Maximalisten

Flygbolaget halshögg fertilitetsgudinna
Vi är mycket intresserade av historia min man och jag. För två år sedan så betade vi i raskt takt av böckerna Sapiens, Min europeiska familj, Neandertalmänniskan, The neanderthals rediscovered och The cave painters och bestämde oss därefter för att åka iväg och ta en närmare titt på en del av det vi läst om. Så bokades en resa till Frankrikes lilla charmiga by med det svåra namnet som inte ens alla fransmän kan uttala, Les Eyzies-de-Tayac-Sireuil, och ett rum i en trevlig mans lite fuktiga källare. 
 
Det var oerhört varmt när vi ankom stationen någon mil från slutdestinationen. Stora röda blommor, så tunga att de böjde trädens grenar hälsade oss välkomna till ett av de mer pittoreska och, ja faktiskt, söta ställen jag någonsin varit på. Källarens trevlige ägare hämtade oss i en som blommorna röd bil och redan på vägen genom byn kunde vi se några av de abris, överhäng, som vi läst om. Vi passerade också pensionatet vi inte skulle bo på, Hôtel Le Cro-Magnon, nästan helt dolt under mängder av klättrande rosor. 
 
Jag hade redan innan trott, förstått och tänkt mig att det skulle bli en fantastisk resa och upplevelse. Jag skulle komma att få rätt, men också förstå att jag haft fel - just det här nedslaget i en spännande del av mänsklighetens historia skulle på alla sätt överträffa varje förväntning och förhoppning jag haft. 
 
I och kring den här lilla byn i Dordogne ligger några av de numera berömda grottor som upptäcktes, oftast av en slump och ofta av ortsbefokningen och vid i alla fall ett par tillfällen av barn och till och med en hund, från sent 1800-tal och framåt. I Vézèredalen några mil från vår nedslagsplats finns också en av de allra mest berömda grottorna, Lacauxgrottan. Samma kväll vi anlände rekognoserade min man området och utverkade sedan en angreppsplan. Grottorna, alla utom Lacaux, är öppna för betalande allmänhet men det är ett hårt begränsat antal besökare per dag och guidad tur som släpps in. Efter upptäckterna och medan sådana begränsningar fortfarande inte existerade så kunde man till sist se starkt negativa effekter på målningarna vid sidan av den vanliga mänskliga drivkraften att förse platser man beträtt med sina initialer och annat i samma stil. Lascauxgrottan har av sådana skäl stängts och där har de istället byggt en originalet helt trogen replika. Men resten av grottorna kan man alltså både beträda, beundra och begapa. 
 
Och det gjorde vi. Med ögon lysande som på små barn imponerades vi och berördes av det som efter en vandring genom trånga utrymmen uppenbarade sig framför oss. Känslan jag fick av att stå framför en 28 000 år gammal målning låter sig inte så lätt beskrivas i ord. Det var så mäktigt och så rörande att se att det för en stund blev alldeles tyst. Konstnärerna från förr hade tagit också grottans böljande väggar och strukturer i bruk och när ljuset föll på målningarna föreföll de många djuren, hjordarna, rusa fram över fälten. Där fanns djur avbildade som inte längre finns och som inte funnits på tusenvis av år, vi, samtidsmänniskan har aldrig sett dem, och ändå - trots det - tycktes de så levande. Starka, vitala, en del med vilda blickar, målmedvetna, otyglade. Alla med unikt utseende och framträdande personlighet. 
 
Det var så vackert! 
 
Under dagar som blev några av de bästa i mitt liv hittills åkte vi runt i vår trevlige värds lilla bil på grottsafari. Vi såg nästan alla, inklusive Lascaux, och låg varje kväll i vår källare och försökte smälta intrycken.
 
Den sista dagen besökte vi så Musée National De Prehistoire och där stod hon, fertilitetsgudinnan, gjord av en lokal konstnär och mycket, mycket vacker. 
 
"Vi köper henne", avgjorde jag.
"Mja", sa maken, "hon är ganska stor och tung?"
"Ja?" sa jag. Ovillig att se problemet med det.
"Vi får skicka henne med posten då", sa han. 
"Aldrig!" sa jag med skärpa. "Det förstår ju vem som helst att hon kommer att gå sönder. Ser hon ut att tåla en lavett av PostNord, tycker du?"
 
Maken gav med sig, jag köpte den vackra skulpturen och stuvade om i kabinväskan. Omfördelade fynd från Milano där vi varit innan Frankrike och dömde ut vissa av särskilt makens kläder som förbrukade, kastade dem och fick med stor möda ner gudinnan i väskan. 
 
När det var dags att återvända till den del av världen där vi vanligtvis håller till uppstod ett, för mig, oförutsett problem. Säkerhetskontrollanterna tog mig och min väska åt sidan och lade sina pannor i allvarliga och djupa veck. När de fått klart för sig att jag hade en fertilitetsgudinna i väskan påstod de att hon var för solid för att resa i kabinen. Hon måste checkas in förklarade de bistert. Jag som var minst lika bister vann inget som helst gehör för mina invändningar utan fick mycket surt vandra bort mot incheckningen och betala för mitt misstag. 
 
Väl hemma så visade det sig alltså att de nackat henne. När jag påpekade och anmälde det hela berättade flygbolaget för mig att gudinnan, tidigare för solid för att få resa med passagerare runt omkring sig, nu istället var på tok för ömtålig för att ha checkats in. Det borde jag inte gjort, sa de. Och jag höll med. Jag borde, med facit på handen, låtit gudinnan ta sina chanser med PostNord. De hade förmodligen inte vridit huvudet av henne för att leta efter knark.
Här är hon. Halshuggen men mycket vacker.
Vad vi läste i Frankrike? Den här. Också en svindlande berättelse, om vår rikskansler.
 
Men det var om London jag skulle skriva. En helt annan historia. 
Nästa gång.