Maximalisten

Min man äventyraren
Jag är väldigt nöjd med min man. Han är vansinnigt rolig att vara tillsammans med och får dessutom mitt hjärta att slå snabbt och hårt mest hela tiden som jag låter blicken vila på honom. Han är klok, snäll, har det jämnaste bästa humör en människa kan ha, långt tålamod och humor som passar mig precis. Han är dessutom en äventyrare. 
 
Det sistnämnda har genom åren tagit sig diverse ganska intressanta uttryck. Första gången jag fick en liten föraning om hur spännande vårt förhållande kunde komma att bli var när vi alldeles nykära skulle resa till Kreta. Jag hade minutiöst organiserat absolut allt för alla eventualiteter innan resan. I väldigt god tid. Våningen var städad, barnen hos sina andra föräldrar, hundarna inhysta, listor skrivna, kläder tvättade, väskor packade, reseapoteket påfyllt och så vidare. Ja, ni är kanske några som känner igen er. Ni som vet att vidta förberedelser känner igen er. Ni som inte tar några risker. Ni som är ordentliga. Ni, ja vi, som sitter bredvid resväskan med ytterkläderna på minst fyrtio minuter innan taxin ska komma känner igen er/oss. 
 
I det här läget framkom att dåvarande blivande maken och jag skilde oss åt på vissa punkter. Faktum är att vi visade oss vara mycket olika på samtliga punkter kring hur man reser och inte minst hur man agerar innan själva resandet ens påbörjats. Min Kreta-dejt rusade in i lägenheten två minuter efter att taxin kommit. Han gick hastigt in i köket och började leta efter något att äta. Han fann vad han sökte, tre grova brödskivor utan pålägg, stoppade in alla tre i munnen och gick därefter för att hämta den minsta väska jag någonsin sett i vilken han sedan skickligt fick plats med en veckas behov av underkläder, skjortor, en ask Omega3-piller, allergitabletter, hygienprodukter, en tygnäsduk och ett antal vetenskapliga artiklar av intresse. Därefter var han klar. Han slängde väskremmen över axeln, svalde fullkornsbrödet och svepte ut ur våningen med mig och mina fullproppade resväskor hängande efter sig. 
 
Och så tog det sig sin början. Äventyret att vara gift med en äventyrare som packar lätt och springer fort efter både tåg, flygplan och båtar och som gör det i alla länder, på alla språk och alla gånger vi reser. Själv har jag för länge sedan släppt mycket av kontrollbehovet och packar numera betydligt mindre än jag gjorde då. Men visst är vi fortfarande olika. Jag springer till exempel inte alls lika snabbt, och väskorna jag packar är fortfarande större. Men ändå, olikheterna minskar och får vi leva tills vi är gamla så blir de säkert ännu mindre än de är nu.
 
Helgens resa bar oss till Lund, komplett med paniklöpning efter försvinnande tåg, tidspress och den otur som så ofta drabbar äventyrare och deras följeslagare. I Lund utspelade sig sedan följande samtal en sen kväll i en rondell:

Jag: "Men restaurangen vi såg kan inte ligga där, vi har ju aldrig åkt den vägen?"
Han: "Nej, jag vet men vi kan ändå gå den vägen."
Jag: "Varför? Den går ju inte till pizzerian?"
Han: "Förmodligen gör den det."
Jag: "Men varför chansa? Jag är hungrig."
Han: "För att du gifte dig med en äventyrare."
 
Det gjorde jag förvisso, men eftersom detta sades i Lunds stadskärna och eftersom Lund är en mycket liten stad var det en väldigt lustig kommentar. Men visst, den sortens äventyr kan till och med en ordentlig människa som jag gå med på. 
 
Bild på äventyraren.
En sann äventyrare och hans bihang bor förstås på Explorers Club, så det gjorde vi.
Siffran hängde lite löst, som det ju ska vara när upptäckare och äventyrare är i farten.
Här ser ni en del av själva rummet och genast när man ser det så förstår man varför alla så kallade influerare är så eniga om att de vill ha vad de kallar för "hotellkänsla" i sovrummet hemma. Frågan är om de också vill ha gemensamt badrum med andra resenärer och kanske en lobby i hallen? Jag vet inte. Själv skulle jag inte säga nej till en minibar. 
 
Häpp!