Maximalisten

Sjung om studentens lyckliga dagar!
2015 var ett hektiskt år. Åtminstone vad gällde student- och skolavslutningar och baler. Den yngsta gick ut nionde klass och på Engelska skolan hölls det bal innan avslutningen. Så håret skulle fixas, klänningen köpas, smycken väljas, skor provas, läppglans appliceras och mycket mer. Därtill kom sedan själva avslutningsdagen med allt vad den tillhör. Alltsammans mycket trevligt förstås men också en aning stressande. Samma vecka var det nämligen dags för den äldsta att springa ut från gymnasiet och aldrig se tillbaka (nåja, det kanske hon gör, men färdig med de gymnasiala studierna var hon hur som helst). Innan detta vilda språng och springande hölls förstås en bal. 
 
Vi hade rest land och rike runt för att finna klänningen till den aktuella balen. Jag skojar inte ens. Vi provade oss fram i städer som Uppsala och Stockholm och förtvivlade. Den äldsta som är en mycket vacker ung dam och som alls inte var mindre vacker då såg förskräcklig ut i varenda klänning vi parkerade henne i. På NK fann vi en fantastisk kreation, hängande på galgen var den enastående och såg ut att utan vidare rendera den som bar den en given plats i Elle på listan över bäst klädda. När Linnea kom ut ur provrummet med den på sig hade den emellertid helt ändrat utseende. Plötsligt såg den ut som ett misshandlat och svårt bedrövat lakan som någon glömt på en tvättlina i regn och storm under något års tid. Linneas huvud stack upp ur tygmassorna och det var tur det eftersom man inte annars hade kunnat avgöra vad som var upp och ner och bak och fram på henne. Vi skrattade åt eländet men inombords grät vi bittra tårar. I alla fall gjorde jag det. Linnea tog det månne lugnare.
 
I alla fall hittade vi till sist den rätta klänningen. Det visade sig att alla utflykter till andra städer varit helt i onödan, klänningen fanns här i Karlstad på numera saligen insomnade Karlstad Högtidskläder och Linneas bal-look var räddad. 
 
I år är det bara en enda liten student kvar att fira. Den yngsta och enda hemmavarande tar även hon språnget ut i världen och lämnar över det naturvetenskapliga programmet till yngre förmågor att tampas med. Känns märkvärdigt och roligt och ja ... ni vet - lite konstigt också. 
 
Jag borde väl ha vant mig, kan man tycka. Fyra tidigare utflyttningar har jag varit med om och även hjälpt till med, och jag unnar dem förstås alla att skapa sina liv på de sätt och platser de vill och det har de också gjort med den äran, alla. Jag vänjer mig säkert den här gången också, men ett ögonblicks sentimentalitet kostar jag ändå på mig. Det är ledsamt på ett sätt att något som var så roligt gick så fort. Hade jag bara vetat att det skulle göra det så hade jag börjat tidigare och skaffat fler! 
 
På tisdag är det dags. Då ska jag njuta av min flicka i balbil med baldejt och snygg chaufför inrest från Stockholm. Jag ska beundra henne på röda mattan och fälla många stolta och för henne pinsamma tårar. Jag ska ta för många bilder och lägga mig för sent bara för att jag vill höra om absolut allt som hänt under kvällen. Och på torsdag ska jag laga för mycket mat, och vänta på henne utanför skolan med plakatet i högsta hugg. Jag ska vinka åt henne när hon åker flak och jag ska krama henne och pussa hennes kinder tills hon inte har tid med mig längre - då ska jag låta alla trösta mig och säga att allt kommer att ordna sig.
 
Och det kommer det ju förstås att göra. 
 
Utanför köksfönstret i morse. Två som håller sig flytande och som inte alls bryr sig om studenten men väl om varandra. 
 
 
Så rart det blev!
Jag vet inte riktigt varför jag blev så besatt av dotterns och hennes sambos balkong, men jag tror att det kanske var för att de - när de skaffade ny våning - fick möjlighet att välja på två lägenheter i samma hus. En med balkong och en utan. Redan medan dottern var på visningen av dessa två härliga lägenheter konsulterade hon mig och frågade hur jag tyckte att de skulle göra, borde de ta våningen med balkong eller den utan? Det var nämligen en visserligen liten men ändå pengamässig skillnad mellan de tvenne. Jag sa på en gång, "Ta den med balkong! Det är störthärligt med balle! Det blir som ett extrarum hela den långa svenska varma sommaren!" Okej, det sista var väl att ta i även om man får säga att maj 2018 verkligen varit tillmötesgående på värmeväderpunkten. 
 
Hur som helst så kände jag möjligen ett ansvar för att jag utropade, "Balkong! Ta den med balkong!", men jag vet inte. Det kan kanske ha varit något annat också. Till exempel det faktum att jag inte själv har någon. Vi bor på bottenvåningen min man och jag och den sista resten av den fembarnsfamilj vi tidigare var hemmavid och det är bara vi och grannen intill som saknar ballar. Alla andra grannar har, en hel del av dem har dessutom två. De har en sekelsskiftesbalkong på framsidan. De är fina men gör sig kanske inte direkt för "balkonghäng" - alltså, man kan inte ligga bekvämt utsträckt på dem och sörpla sangria eller liknande. De har låga räcken i smide och är väl, tycker i alla fall jag, mer av modellen att man antingen sitter på dem och tar en försiktig kopp the eller kanske helt enkelt använder dem som luftintag. På baksidan av huset däremot, där har de inglasade balkonger alá den moderna stilen om än med högre i tak än de flesta andra. Många har löst den saken genom att inreda de inglasade mysboxarna beduintältstil. 
 
