Maximalisten

Så rart det blev!
Jag vet inte riktigt varför jag blev så besatt av dotterns och hennes sambos balkong, men jag tror att det kanske var för att de - när de skaffade ny våning - fick möjlighet att välja på två lägenheter i samma hus. En med balkong och en utan. Redan medan dottern var på visningen av dessa två härliga lägenheter konsulterade hon mig och frågade hur jag tyckte att de skulle göra, borde de ta våningen med balkong eller den utan? Det var nämligen en visserligen liten men ändå pengamässig skillnad mellan de tvenne. Jag sa på en gång, "Ta den med balkong! Det är störthärligt med balle! Det blir som ett extrarum hela den långa svenska varma sommaren!" Okej, det sista var väl att ta i även om man får säga att maj 2018 verkligen varit tillmötesgående på värmeväderpunkten. 
 
Hur som helst så kände jag möjligen ett ansvar för att jag utropade, "Balkong! Ta den med balkong!", men jag vet inte. Det kan kanske ha varit något annat också. Till exempel det faktum att jag inte själv har någon. Vi bor på bottenvåningen min man och jag och den sista resten av den fembarnsfamilj vi tidigare var hemmavid och det är bara vi och grannen intill som saknar ballar. Alla andra grannar har, en hel del av dem har dessutom två. De har en sekelsskiftesbalkong på framsidan. De är fina men gör sig kanske inte direkt för "balkonghäng" - alltså, man kan inte ligga bekvämt utsträckt på dem och sörpla sangria eller liknande. De har låga räcken i smide och är väl, tycker i alla fall jag, mer av modellen att man antingen sitter på dem och tar en försiktig kopp the eller kanske helt enkelt använder dem som luftintag. På baksidan av huset däremot, där har de inglasade balkonger alá den moderna stilen om än med högre i tak än de flesta andra. Många har löst den saken genom att inreda de inglasade mysboxarna beduintältstil. 
 
Så möjligen kan jag ha närt något behov av att få uttrycka mig i termer av Ernst - "Det är som att ute och inne vill varandra någonting" - för redan första gången jag hälsade på i vad som skulle bli Linneas och Claudes nya lägenhet inte bara planerade jag för Linneas och Claudes balkong, jag oroade mig också för den. Skulle den bli färdig i tid? Skulle den blir bra? 
 
En viss stresskänsla infann sig trots att jag vid den tidpunkten höll på att frysa ihjäl under mina försök att kartlägga balkongens storlek och utformning. Jag vet inte om ni minns det, men det var en rackarns kall vinter!
 
Helgen som just varit var det i alla fall dags. Jag styrde mot Stockholm medan jag lyssnade färdigt på "Gustavs grabb" och hann därefter börja på "Kom och skratta åt Lilleputt" av och med Thorsten Flinck. Väl där så tog jag och ungdomarna in scenen, placerade ut det jag tagit med mig och åkte sedan iväg och inhandlade vad vi tänkte oss kunde behövas mer. 
Gos, gos.
Frukostdel blev det också!
Mys, mys.
Ernst kanske tycker att det fattas en sovande katt?
Men jag blev nöjd och det är väl det viktigaste! Eller ... vänta nu, det är kanske lite viktigt att de som bor i lägenheten blev nöjda också? Men det tror jag att de blev!
 
Sedan åkte vi tilll Vaxholm och åt glass. 
Kan tyvärr inte visa bild på det eftersom kombinationen hastigt smältande mjukglass med strössel i stekhett väder inte gav någon av oss minsta utseendemässiga fördel. Titta på fästningen och himlen över den som sannerligen visade sig från sin bästa sida i stället.  
 
Allt väl. Allt gott. Balkongstress lagd till vila. 
Nu tar jag itu med studenten! 
Tjipp.