Maximalisten

Mellanlandning
Jag förstår inte varför det inte finns några fina solcellslampor? Hur kommer det sig? Det finns solcellslampor i form av gnomer som ser både perversa och direkt elaka ut och det finns solcellslampor i form av grodor som ser både perversa och direkt elaka ut och så finns det solcellslampor i plast som ser ut som ... ja, som plast helt enkelt. Världens mest eftersatta marknad tycks det mig, en marknad som skriker efter designers med god smak eller åtminstone någon sorts smak. 
 
IKEA hade för något år sedan (och har kanske fortfarande) solcellslampor för inom- och utomhusbruk men även de såg konstiga ut. Det fanns till exempel en golvlampa som jag gärna hade köpt men som jag inte kunde köpa eftersom jag inte bor i Lustiga Huset på Liseberg. De, IKEA alltså, har i alla fall några helt vanliga risbollar och det är väl okej om än inte vad jag letar efter. Men vad exakt är det som gör att ingen designar en helt vanlig snygg begriplig lampa som drivs av sol? Sätt i gång, people! Jag behöver sådana lampor. 
 
Och varför jag behöver det är förstås för att jag tillbringar tid i en timmerstuga där allt så att säga är lite vintage. Det finns inte el och inte vatten. Men riktigt allt är inte vintage. Jag ljög. Vi har en solcellspanel på taket och just den här sommaren kan man säga att den varit i sitt esse och levererat ljus till våra sänglampor som om det inte fanns något slut på det (kanske det inte gör heller). Dessutom kan vi med hjälp av denna utmärkta anläggning ladda mobiler och iPads och datorer och det är ju också bra. Det tillåter oss att hålla emellanåt nödvändig kontakt med civilisationen men också att tillsammans med det övriga semesterrusiga svenska folket se på VM i fotboll. 
 
En match, den lyckade mot bobåkarna i Schweiz, övervarande vi ehuru på den lokala puben. Det var på många sätt en upplevelse. Öldrickande människor i landslagströjor, varav några såg ut att stamma från 70-talet, var så starkt engagerade i både missade och tagna chanser att jag stundom fruktade att taket skulle lyfta. Det gjorde det emellertid inte men jag blev tvungen att kontringsskrika en del för att tryckutjämna och slippa lock i öronen. 
 
Ormen har hållit sig borta. Och eftersom det nya dasset alls icke är på plats är jag den evigt tacksam. Jag kan förstås inte med säkerhet veta att den inte ligger och kikar på mig på någon plats där jag inte ser den, men så länge den är diskret så tänker jag att den rackaren får spana på vad den vill. 
 
I övrigt så har det målats och hållits på. Lästs fler böcker (som nog faktiskt måste bli ett eget inlägg) samt diskuterats vad som egentligen kan och bör räknas som PATINA (det måste nog också bli ett eget inlägg på grund av hög relevans och stor övertygelse om att min definition och uppfattning är den enda rätta). 
 
Under sommaren måste också viktiga beslut fattas, som till exempel vilken säng jag ska specialbeställa till stugan. Jag behöver en ny där men den kan bara vara 193 cm lång. Så ja, det ska ordnas. OCH, jag ska köpa nya utemöbler. Jag är våldsamt sugen på Lene Bjerres bambumöbler så det blir intressant att se hur väl de gifter sig med timmerstugeexteriören. Kan inte tänka mig annat än BRA!
 
Nu är jag hemma och tvättar och grejar. Lavjar lyxliv med elektricitet och vatten i kranen. Glömmer tyvärr att spola när jag går på den garanterat snokfria toaletten. Inte så charmigt, jag vet. Men är starkt indoktrinerad av det långvariga utedassandet. Förlåt familjen. 
 
En som inte har hjälpt till med någonting.
Blåbär som jag hann kapa åt mig innan hundarna hade plockat dem. De äter annars gärna upp vartenda bär de kommer över.
En till som inte gjorde någon som helst nytta.
Här däremot ser vi hur det går när en uppfinnarjocke vid namn maken är i farten. Då bygger han ett hus till sina strandstolar. 
En närmare titt på det imponerande verket. Jag är säker på att de skulle tacka honom om de bara kunde. Troligen genom att hålla ett ganska långt tal. 
 
 
Inventering av beståndet
Ringde upp maken med avsikt att ställa en tapetfråga. Han är i sommarstugan och jag hemma för vård av nyligen opererad yngsta dotter. Vård och vård, jag passar på att göra mig behövd nu när hon befinner sig i försvagat tillstånd. Ungefär så. Mycket mysigt alltsammans. I alla fall för mig. Men jo, tapeten. Jag lånade två tapetprover och de är nu tillsammans med maken i stugan där jag inte är varför jag var mycket nyfiken på hur de tog sig ut? 
 
