Maximalisten

London baby!
Jag visste förstås att min yngsta dotter hade sparat pengar under en längre tid. Det visste jag för att hon talat om det för mig, visat mig och dessutom då och då pratat med mig om vad de kanske eller kanske inte skulle användas till. En lust att sätta sig in i och själv börja handla med aktier hade också nämnts. 
 
Så döm om min förvåning när hon plötsligt en kväll stod framför mig och frågade var jag hade för mig det och det datumet? Inget särskilt alls svarade jag efter en hastig titt i kalendern. Vill du umgås med mig? frågade hon och eftersom det alltid är en sak som står högst på min önskelista svarade jag genast och lyckligt ja. Bra, sa hon. Jag har bokat en resa till oss då. 
 
En resa! Jag och yngsta på en resa! Hjärtat reste sig i handstående, gjorde en saltomortal och hjulade iväg som en besatt genom kroppen innan det återvände till det ställe det startat från. Vi har rest tillsammans många gånger förut, både med övriga familjen och bara hon och jag och det är alltid lika roligt. Till och med när hon var tretton år och humöret var lite likt det som kan drabba en i klimakteriet var det härligt att resa tillsammans med henne. Vi brukade, brukar fortfarande, gå arm i arm och prata, peka, titta, försöka övertala den andra att bestämma vad vi ska göra härnäst och ha ganska långa förhandlingar om var vi ska äta (det kan ju bli så bra men också så väldigt dåligt när man inte känner till restaurangerna och deras menyer, kvalitet på kökskunskaper och vad de egentligen menar med "crossover cuisine"). Vi tillbringar också ganska mycket tid i butiker, parker och museer. Den yngsta är en riktig djurmagnet. Hon har stått med fåglar och ekorrar på händer och armar och matat fiskar i Kina som i sin lust att verkligen umgås tätt med henne i det närmaste och mycket impulsivt bestämde sig för att bli landlevande. Hon går uppenbarligen hem i de flesta läger och särskilt i mitt. 
 
Dock är det så att medan själva resandet pågår, alltså de olika transporterna till resmålet, är hon bortom all kontakt. Den yngsta reser alltid så här:
 
Vaken ser man inte henne förrän man anlänt. Hon har en våldsamt bra resesömn. 
 
Kolla vad hon hade bokat till sin gamla mamma då!
Himla snyggt hotell som låg hur bra som helst, och som verkligen kan rekommenderas. Det var toppen! Särskilt efter att jag förmått dem att hämta nedan åt oss:
Ja, britterna förefaller se vintern som ett lidande som de vägrar göra något mer beständigt åt. De lägger till exempel armarna i kors och skakar bara på huvudet åt bra saker som treglasfönster. I stället verkar de mena att ett glas räcker också i de fall där det går från tak till golv och utomhustemperaturen är minusgrader. 
Stort och ganska kallt fönster. Men! Supermysigt hotell i supermysiga omgivningar.
Hur som helst så slutade inte överraskningarna med resa och hotell. Vi skulle gå på väldigt fin sushirestaurang också. En taktoppsrestaurang vid namn Sushisamba som var en fusion mellan japanska och brasilianska smaker. Jag tänkte väl inte egentligen något annat än att det lät bra när den yngsta sa det. Reptilhjärnan måste ha varit bortkopplad för stunden för jag hörde mest bara "sushi", "samba", "fin utsikt". Det är märkligt att jag inte reagerade för det sistnämnda. Fin utsikt brukar ju vara nära förknippat med "hög höjd" vilket jag aldrig blivit kompis med. 
 
Vi gjorde oss fina, åkte taxi och klev ur. Blev trevligt mottagna och leende visade till hissen med instruktioner att trycka på knappen till den 40:e våningen. Här någonstans anade jag oråd, men var ändå inte alls så oroad som jag blev när hissdörrarna gled upp. Hissen till den 40:e våningen hängde på utsidan av huset och var till största delen i glas. Glashiss, 40 våningar och jag. Det kan man konstatera är en usel kombination. 
 
Jag stod med bultande hjärta och ett allt mer trängande illamående med ryggen åt utsikten, gick sedan och strök längs väggen in på stället vilket visade sig vara fel våning. "Down two stairs" sa servitrisen. En skräckslagen hissfärd till i antågande, tänkte jag och såg förmodligen helt eländig ut eftersom sällskapet som kom bakom oss tittade undrande på mig. "Very afraid of hights", sa jag och då erbjöd de vänliga människorna sig att bilda mänsklig vägg åt mig i hissen. Mycket vänligt! Ett missförstånd gjorde att vi tyvärr åkte hela vägen ner, men de följde sedan med oss upp igen av samma anledning som tidigare. Mänsklig skyddsvägg. 
 
Maten var utsökt. Och ingen hade roligare och finare sällskap än jag.
Det där är en utsikt som slår alla andra. Och tänk ändå, att hon fortfarande tar sig för att bjuda med sig sin mor på äventyr. Det är jag väldigt tacksam och glad över. 
 
