Maximalisten

På promenaden
Jaha, tänkte jag. Nu får jag post. Undrar vem det är som vill mig skriva några rader? Långväga ifrån? Kanske en lättare hyllning? Eller kan det vara någon som behöver min hjälp? Kanske någon som i tankarna sökt efter goda råd och då kommit på att kanske skulle just jag kunna ha några sådana på lager?
Ja, så gick tankarna när flaskan guppande kom allt närmare. Det är lätt att fantisera under sommarpromenader. Allt är ju så enormt vackert hela tiden. Till och med den flaska i vattnet som inte egentligen borde vara där.
Här står jag gärna en stund. Har svårt att gå förbi utan att göra det. Jag tycker att det är intagande på ett sätt som manar till kontemplation. Cyrillus Johansson som skapade den här museibyggnaden och jag hade säkert haft en del att tala om. Han verkar lika förtjust i den traditionella kinesiska arkitekturen som jag är. 
Mariebergsviken. Sommaren vet vad den gör. Behagfullt sträcker den ut sig framför oss viss om att den inte ens behöver kråma sig för att vi ska beundra den. Den kan bara vila, säker på sin skönhet. 
Vid Sockerslottet på väg mot Operan. Fantiserar ofta om att skriva en roman om Sockerslottet. Som Yacoubians hus fast på svenska och förlagd i Karlstadmiljö. Fantiserar också ganska ofta om att den där måsen som sitter där ska  hämta sina hundra närmaste släktingar och ta dem med till Hammarö sydspets där de kan föra sina minst sagt högljudda samtal med varandra utan att blanda in mig som ofrivillig lyssnare. 
 
Under en längre vistelse i Kina så bodde vi vid en liten sjö där jag närde liknande men till sist något mer brutala fantasier. Den gången så skötte sig fåglarna, de sjöng bara vackert i stämmor och stod lika gracilt som de brukar avbildas på kinisiska målningar och böjde på sina smäckra långa halsar i något som påminde om ödmjuk blygsel över hur fantastiskt de lät. Så en kväll adderades ett mycket litet annat ljud. Inte på långa vägar lika vackert men i alla fall lite gulligt. 
 
En vecka senare hade lätet tilltagit både i styrka men framför allt i mängd. Det kväktes högt och lågt och hela tiden när en miljard väldigt stora paddor försökte göra upp om något som dessvärre förblev outrett. Hade sjön haft ett temperaturvred hade jag fått sitta på händerna för att inte använda det. 
 
Jag berömmer mig av att ha en god sömn och att inte vara ljudkänslig och jag sover verkligen ofta som allra bäst omgiven av människor som pratar och helst också med någon lampa tänd. Men tydligen knäcks jag lättare och fortare av måsbabbel och paddkäbbel.
Här är en som varken babblar eller käbblar och som är det bästa kapitlet jag vet i den viktigaste romanen av dem alla - livet - som tack och lov pågår i verkligheten och inte i bara i fantasin. I bloggen är han mest känd som maken eller äventyraren. Han är också i skarp konkurrens med sommaren det bästa på promenaden.
 
Mer bra i Karlstad!
Ja, vi måste nog prata om ICA Wallinders. Varför? Jo, för att de är särdeles värda att prata om. Sortimentet är bra, mycket bra och det arbetar en ung man i delikatessen som har samma stora intresse för ost som jag har men som, till skillnad från mig, också har en massa avundsvärda ostkunskaper. Det bästa med det sistnämnda är att han gärna delar med sig av allt vetande som bor i huvudet på honom vilket i sin tur leder till en jäkligt trevlig och smakrik ostbricka hemma hos mig. Han är dessutom en fixare och som jag uppskattar sådana människor! Man ställer dem en fråga och deras omedelbara svar är, "Det ordnar jag!" 
 
Frukt och grönt är alltid fräscht hos dem och ni vet när man är så där sugen på just frukt och bär och kanske en rad choklad men är för lat för att skölja, skära och lägga upp - ni vet då? Ja, då behöver man alls inte det eftersom någon tokbra person på ICA Wallinders redan gjort allt det och man själv bara kan stoppa det goda rakt in i den alltid (jaja, i mitt fall) gapande munnen. Det är så himla bra. 
 
