Maximalisten

Hett åtrådd talang
Jag var häromsistens hos läkaren. Fick träffa en ung specialistläkare. Han var stilig, snäll, empatisk, hade varma vänliga mjuka händer och var en strålande samtalspartner såväl som god lyssnare. Han var dessutom, fick jag berättat för mig, pilot och en väldigt duktig pianist. Talangfull en masse!
 
Jag tänkte på det där när jag traskade därifrån, hur en del människor har en enastående talang för något och hur andra har en lång rad talanger som låter dem vara briljanta inom många områden. Vad jag har imponerats av genom livet har varierat med ålder, egen erfarenhet och intressen. När jag gick i lågstadieskolan minns jag med särskild avund hur både Inger och Ylva kunde, närhelst de så önskade och med en precision som prickskyttar förmodligen är i behov av, avlossa sina spottkörtlar och liksom få dem att leverera en stråle saliv exakt där de ville ha den. Jag minns också Christer som snabbt och lätt som en ekorre kunde ta sig allra längst upp i taket på de rep som hängde i gymnastiksalen. Och Tina, Anna och Nina som utan vidare kunde svinga sig över en mycket stor plint som undertecknad inte vid något tillfälle ens tog sig upp på. Hade behövt en liten trappstege för att kunna gränsla den jäveln. 
 
Jag betraktade även drillflickorna med viss avund. Det var något kittlande med deras marscherande och de höga kasten med drillpinnarna. Deras klädsel utgjorde dessutom en stark lockelse på pojkar i samma ålder, vilket väl fick anses vara en faktor till avund även det. Sedan fanns förstås också de med bollsinne. Killar och tjejer som utan synbar ansträngning kunde sätta en basketboll i korgen från mer än halva salen, de som slapp använda det förhatliga platträt i brännbollen och som dessutom varvade planen, ibland mer än en gång, medan någon stackare i andra laget förtvivlat letade efter bollen. 
 
Av någon besynnerlig och antagligen sadistisk anledning bestämde min gymnastiklärarinna att jag skulle agera handbollsmålvakt i en turnering på en annan skola. Tror det var i sexan. Mina protester och invändningar gjorde ingen skillnad, jag skulle ställas i målet och försvara det. De av mina vänner som var lika talanglösa som jag själv gav mig medlidsamma blickar och klappar på ryggen med svettiga händer som långsamt återgick till det normala när de lättade förstod att de inte skulle väljas till något så otäckt som målvakt. Den rollen hade ju redan gått till den mest talanglösa av dem. Mina erfarenheter av handboll var ringa. Jag hade då och då sett något klipp på Sportnytt men i övrigt var mig handboll totalt främmande.
 
De där klippen skulle visa sig utgöra en oerhörd belastning. Det var mycket folk i hallen den dagen. Väldigt mycket folk. Barn och ungdomar i alla åldrar värmde upp på diverse planer runt om i lokalen. De sprang fort och smidigt, sköt hårt och ropade uppmuntrande till varandra i det att de kallade varandra vid efternamn. "Vasst, Olsson!", "Bäst Lindgren!", "Snyyyyyggt Karlsson!" Så där höll de på. Det var ett ganska stort mål, och en ganska hård boll. Jag svalde nervöst. Många gånger. Det började dåligt och gick sedan allt sämre mot den, av mig förväntade och snart också infriade föraningen att det helt skulle spåra ut. Tv:s klipp hade förevisat mig en målvakt som hoppade till i målet. Jag hade emellertid inte alls förstått av vilken orsak utan hade bara tagit till mig själva hoppandet, vilket jag nu praktiserade på ett sätt som - kan jag med lätthet föreställa mig - fick mig att se vansinnig ut. Bollen passerade bredvid mig, under mig, över mig, genom mig och den gjorde det hela tiden. Allt medan jag hoppade och hoppades överleva. Man kan säga att det enda jag verkligt framgångsrikt gjorde under hela matchen var att undvika bollen. Jag flydde för mitt liv där i målet. Nu var detta mycket långt före mobiltelefonens inträdande på scenen men om den hade funnits då så finns det all anledning att misstänka att min insats lett till en väldigt stor viral skrattfest. 
 
Senare i ungdomen imponerades jag av de eldsjälar vars uppdrag bäst utförs med både talang, mod och envishet. De som samlade in pengar och som åkte iväg som volontärer till länder där hjälpbehoven var stora och som aldrig tycktes förskräckas eller för någon längre tid låta sig nedslås av tings ordning. De som helt enkelt istället oförtröttligt försökte göra något åt sakernas tillstånd. 
 
Konstnärer, sångare, akrobater, skådisar. Forskare, innovatörer - ja, det finns hur många som helst att applådera och vars talanger jag verkligen skulle vilja ha. Men allra allra hetast har jag genom livet önskat mig att jag kunnat dansa. Inte vilken dans som helst. Det är egentligen bara en enda dansstil jag hett åtrår och det är breakdance. 
 
Jag vet inte hur många gånger och i hur många länder jag länge stått och betraktat ett dancebattle, en spontan uppvisning, en plötslig headspin framför stadens fontän eller en freeze i ett köpcenter ackompanjerad av knastrig musik ur en sprängd högtalare. 
 
Där står jag med hettande kinder och önskar så intensivt att jag själv kunde utföra något av allt det fantastiska b-boys och b-girls kan att jag emellanåt får ta ett kliv tillbaka för att inte i ett fantasirus som helt saknar verklighetsförankring själv försöka mig på ett spinmove. Men åh, som jag skulle vilja! 
 
Nu för tiden skulle det ju dessutom bli ack så mycket mer effektfullt än någonsin tidigare om en femtioårig överviktig tant med basker tog ett steg in i dance off zonen och regerade för att därefter försvinna lika omärkligt som hon dök upp men med folkets ohejdade jubel fortfarande kvar i öronen. 
 
Så det är den talang jag skulle välja om jag bara fick en enda. Jag skulle välja den tio gånger av tio om det fanns som alternativ. Av allt jag aldrig utövat, aldrig tränat, aldrig kunnat är det just breakdance jag känner en alldeles enorm passion för. Det är min absolut mest åstundade talang jag inte har. 
 
Vilken är din?
 
Utvändigt: tant i basker.
Invändigt: oförlöst breakdansare med längtan efter att battla och vinna!
#1 - Knut på Sytråden

Ja, gympan kan nog ha varit tortyr för vissa elever. Själv sov jag bort timmarna i styrketräningsrummet, så jag kan väl inte riktigt säga att jag hörde till de drabbade.

Svar: Kommer ihåg att jag drömde om att få gå en promenad eller ta en simtur istället för att drillas i övningar jag ändå aldrig klarade (och efter det aldrig mer ens försökte göra). Sova i styrketräningsrummet lät också som en helt uthärdlig strategi!
Maximalisten