Maximalisten

Sjung om studentens lyckliga dagar!
2015 var ett hektiskt år. Åtminstone vad gällde student- och skolavslutningar och baler. Den yngsta gick ut nionde klass och på Engelska skolan hölls det bal innan avslutningen. Så håret skulle fixas, klänningen köpas, smycken väljas, skor provas, läppglans appliceras och mycket mer. Därtill kom sedan själva avslutningsdagen med allt vad den tillhör. Alltsammans mycket trevligt förstås men också en aning stressande. Samma vecka var det nämligen dags för den äldsta att springa ut från gymnasiet och aldrig se tillbaka (nåja, det kanske hon gör, men färdig med de gymnasiala studierna var hon hur som helst). Innan detta vilda språng och springande hölls förstås en bal. 
 
Vi hade rest land och rike runt för att finna klänningen till den aktuella balen. Jag skojar inte ens. Vi provade oss fram i städer som Uppsala och Stockholm och förtvivlade. Den äldsta som är en mycket vacker ung dam och som alls inte var mindre vacker då såg förskräcklig ut i varenda klänning vi parkerade henne i. På NK fann vi en fantastisk kreation, hängande på galgen var den enastående och såg ut att utan vidare rendera den som bar den en given plats i Elle på listan över bäst klädda. När Linnea kom ut ur provrummet med den på sig hade den emellertid helt ändrat utseende. Plötsligt såg den ut som ett misshandlat och svårt bedrövat lakan som någon glömt på en tvättlina i regn och storm under något års tid. Linneas huvud stack upp ur tygmassorna och det var tur det eftersom man inte annars hade kunnat avgöra vad som var upp och ner och bak och fram på henne. Vi skrattade åt eländet men inombords grät vi bittra tårar. I alla fall gjorde jag det. Linnea tog det månne lugnare.
 
I alla fall hittade vi till sist den rätta klänningen. Det visade sig att alla utflykter till andra städer varit helt i onödan, klänningen fanns här i Karlstad på numera saligen insomnade Karlstad Högtidskläder och Linneas bal-look var räddad. 
 
I år är det bara en enda liten student kvar att fira. Den yngsta och enda hemmavarande tar även hon språnget ut i världen och lämnar över det naturvetenskapliga programmet till yngre förmågor att tampas med. Känns märkvärdigt och roligt och ja ... ni vet - lite konstigt också. 
 
Jag borde väl ha vant mig, kan man tycka. Fyra tidigare utflyttningar har jag varit med om och även hjälpt till med, och jag unnar dem förstås alla att skapa sina liv på de sätt och platser de vill och det har de också gjort med den äran, alla. Jag vänjer mig säkert den här gången också, men ett ögonblicks sentimentalitet kostar jag ändå på mig. Det är ledsamt på ett sätt att något som var så roligt gick så fort. Hade jag bara vetat att det skulle göra det så hade jag börjat tidigare och skaffat fler! 
 
På tisdag är det dags. Då ska jag njuta av min flicka i balbil med baldejt och snygg chaufför inrest från Stockholm. Jag ska beundra henne på röda mattan och fälla många stolta och för henne pinsamma tårar. Jag ska ta för många bilder och lägga mig för sent bara för att jag vill höra om absolut allt som hänt under kvällen. Och på torsdag ska jag laga för mycket mat, och vänta på henne utanför skolan med plakatet i högsta hugg. Jag ska vinka åt henne när hon åker flak och jag ska krama henne och pussa hennes kinder tills hon inte har tid med mig längre - då ska jag låta alla trösta mig och säga att allt kommer att ordna sig.
 
Och det kommer det ju förstås att göra. 
 
Utanför köksfönstret i morse. Två som håller sig flytande och som inte alls bryr sig om studenten men väl om varandra. 
 
 
#1 - Emma

ja studenten var ju fantastisk

Svar: Ett minne för livet! 😊
Maximalisten

#2 - Anonym

Gratta Linnea så gott! Skickar massor av lyckönskningar!!! / Snövit