Så möjligen kan jag ha närt något behov av att få uttrycka mig i termer av Ernst - "Det är som att ute och inne vill varandra någonting" - för redan första gången jag hälsade på i vad som skulle bli Linneas och Claudes nya lägenhet inte bara planerade jag för Linneas och Claudes balkong, jag oroade mig också för den. Skulle den bli färdig i tid? Skulle den blir bra? 
 
En viss stresskänsla infann sig trots att jag vid den tidpunkten höll på att frysa ihjäl under mina försök att kartlägga balkongens storlek och utformning. Jag vet inte om ni minns det, men det var en rackarns kall vinter!
 
Helgen som just varit var det i alla fall dags. Jag styrde mot Stockholm medan jag lyssnade färdigt på "Gustavs grabb" och hann därefter börja på "Kom och skratta åt Lilleputt" av och med Thorsten Flinck. Väl där så tog jag och ungdomarna in scenen, placerade ut det jag tagit med mig och åkte sedan iväg och inhandlade vad vi tänkte oss kunde behövas mer. 
Gos, gos.
Frukostdel blev det också!
Mys, mys.
Ernst kanske tycker att det fattas en sovande katt?
Men jag blev nöjd och det är väl det viktigaste! Eller ... vänta nu, det är kanske lite viktigt att de som bor i lägenheten blev nöjda också? Men det tror jag att de blev!
 
Sedan åkte vi tilll Vaxholm och åt glass. 
Kan tyvärr inte visa bild på det eftersom kombinationen hastigt smältande mjukglass med strössel i stekhett väder inte gav någon av oss minsta utseendemässiga fördel. Titta på fästningen och himlen över den som sannerligen visade sig från sin bästa sida i stället.  
 
Allt väl. Allt gott. Balkongstress lagd till vila. 
Nu tar jag itu med studenten! 
Tjipp.
Toxiskt
Läste en artikel häromdagen. På en flygning från San Francisco till London började besättningen uppföra sig mystiskt. En steward satte sig på golvet i mittgången med en filt över huvudet, en annan grät. Tolv av de tjugotvå som tjänstgjorde uppträdde förvirrat, glömskt och med en oförmåga att tänka klart. Några drabbades av frosseri och gick loss på flygplansmaten medan andra kräktes. Vissa försökte också suga i sig syrgas för att kvickna till. 
 
Tänk er! Där sitter man och har noga följt med på säkerhetsgenomgången, under starten grabbat tag makens hand så att knogarna vitnat och han stönat av smärta och så när planet slutligen nått marschhöjd och allt förefaller vara något så när i sin ordning och man påbörjat tumhållningen för att allt ska fortsätta på det viset, så ser man helt apropå hur den så trevlige stewarden tar sig för pannan, sjunker ner i knästående, lutar sig mot rad tre, stoppar tummen i munnen och drar en filt över huvudet. Samtidigt, när man vänder sig om, står en av flygvärdinnorna och kastar i sig rykande het mat med fingrarna. Hennes blankborstade hår har lösgjort sig ur den förut så prydliga knuten och det rinner en liten flod av tomatsås nedför hennes haka och vidare över uniformen. Hon har inte ens förklädet på sig! 
 
Två andra flygvärdinnor har löst ut syrgasmaskerna på raden bredvid makens och min och de suger nu i sig med samma begär som en förstföderska som förstått lustgasens positiva effekter gör. Bakom dem står en av planets tre piloter, han sjunger "Jingle bells, jingle bells, jingle all the way. Oh, what fun it is to ride in a one horse open sleigh" av sina lungors fulla kraft medan han jonglerar med fem påsar jordnötter. 
 
Vilken skräck.
JAG KAN INTE TÄNKA MIG VÄRRE SKRÄCK!
 
Tydligen så kom de inte fram till vad det hela berodde på heller. OCH! det har sedan dess hänt ännu en gång. Fasansfullt.
 
Jag såg för länge sedan en film där de intet ont anande flygpassagerarna, av vilka flera svårt utarbetade och i starkt behov av den dyra semester de nu kostat på sig, plötsligt fann sig kämpande mot - och i definitivt underläge mot - cirka två-trehundra ORMAR! Där var dock personalen vid sina sinnes fulla bruk. Inte för att det hjälpte stort, men ändå. Det känns liksom en hel del bättre när de är så där lugna och övertygande om att allt förstås kommer att gå bra ÄVEN om vi just nu upplever en smula turbulens i form av reptiler. 
 
Hur som helst så var en av teorierna kring personalens besynnerliga agerande och totala genomklappning att de andats in giftiga gaser. Det bevisades aldrig men det verkar vara en högst rimlig teori. Fy bubblan så läskigt. Så nu har den flygrädde ännu en sak att oroa sig över, som om inte absolut allt annat hade räckt!
Här strosade jag omkring en stund i söndags. Loppisar är det närmaste jag hittills kommit att uppföra mig irrationellt som om jag skulle råkat få i mig giftiga gaser. Jag hamnar oroande ofta i närmast transliknande tillstånd i vilket det känns som om allt är fynd värt att betala för och bära hem. Den här gången gick det emellertid bra, jag kom inte hem med vare sig slaktmask, trasmatta, en nästan fungerande lampa, den gråtande pojken eller något annat. Men det var väldigt nära att jag köpte det här:
Skinkor, ostar och korvar i plast som även en vegan kan glädjas åt. Så roligt att hänga upp i köket! Hade säkert blivit mycket uppskattat av familjen.