Maximalisten

Ofrivillig lokalkändis
Jag äger för närvarande inga solglasögon. Faktum är att jag inte haft några på många år. Senast var nog när jag för tio år sedan lät mig övertalas att köpa inte mindre än tre par glasögon och välja ett par av dem som solglasögon. Helt värdelöst alltsammans. Dels använder jag inte mer än ett par vanliga glasögon åt gången och gillar inte att hålla på och byta och dels så fick jag ont i skallen av solglasögonen. Glasen gick i rött trots att de var mörka, om ni förstår hur det såg ut och kändes. Det går att sammanfatta med ett ord: obehagligt. 
 
Innan dess hade jag lite olika varianter av solglasögon. Slipade RayBans i pilotmodell. De var tunga och passade verkligen inte min ansiktsform. Jag har över huvud taget inte egentligen ett ansikte gjort för glasögon. Det är avlångt (jaja, jag har numera gjort mitt bästa för att fylla ut det och det får jag väl sägas ha lyckats bra med), i avsaknad av kindknotor (eller vad det nu kan heta. Ansiktsben?) och jag har dessutom en supersmal och liten näsa som inte sitter i höjd med öronen. Jag har däremot, och nu citerar jag en optiker jag en gång gjorde en undersökning hos, "perfekta ögon för kontaktlinser - stora och blöta". Tyvärr gillar jag inte kontaktlinser. De skaver, trots mina saftande ögon och man måste peta sig själv i ögonen för att få in dem och även för att kunna ta ut dem. Jag gillar inte att peta mig på ögongloberna. Det känns jättemycket bättre att låta bli att göra det.
 
En period hade jag slipade glasögon som liksom mörknade när världen omkring ljusnade. Det var verkligen inte heller bra. Det såg mystiskt ut. Liksom konstigt. Lite seriemördarlook över det hela. Om jag kört en vit van och bott hemma också i trettioårsåldern så hade de mörknande glasen emellertid varit perfekta. 
 
För tillfället funderar jag på att prova pensionärsmodellen. Eller, jag har redan provat den och tycker att den verkar funka okej. Fast jag måste bestämma mig för om jag vill se omvärlden i grått eller brunt. Så det återstår att göra. Sedan är det bara att betala och sätta på sig solglasögonen - utanpå de vanliga glasögonen. 
 
Varför jag berättar det här? Tja, det är väl mest för att delar av familjen tycker att det är roligt att jag inte äger några solglasögon när vår hund gör det. Hunden? tänker ni och tror att jag skrev fel. Men se det gjorde jag inte. Elias har i takt med att åldern stigit fått känsliga ögon. De vattnas och tårarna rinner och han kisar så han knappt ser var han går. Allt detta sammantaget ledde till det här:
 
Det ledde i sin tur till vad rubriken behandlar. Elias har blivit en ofrivillig lokalkändis. Promenaderna tar orimligt lång tid för att alla som möter honom vill fotografera honom. Han själv fattar inte alls varför, han har viktigare business för sig än att posera framför folks mobilkameror - lukta på hundtjejkiss till exempel.