Maximalisten

"Vi måste bli veganer!"
Jag låg i sängen i sommarstugan och sov och hade inga andra planer än att fortsätta göra just det när min telefons ringsignal trängde igenom sömnen. Det var min yngsta dotter som ringde, en sällsynt ynnest, och inte nog med att hon ringde till mig, hon hade också försökt sms:a mig ett antal gånger. Allt sammantaget gjorde att jag gick från sömndrucken till extremt vaken på ingen tid alls. Det måste ha hänt något, tänkte jag och stålsatte mig inför vad det nu kunde tänkas vara. Och visst hade det hänt något. Dokumentären "What the health" på Netflix hade hänt henne och, skulle det visa sig, inom kort också mig. 
 
"Du måste se den!" beordrade hon mig. "Du måste se den nu!" Lama invändningar som det faktum att vi saknar elektricitet i stugan och att jag därför måste se den på min iPhone fnös hon bara åt varpå jag stöttade upp huvud, ögon och telefon och klickade mig in på Netflix och dokumentären i fråga. Jag såg den. Det var mycket inflammationer hit och dit och förstås dålig djurhållning. Det senare blir jag personligen mer ledsen och upprörd av än det förra. Det var också magra plantätande läkare, övertygade snudd på religiöst uppträdande veganer och så var det lite vanliga köttätare som var jättesjuka ända tills de ätit vegansk mat i två veckor och kunde kasta både kryckor, syrgas och större delen av alla läkemedel de ätit under många år. Halleluhja!
 
Hon ringde mig igen. Dottern. "Har du sett den nu?" gastade hon och följde upp med det mest tvärsäkra påstående jag någonsin hört, "Vi måste bli veganer!"
 
Vid det tillfället hade aldrig tanken slagit mig. Visst, äta mer vegetariskt - det hade jag precis som de flesta andra nuförtiden verkar göra förstås tänkt på då och då. Men att bli vegan hade jag nog faktiskt aldrig tänkt mig bli. Förrän då. För då tänkte jag, tja - det är väl inte det värsta hon kan be mig om. Jag har ju trots allt ätit kött och fisk i femtio år, nog kan jag väl äta lite växter också. Så jag sa ja. Låt mig bara komma hem först, så sparkar vi igång den här veganshowen. Tror det blir roligt! Jag hänger på. Vi gör det. Nu kör vi!
 
 
 
 
Väl hemma så sjösatte jag projektet och den 26/6 2017 blev jag därför vegan och är så även nu ett drygt halvår senare. Känns roligt, gott, fräscht och ja ... lite busigt alternativt så där som jag aldrig varit men nu med viss emfas plötsligt kan hävda att jag är. Jag är vegan, säger jag ofta till alla som vill höra på och ganska många som möjligen och sannolikt inte bryr sig. Jag är vegan! 
 
Dottern? Nja. Sex dagar senare föll hon för en tacofrestelse och gick därefter in för att aktivt förtränga dokumentären. Men till hennes försvar ska sägas att hon ändå lyckas försvåra mitt liv genom att äta vegetariskt i skolan och vara mer karnivor hemma än omnivor. Ja, disse barna! Som di är!
 
På bilderna ser ni veganska köttbullar (cred Jävligt gott) lagade av mig och vegansk soppa gjord av en pratglad portugis på Macao. Båda rätterna mycket goda!