Maximalisten

Bra humör, dålig rygg
Jag hängde alltså med min man till Karelen där han hade en viktig uppgift att fylla. Mitt enda engagemang var att följa med på en påföljande mottagning efter att hans uppdrag var utfört. Lätt som en plätt! kan man tänka. I alla fall när det gällde min del av det hela. Klä sig snyggt och äta middag i sällskap av intressanta människor, hur svårt kan det vara? Svårt! visade det sig. 
 
Natten till onsdag vaknade jag nämligen med det mest vidriga ryggont man föreställa sig. Hade fasansfullt ont, noll rörlighet och klockan var dessutom bara halv fyra på morgonen. Maken rådde mig att gå ut och promenera för att lösa upp vad det nu var som drabbat mig men det kändes inte som ett alternativ, dels för att klockan som sagt inte var särskilt mycket och dels för att det var halt i Joensuu. Jag kunde för övrigt inte heller få på mig skorna. Dåligt läge helt enkelt. Dåligt på alla de sätt. Vankade omkring i hotellrummet och kved och led. 06.15 gick vi ner till frukostmatsalen - jag i bara strumplästen. Väl där åt jag på stående fot äggröra och drack kaffe innan jag påbörjade projektet "gå fem kilometer i hotellet" vilket tog en stund. Maken traskade så småningom iväg till jobbet efter att ha dragit på mig mina skor. Jag tappade min ena handske på golvet i vårt rum och kunde inte på några villkors vis få upp den igen så till sist avgick jag mot den Karelska utsidan utan något på händerna. 
 
Jag sneddade över gatan medan kallsvetten trängde fram i ansiktet och lyckades få upp dörren till apoteket. Där köpte jag det jag kunde komma över, kastade i mig maxdos av allt och försökte sedan promenera bort helvetet i ryggen. Fungerade inte och gav upp. Gick till en matvaruaffär och bunkrade proviant och återvände till hotellet. Träffade där samma trevliga kvinna som tidigare under morgonen sett mig stel som en bräda och vit i ansiktet gå fram och tillbaka i korridorerna. Hon arbetade på hotellet och pekade på sin egen rygg, nacke, armarna och pretty much hela resten av kroppen och demonstrerade sedan alla sina smycken. Jag förstod inte riktigt varför men förstod däremot att hon kände stort medlidande med mig och att hon på något sätt ville hjälpa mig. 
 
Hon lossade ett av sina smycken, ett hjärta, gav mig det och pekade på min rygg. Jag tog emot det, tackade och fortsatte min ömkliga färd mot rummet. 
Så nu hade jag alltså wasabibollar, massor av lakrits (vilket våra finländska grannar sannerligen förefaller uppskatta - finns hur mycket salmiak som helst att köpa), tonfiskmacka, tonfisksallad (ja, jag gillar tonfisk lika mycket som genomsnittsfinnen gillar salmiak), receptfri tandlös medicin, en lapp med det finska ordet för massage, ett liniment, en fantastiskt god citronläsk, gröna-kulor-kakor (!!) samt ett magnethjärta. Jag satte omedelbart igång med behandlingen. Drog på liniment, cirka en halv tub, mosade in kakor och tonfisk i munnen, duschade så hett att det kändes som om linimentet förvandlats till ett gäng pyromaner som gjorde upp samtidig eld i ländryggen på mig och klämde efter duschen fast magneten i t-tröjan. 
 
En halvtimme senare var jag mycket bättre och när ytterligare en timme gått var jag botad för den här gången. Det var väldigt roligt när jag på kvällen i sällskap av maken och 
andra akademiker kunde berätta för alla närvarande vetenskapsmän om magnetens helande krafter. Mycket, mycket roligt! 
 
Lite andra bilder från Joensuu:
Vetenskapsman och hans magnetiskt tilldragande fru. 
 
 
(Hehe.)
 
#1 - Mösstanten

Roligt inlägg, om man nu får säga så när du hade så ont. Tur att det gav med sig. Kul med lite bilder från Joensuu. Vad är det för vetenskap det handlar om?
Och du! Nu funkar signeringen via I-pad.

Svar: Toppen! Då kan jag padda vidare under eget namn. :-D Avhandlingen var inom fältet distance education of minority peoples.
Maximalisten