Vad mer? Jo. Det här! Kolla!
Hundparkering under tak med infravärme på höst och vinter och skugga och vatten på vår och sommar. Visst vill man krama om och pussa kinderna på butiker som tänker på och genomför sådana omtänksamma funktioner? Själv älskar jag sådant och kan promenera mycket långa sträckor för att stödja, stötta, premiera och kärleksfullt omsluta den sortens initiativ i servicesektorn. Nu behöver jag visserligen inte vandra någon mil för att komma dit, det ligger ju på mysiga Norrstrand, men OM, jag säger OM, så hade varit fallet så nog hade jag traskat iväg dit ändå. De har superfint kött och jättebra skaldjur också. 
 
Och här då? Vad har vi här?
Feeling så klart! Maud har flyttat ner sin apsnygga interiörbutik från Duvanhusets andra våning och lagt under sig Dressmans gamla och större lokaler på Västra Torggatan. Klokt tycker jag, men också vansinnigt roligt att en så stylish och spännande affär hamnar i blickfånget som den ska. Det är viktigt för turismen att vi har butiker som den här. Jag menar, kedjebutikerna fyller förstås sin funktion men när jag reser till andra städer så vill jag gärna titta i affärer och små butiker som inte finns här i Karlstad och på samma sätt förhåller det sig förmodligen med alla som kommer hit. De vill också kunna kika på något som inte finns i hemstaden.
Så mycket fint!
Och växter också! Det är nytt!
Den här ska jag köpa efter semestern. En garanterat ofarlig stingrocka! Så häftig. 
Föredrar du snittblommor? Inga problem! Maud har sådana också. 
 
Akazia är en annan butik som också är belägen i stadens kärna. Just nu lite dold bakom byggplast på grund av renoveringen av Grandhuset som byggts om till bostadsrätter. Så lite dold men helt möjlig att handla i. Beställ tid på nätet och frossa loss. Eller! Köp på nätet och hämta i butiken. Allt är möjligt. Själv handlar jag gärna och ofta på Akazia, främst till mina döttrar. Alltid hjälpsam och trevlig personal på plats i butiken och alltid alltid möjligt att hitta något, oftast mer än man kanske hade tänkt sig. 
Fiiint!
 
Var så god för viktig information om en liten del av allt som erbjuds oss i det glada Karlstad! Välkomna ska ni vara både stora och små med både två och fyra ben!
 
Annars då?
Huvudet upp och fötterna ner, tackar som frågar! Och det får man väl på det stora hela vara nöjd med, tycker jag. Men visst, lite incidenter av varierande slag och magnitud har inträffat. En del värre än annat. 
 
Jag köpte exempelvis färg för målning av ett rum på övervåningen i stugan. Själva invigningen av stugan för säsongen har trots det extremt fina vädret under hela maj låtit vänta på sig på grund av student och andra åtaganden. Så i år stod väl stugan där och undrade om vi någonsin skulle dyka upp. Helt ensam var den dock inte, någon miljon eller så med myror hade oavsiktligt eller högst medvetet - de låter sig ju inte så lätt intervjuas - bestämt sig för att tredje och fjärde timmerstocken (och allt vad ögat inte kan se) kunde vara lämpliga som boningshus. Sagt och gjort, de stolpade iväg bärande på allt vad de finner nödvändigt för trivsel i hemmet - stickor, alla ägg, något bytesdjur och så vidare och flyttade in. Ibland hela vägen in, alltså i i stugan där också vi som tillhör ett annat släkte har vissa förväntningar på att få vistas. Anticimex tillkallades men tyckte inte att det gick att slå fast att de tre miljonerna myror verkligen bodde i timmerstockarna. Kanske var de bara på väg förbi? Vi fick förstås böja oss för expertisens utlåtande, men inom i alla fall mig, jäste en skeptisism och ett begynnande missnöje. 
 
