat mycket tid här utan att för den skull haft min adress här. Så försvaret började kännas klent. Det där med, "Jag kommer inte härifrån" alltså. 
 
Jag är osäker på när det verkligen vände. Vissa minnen är klara och starka och man vet därför exakt vad man gjorde precis i ögonblicket när vattnet gick, Fuglesang äntligen fick åka till rymden, prinsessan Diana dog, spårvagnsolyckan i Göteborg inträffade, nuvarande maken friade och så vidare. Ni vet - stora starkt utskiljande och emellanåt omvälvande händelser som ibland berör en direkt och ibland egentligen inte har med en själv att göra alls men som ändå tar tag i en och kastar omkring en som vore man en mycket liten båt på ett stort och upprört hav. Andra saker smyger sig på en och det blir svårare att urskilja dem i mängden av intryck, händelser, erfarenheter och livet i stort och smått. 
 
Men förmodligen, om jag får gissa, så var det 2013. Då kom vi hem efter en längre tids vistelse utomlands och hade medan vi var borta köpt en våning som ingen av oss sett. Vi skickade ut min äldsta dotter på visningen och bad henne filma lägenheten. Hon, då sjutton år gammal och ganska blyg, vågade inte fråga om hon fick filma och försökte istället göra det lite diskret och i smyg vilket medförde att när vi sedan fick se filmen såg väldigt mycket av parkettgolven och nästan ingenting av något annat. Vi tog risken och köpte ändå. Osett och endast med sjuttonåringens bedömning, "Jag tror ni skulle gilla den, mamma". 
 
Och det gjorde vi. Särskilt jag tror jag. Den är stor och lite konstig, ungefär som man tänker sig en sekelskiftets enfant terrible. En personlighet! Den ligger också mycket vackert, vid Pråmkanalen och på somrarna kan jag numera se båtbussen glida förbi på vilken kungaparet en dag tagit sig ombord. Då tog jag på mig min bästa hatt, öppnade fönstret och satte mig på första parkett i köket och vinkade och log. Solen sken, och staden hade blivit min. Inte så mycket för kungaparets skull men för att den, när jag tog mig tid att lära känna den, visade sig ha en charm jag uppskattar. Karlstad i mitt hjärta. 
 
På bilden ser ni domkyrkan. Jag hittar dit.