Granne med skönheten
Ja, jag vet. Jag är inte egentligen i position att uttala mig om skönhetstilltag. Men nu råkade det faktiskt vara så att jag blev inviterad till Matilda Yousefzadegans salong i vilken hon uträttar - i alla fall i mitt fall - underverk! Matilda kan allt möjligt om allt man ska kunna inom skönhetsbranschen. Hon är certifierad och diplomerad inom skönhetsgrenar som jag tyvärr inte är kompetent att redogöra för men som jag förstår är av största vikt när man väljer behandlare. 
 
I alla fall så ägnar hon sig nu uteslutande åt något som heter Long-Time-Liner. Hon är ledande inom utbildning och kursverksamhet på området och utför även själv den permanenta make up det är fråga om. Själv var jag tveksam, det ska sägas. Jag sminkar mig kanske två gånger om året och går resten av tiden runt med det gamla tantansiktet i sitt helt naturella skick. Jag såg förvisso fram emot en kväll i glada kvinnors lag och framför allt såg jag fram emot att få umgås med Matilda som en är sällsynt trevlig och glad person. Så man kan säga att intresset för själva aktiviteten var lägre än det var för utsikten att få hänga med de som är mer insatta i förbättringsbusinessen. 
 
Jag dök upp. Svepte in, beredd på högkvalitativt umgänge. Ni ser mig här.
 
Inte den bästa representanten för skönhetsgenren, men på väldigt gott humör! Och bättre skulle det bli. För efter att kappan åkt av och Matilda placerat mig på en bekväm behandlingsbår så hände det minsann grejer. Matilda visade mig hur jag skulle se ut om jag Long-Time-Line:ade mig genom att sminka mig på samma sätt som hon kan göra med pigmenteringsverktyget. 
 
Efter nästan ingen tid alls såg jag istället ut så här:
 
Fick plötsligt ett par ögonbryn, vilket jag inte haft sedan de försvann under en sommar för typ trettio år sedan. Jag fick också en annan grej som jag tyckte var toppen. Det är det där mörka vid fransarna, eyeliner! Det gav mig genast en mycket spännande och liksom intressant blick tyckte jag. Den var jag särskilt nöjd med.
 
Läpparna blev också mycket bra. De fick en sorts balsambehandling (eller liknande, minns inte vad det hette - kanske var mer en inpackning?) innan något annat magiskt gjordes åt dem. De var torra och i dåligt skick men piggnade avsevärt till av inpackningsbalsamet och fick sedan konturer och ifyllnad av färg som bidrog till det mycket positiva resultatet som ses ovan. 
 
Observera att Matilda inte på något sätt kan hållas ansvarig för den där Ronald Reagan-luggen som jag sportar på fotot. Den uppstod av sig själv. Förmodligen av pur förtjusning över att få vistas i närheten av en så perfekt lagd make up!
 
Här är hon förresten, vackra trevliga kunniga Matilda, i full färd med att ge en kund en permanent eyeliner. Bredvid Matilda står en av hennes elever som själv är på väg mot mästarstatus.  
Det bjöds fin tårta också. 
 
Sammantaget var det en fantastiskt härlig kväll, så stort tack för den!
 
 
 
Kansernhöjdens tokmysiga konglomerat
Om den här vintern bara kunde vika ner sig någon gång! Jag vill sitta på Kasernhöjden och nicka gillande åt det lilla konglomerat som bildats där. Jag vill köpa bröd på Artisan, fika hos Fröken Fräsch och shoppa på Moio! Allt det går förstås att göra redan nu men tänk när våren och sommaren blandar sig i detta lysande koncept! Det kommer att bli en riktig höjdare, Kasernhöjdare! Allt utom möjligen skidåking gör sig ju faktiskt så mycket bättre i sällskap av ljumma vindar, sol och bara ben. Håller både tårna och tummarna för att det snart ska bli så.
 
Moio har alltså övertagit Wermlands Byggnadsgilles mysiga lokaler och har dessutom vad jag kunde se valt att ta in en del nya leverantörer. Utbudet och stilen känns kul, lite Boho-chict så där och priserna är väldigt förmånliga! Jag hittade utan att ens leta massor av dekorativa saker, lampor, textilier och golvkuddar till den där balkongen som jag brukar tjata om. Den balkong som är ytterligare ett skäl till att jag så ivrigt emotser vårens återuppståendelse. 
 
Där är golvkuddarna! Finns i två färger, vad jag kunde se, och kostar 475 kronor styck. 
De säljer blommor också. Och fler olika bord, piedestaler, ställningar och liknande som man behöver för att kunna visa upp växterna på bästa sätt. Jag uppskattar möbler och grejer som man lätt kan flytta runt och använda på en rad olika sätt och här finns mycket att välja på som fungerar precis så.
Kolla dynorna som hänger där! Så mysiga att lägga på en bänk på balkongen, eller inomhus för den som föredrar det. 
Och när man behöver en paus så går man helt sonika ner till Fröken Fräsch och pekar på diverse goda nyttiga färskpressade juicer, smoothies och sallader och ba: "Ge mig en av den och den och den och den och den och tre av den!" betalar och sjunker sedan ner vid ett av borden och jämför fynd med varandra. 
 
Tokmysigt alltsammans!