Det visar sig att karln inte har kollat upp den saken. Han väntar med det tills jag kommer, sa han. Förstår inte hur han gör det där? Låter bli, menar jag. Det är jättekonstigt! Själv kan jag verkligen inte vänta en sekund med dylika saker, jag sätter genast igång och undersöker, håller upp, måttar, jämför och vill föra ett långt eller helst flera långa samtal om saken. 
 
"Visst är den fin?" vill jag fråga och frågar också. "Vad tycker du?", "Gillar du den?", "Den är ruskigt snygg mot gardinen!", "Hur mycket gillar du den? Är den det bästa du sett?" och så vidare tills maken ursäktar sig och flyr (ibland ut från lägenheten). 
 
I alla fall och eftersom han ändå inte kollat hur tapeterna skulle göra sig så övergick samtalet till andra ämnen. Jag gav honom en snabb sammanfattning av boken jag läser "Historien om Jesus mannen som förändrade världen" av Thomas Cahill (hittills mycket intressant) och pratade sedan om boken jag lyssnar på "Mikael Persbrandt". Den senare gör mig stundtals lite sur, nästan upprörd. Men det kan förvisso handla om att jag lyssnat på för många skådisars biografier på sistone och att de alla har det gemensamt att de berättar historier om Ingmar Bergman som verkligen tycks ha varit en osedvanligt otrevlig människa som alls icke borde ha getts så stort utrymme i den svenska finkulturen som han fick. Usch och fy som han betedde sig. Alla härmar dessutom hans udda sätt att tala på. "Huu-huu-huurru-du-du, din knickedickare" och så kommer det något återgivet märkligt och närmast gränspsykotiskt uttalande av Bergman. Det är uppenbarligen inte alltid en bra sak att ha för stor respekt för människor som dessutom inte alls förtjänar det.
 
Nu läste jag i och för sig "Laterna Magica" när jag var ung så jag vet att Bergman själv växte upp med dysfunktionella föräldrar. Men nog kunde han väl gjort något annat och mer konstruktivt åt den saken än att själv vara en stövel genom livet? 
 
Hm.
 
Hm.
 
Men jo! Då sa i alla fall maken och jag citerar:
 
"Kan du inventera och skriva om filmutbudet i Karlstad kommun?"
 
Och det ser ju ut som en helt vanlig fråga, inte sant? En man själv skulle kunnat ställa om man hade kommit på den. Problemet är bara att jag inte varit på bio på ganska länge. Faktum är att jag inte sett någon av de filmer som går nu. Alltså ingen. Zero, noll, nada, njet, nothing. Jag VILLE se "Deadpool 2" eftersom jag tyckte att den första filmen var hysteriskt rolig. Sonen som såg den för länge sedan avrådde mig då från att se den, han trodde att jag skulle tycka att den var för explicit i sin brutala humor, men se där var han - sonen alltså - för överbeskyddande. Den här bonusmorsan hade inga som helst problem med splattret! Hur som helst så väntar jag nu på att få se uppföljaren men maken, mitt tänkta biosällskap, kollar ju aldrig på första delen så det dröjer visst längre än jag hoppats på. Å andra sidan har maken ju ganska precis nyss bett mig inventera filmbeståndet i Karlstad och hans avsikt med det måste väl rimligen åtminstone till vissa delar handla om att han vill få ett filmtips?
 
Maken! Se Deadpool! 
 
Fast det kan han inte. Han är off the grid på alla sätt och vis. 
 
Nåja. Även om jag inte kan tipsa om något att se kan jag ju passa på att berätta vad jag inte kommer att se. Jag kommer INTE att kolla på nya Amy Schumer-filmen. Jag är så trött på hennes (och Lena Dunhams) underliv så om jag aldrig någonsin mer hör talas om någon av dessa snippor så är det ändå för tidigt. Så den ska jag inte se.
 
Jag ska inte se på "Avengers - Infinity War" heller. Fast jag skulle vilja se den. Det är bara det att jag liksom inte hann med när de rasslade in i ett mycket högt tempo, alla Marvel-filmerna och nu känns det lika oöverstigligt jobbigt att se ifatt dem som det känns att börja se på "Game of Thrones" (kommer inte att hända heller). 
 
En annan film som jag inte heller köper biljetter till är "Den blomstertid nu kommer". Såg trailern och kände mig påmind om "The Rain", dansk-svensk tonårs-dystopi, och den är jag ju redan färdig med. 
 
Jag kan inte se "Utöya" på bio heller, den måste jag se hemma. Redan när jag ser bioaffischen och titeln så tårfylls mina ögon och halsen svider. För starkt, för tragiskt, totalt onödigt, hemskt obegripligt och ont - verkligheten när den är som sämst. 
 
Resten är barnfilmer.
 
Maken! Det finns bara en film att se, DEADPOOL 2. När ska vi gå...?
 
Skojig självbild av eventuell cineast.