Maximalisten

Swedish fika
Jaha, här sitter jag och myser.
 
 
Ja, inte just nu för nu är det mörkt ute och Rosteriet har stängt men tidigare idag var jag där och ämnade låta kaffet smaka mig. Det gjorde det sannerligen också. Särskilt en sort, fast de andra på smakbrickan var också goda. 
 
 
År 2017 hände en lång rad väldigt bra saker. Ute i världen hände förstås som vanligt både bra och dåliga saker men i mitt hörn av universum kunde jag verkligen inte klaga, där var det bara bra. Jag fyllde nämligen femtio år och beslöt att fira det inte bara en eller ett par dagar utan under hela året. Sagt och gjort, jag preparerade närstående inför uppgiften och emellanåt också obekanta för den förestående årslånga festiviteten. Så vi gjorde saker jag gillar. Vi reste, gav mig presenter, lät kunniga människor renovera saker jag ville renovera, åt på bra restauranger, hade flera fester och så vidare. Så såg det ut. 2017 var ett enda lyckat karnivalståg! Det enda som möjligen lade en smula sordin på klackarna-i-taket-stämningen som rådde i allt övrigt var det besvärande faktum att jag inte, som annat vettigt och vuxet folk, drack kaffe. Och det dessutom som boende i Sveriges mest prominenta kaffestad. Penibelt och ovärdigt en människa. 
 
Men jag hade gjort mina försök! Det ska sägas. Det var bara det att mina omogna, fjantiga smaklökar vägrade tro på vad alla andra tycktes övertygade om - kaffe är gott. Kaffe är toppen! Kaffe är livet. Kaffe är den absolut största orsaken till varför människor kliver ur sängen och går till jobbet. Vid sidan av alla de där redan vansinnigt bra argumenten fanns för mig det kanske allra största, det ser ju så sabla fräsigt ut att glida omkring på stan med en rykande ta-med-mugg i handen! Och nej, det är inte samma sak att gå på café när man är den enda i sällskapet över tre år som dricker saft till bullen. Så jag var, kan man definitivt säga, väldigt avundsjuk på de som redan förstått dryckens storhet. Det hände många gånger att jag sneglade avundsjukt på vanedrickarna, och önskade att även jag skulle ha siktet inställt på varje ställe där det går att få en rostad och mald och vad de nu gör med bönorna innan de blivit vätskande och möjliga att bli svårt beroende av. 
 
Barnen, mina alltså, hade redan passerat mig i kaffemognad och retade mig ofta, när de inte med viss auktoritet försökte skrämma mig att smaka. Men inte, inget kaffe kom över mina läppar ... förrän ... någon räckte mig en Löfbergs ICE. Jodå, jag var tveksam även till den men hur det nu än var så gav jag den ett försiktigt försök. Jag läppjade, smackade och svalde. Läppjade, smackade och svalde för att därefter klunka vilt. Så gott! ropade jag till de redan frälsta. Så gott! De redan frälsta nickade och log. Sist på bollen var jag väl förstås, men bättre sent än inte alls tycker jag nog. För som jag druckit kaffe efter detta! Jag har kompenserat stort för de första och misslyckade fyrtionio kaffelösa åren genom att dricka kallt kaffe, varmt kaffe, hett kaffe, veganskt kaffe och emellanåt också min mans kaffe. Det sistnämnda möjligen till hans förtryelse. Och idag har jag alltså dessutom druckit tre kannor kaffe på eminenta och mysiga Rosteriet. 
 
Innan jag går in på själva provningen måste jag visa er en sällsynt läcker sak:
 
 
Rawfoodkaka! Vegansk. Vacker så man kan börja gråta. God så att man med säkerhet gör det. Gråter alltså. Av ren och skär lycka. Kolla grädden också! Svingod som ungdomarna skulle säga och som jag gärna vill hålla med om! Helt fantastiskt gott. Gjorde mitt yppersta för att lägga band på mig och bara ta små fina tuggor men det höll tyvärr bara under några sekunders tillkämpad och konstlad självbehärskning. Sedan lyfte jag helt sonika upp assietten till en plats strax under hakorna och slevade in allt i ett par tuggor. 
 
Kaffet då? Jo, nu ska ni få höra. Jag beställde tre sorter. De hette och heter väl fortfarande fast jag har gått hem Nepal, Brazil och Kenyaa. Jag provade den sista först.
 
 
Kenyaa var milt, runt och vänligt i smaken. Lite som en snäll förskolehen som sätter sig på huk och tröstar den som skrubbat sitt knä. Smaken är lugnande, har ingen uppmärksamhetskrävande eftersmak och saknade tydlig beska. Jag älskade Kenyaa!
 
Brazil var som en raket rakt upp i gomseglet! Sambarytmer och rullande höfter. Det var som en förfest klockan 11 på förmiddagen. Brazil gjorde det svårt att sitta kvar på stolen och lämpar sig nog egentligen dåligt för ensamfika. För det här är en kaffesort man vill prata om! Minst sagt energiförlösande. 
 
Nepal blev min minsta favorit bland favoriterna och fick nöja sig med en bronsplats idag. Inget att vara ledsen över, konkurrensen var knivskarp och även om Nepal kom in sist på koffeinupploppet idag så betyder inte det att Nepal inte var gott. Inte alls. Nepal var gott, men kanske lite för seriöst efter den extremt positiva stämning som startades av Kenyaa och som stegrades till ett lyckorus i Brazil. 
 
 
 
Swedish fika är the bäst!