Förstå mig rätt, jag gillar myror. Eller, jag har inte egentligen vare sig starka eller många åsikter om myror, jag vill mest bara att vi ska vara särbo snarare än sambo. De däremot tycks inte dela den uppfattningen. Jag såg i och för sig att de börjat bygga en stack vid vinbärsbuskarna nedanför huset och det är ju bra. Jag genomförde också en studie där jag försiktigt sopade ner ett tjog myror i en burk och tog dem med till den nya stacken för att se om de kände igen varandra eller om de skulle hamna i någon typ av konflikt. Och det visade sig att de var oerhört fredliga mot varandra och på sin höjd gnuggade näsor och antenner mot varandra. Så det bådar ju gott för att en migration möjligen är på gång. 
 
Men färgen var det ju!
 
Beställde och betalade för "Jokk", en vacker blågrön färg. Fick en vit färg. Det var lite av en besvikelse ska jag säga. Så där satt jag och kände mig lite nere men försökte att inte låta det märkas alltför mycket utan läste i stället högt för maken medan han målade på övervåningen (med en annan fin färg på väggarna, den var kanske inte helt rätt heller men åtminstone mycket mindre fel) när jag i ögonvrån fångades av min mans äldsta dotters lite frågande min. 
 
Makens båda döttrar var på plats under midsommarhelgen både för att umgås, fira midsommar och för att hjälpa sin pappa att måla. Nu stod den äldsta där i dörren med ett tveksamt uttryck i ansiktet. 
 
"Jo, alltså", sa hon. "Det är en orm på utedasset, titta här", fortsatte hon och halade upp telefonen för att visa den bild hon tagit på ormskrället. Och mycket riktigt. Där hängde den. Ormen i paradiset. Och med det menar jag på intet sätt att själva utedasset är paradiset, för det är det inte, men SÄRSKILT INTE med en ORM hängande på väggen. 
 
Maken tog sig ner från övervåningen och förvandlades raskt från målare till herpetolog. Han sköt upp glasögonen i pannan och sa med lugn och tvärsäkerhet, 
 
"Det där är en snok. Visserligen en stor snok, men bara en snok."
 
Sedan gick han ut i redskapsboden och hämtade en pinne. Han pekade på oss och därefter på pinnen. 
 
"Ta den här och dra försiktigt ner den nästa gång någon av er ser den."
 
Ja, ni hör ju. Galet. GALET. Jag skrikskrattade och rullade med ögonen tills bara vitorna återstod. Där stod maken alltså och påstod att livet bara skulle gå sin gilla gång med helt vanliga besök på toan då och då alltmedan en orm låg under innertaket och kikade ner på den som förrättade sitt ärende. Om då den som satt där med byxorna nere plötsligt mötte reptilblicken så tyckte maken tydligen att den personen lugnt skulle resa sig upp med brallorna kring fotlederna, ge ifrån sig så få vibrationer så möjligt, sträcka sig efter pinnen och peta ner ormen. OCH SEDAN DÅ? Ponera för en sekund att någon, exempelvis jag, skulle ha lytt detta uppenbart vansinniga råd och vänligt men bestämt halat ner ormen med hjälp av pinnen. VAD ÄR DÅ NÄSTA STEG? Ska jag bara ta den bakom huvudet och traska iväg med den hängande som en sorts alternativ handväska till något ställe den skulle vara villig att acceptera som evakueringsbostad?
 
SKULLE INTE TRO DET VA!
 
Jag gick inte mer på toaletten den helgen. Maken erbjöd sig gentilt att följa med mig och själv stå beredd med pinnen men jag kunde inte riktigt se på vilket sätt det förbättrade något som helst. 
 
Hur det slutade? 
Med att maken bestämde sig för att bygga en carport till snoken. Som skydd mot fåglar och annat hotande. Själv beställde jag ett nytt utedass. 
 
Färgen. Den jag ville ha och den jag fick. 
Ormen. Den jag aldrig velat ha men fick ändå.
Myrorna. Just nu mina sambos men senare i sommar förhoppningsvis mina särbos.
Ormtjusaren och hjärnan bakom både pinne och carport. Vill trots det behålla honom.