Maximalisten

Annars då?
Huvudet upp och fötterna ner, tackar som frågar! Och det får man väl på det stora hela vara nöjd med, tycker jag. Men visst, lite incidenter av varierande slag och magnitud har inträffat. En del värre än annat. 
 
Jag köpte exempelvis färg för målning av ett rum på övervåningen i stugan. Själva invigningen av stugan för säsongen har trots det extremt fina vädret under hela maj låtit vänta på sig på grund av student och andra åtaganden. Så i år stod väl stugan där och undrade om vi någonsin skulle dyka upp. Helt ensam var den dock inte, någon miljon eller så med myror hade oavsiktligt eller högst medvetet - de låter sig ju inte så lätt intervjuas - bestämt sig för att tredje och fjärde timmerstocken (och allt vad ögat inte kan se) kunde vara lämpliga som boningshus. Sagt och gjort, de stolpade iväg bärande på allt vad de finner nödvändigt för trivsel i hemmet - stickor, alla ägg, något bytesdjur och så vidare och flyttade in. Ibland hela vägen in, alltså i i stugan där också vi som tillhör ett annat släkte har vissa förväntningar på att få vistas. Anticimex tillkallades men tyckte inte att det gick att slå fast att de tre miljonerna myror verkligen bodde i timmerstockarna. Kanske var de bara på väg förbi? Vi fick förstås böja oss för expertisens utlåtande, men inom i alla fall mig, jäste en skeptisism och ett begynnande missnöje. 
 
Förstå mig rätt, jag gillar myror. Eller, jag har inte egentligen vare sig starka eller många åsikter om myror, jag vill mest bara att vi ska vara särbo snarare än sambo. De däremot tycks inte dela den uppfattningen. Jag såg i och för sig att de börjat bygga en stack vid vinbärsbuskarna nedanför huset och det är ju bra. Jag genomförde också en studie där jag försiktigt sopade ner ett tjog myror i en burk och tog dem med till den nya stacken för att se om de kände igen varandra eller om de skulle hamna i någon typ av konflikt. Och det visade sig att de var oerhört fredliga mot varandra och på sin höjd gnuggade näsor och antenner mot varandra. Så det bådar ju gott för att en migration möjligen är på gång. 
 
Men färgen var det ju!
 
Beställde och betalade för "Jokk", en vacker blågrön färg. Fick en vit färg. Det var lite av en besvikelse ska jag säga. Så där satt jag och kände mig lite nere men försökte att inte låta det märkas alltför mycket utan läste i stället högt för maken medan han målade på övervåningen (med en annan fin färg på väggarna, den var kanske inte helt rätt heller men åtminstone mycket mindre fel) när jag i ögonvrån fångades av min mans äldsta dotters lite frågande min. 
 
Makens båda döttrar var på plats under midsommarhelgen både för att umgås, fira midsommar och för att hjälpa sin pappa att måla. Nu stod den äldsta där i dörren med ett tveksamt uttryck i ansiktet. 
 
"Jo, alltså", sa hon. "Det är en orm på utedasset, titta här", fortsatte hon och halade upp telefonen för att visa den bild hon tagit på ormskrället. Och mycket riktigt. Där hängde den. Ormen i paradiset. Och med det menar jag på intet sätt att själva utedasset är paradiset, för det är det inte, men SÄRSKILT INTE med en ORM hängande på väggen. 
 
Maken tog sig ner från övervåningen och förvandlades raskt från målare till herpetolog. Han sköt upp glasögonen i pannan och sa med lugn och tvärsäkerhet, 
 
"Det där är en snok. Visserligen en stor snok, men bara en snok."
 
Sedan gick han ut i redskapsboden och hämtade en pinne. Han pekade på oss och därefter på pinnen. 
 
"Ta den här och dra försiktigt ner den nästa gång någon av er ser den."
 
Ja, ni hör ju. Galet. GALET. Jag skrikskrattade och rullade med ögonen tills bara vitorna återstod. Där stod maken alltså och påstod att livet bara skulle gå sin gilla gång med helt vanliga besök på toan då och då alltmedan en orm låg under innertaket och kikade ner på den som förrättade sitt ärende. Om då den som satt där med byxorna nere plötsligt mötte reptilblicken så tyckte maken tydligen att den personen lugnt skulle resa sig upp med brallorna kring fotlederna, ge ifrån sig så få vibrationer så möjligt, sträcka sig efter pinnen och peta ner ormen. OCH SEDAN DÅ? Ponera för en sekund att någon, exempelvis jag, skulle ha lytt detta uppenbart vansinniga råd och vänligt men bestämt halat ner ormen med hjälp av pinnen. VAD ÄR DÅ NÄSTA STEG? Ska jag bara ta den bakom huvudet och traska iväg med den hängande som en sorts alternativ handväska till något ställe den skulle vara villig att acceptera som evakueringsbostad?
 
SKULLE INTE TRO DET VA!
 
Jag gick inte mer på toaletten den helgen. Maken erbjöd sig gentilt att följa med mig och själv stå beredd med pinnen men jag kunde inte riktigt se på vilket sätt det förbättrade något som helst. 
 
Hur det slutade? 
Med att maken bestämde sig för att bygga en carport till snoken. Som skydd mot fåglar och annat hotande. Själv beställde jag ett nytt utedass. 
 
Färgen. Den jag ville ha och den jag fick. 
Ormen. Den jag aldrig velat ha men fick ändå.
Myrorna. Just nu mina sambos men senare i sommar förhoppningsvis mina särbos.
Ormtjusaren och hjärnan bakom både pinne och carport. Vill trots det behålla honom.