Maximalisten

Dam eller tant
När jag var liten var jag våldsamt imponerad och fascinerad av damer. Det var en speciell sorts damer som jag fann tilltalande. De hade alla det gemensamt att de föreföll vara skira och graciösa, nästan lite bräckliga. De eteriska, lätt fragila var de damer jag tyckte var av störst värde och de jag mest ville likna. 
 
Jag har absolut ingen aning om varför det var så, men jag tror att det möjligen rörde sig om luktsaltet. Jag tyckte att det var oerhört spännande och romantiskt kittlande varje gång en dam utsattes för en sinnesrörelse, tog sig för pannan och långsamt segnade ner mot golvet för att genast tas emot av en mustaschprydd man i rundkullig hatt som omedelbart visste på råd och ömsint räckte henne luktsaltet. 
 
Det kan också ha varit för att jag lärde mig läsa väldigt tidigt och dessutom var lite sjuklig och därmed hade väldigt mycket tid för att läsa. Det kan även ha varit för att jag älskade svartvita spelfilmer med män i överrockar och fickur som "hanterade" svimningsbenägna damer de regelbundet träffade i budoirer innan de försvann bort i ett ständigt dimmigt London eller New York medan damen låg framstupa över make up-bordet och grät vackert av saknad. 
 
Så småningom blev min relation till "damen" något mer komplicerad och jag började i stället snegla åt den käcka unga kvinnan. Hon verkade rolig, tyckte jag. Dansade jättebra, red häst som vilken kofösare som helst - ibland bättre - bet inte av supen, skrattade högt och verkade betydligt mer robust än damen. Hållbar. 
 
Efter det pendlade jag nog fram och tillbaka mellan käcka unga kvinnan och damen. Damen behöll sin dragningskraft länge, minns jag. Det vackra, beslöjade, sorgtyngda, finlemmade. Det var oemotståndligt vackert. Hon var lockande. Damen. Det var fläckfritt och utan veck, det damiga. Oanvänt på något sätt samtidigt som man förstod att hon tvingats bära och bar bördor som var otänkliga. Ja, det var något mycket attraktivt över det där. Ouppnåeligt attraktivt. Jag saknade nämligen helt förutsättningar för att bli en dam. Finns inget finlemmat bräckligt över mig. Jag svimmar aldrig av sinnesrörelse. Inte orkar jag hålla mig fläck- och veckfri heller. 
 
Det visade sig i förlängningen att jag var en tant. Och jag gillar att vara det. Dessutom har tanten varit med i lika många filmer som damen, den unga käcka kvinnan och, längre fram i filmhistorien, den barbröstade aktivisten och alla de andra stereotyperna. Tanten är rejäl och osentimental. Hon är ofta rationell och vet en hel massa. Hon står stadigt, intresserar sig för mycket och uträttar ännu mer. Det är inte tanten som ställer till oreda i världen, men det är ofta tanten som styr upp. 
 
En kollega i bloggbranschen (Mösstanten www.mosstanten.se ) skrev ett bra inlägg om tanten här om dagen. Jag håller verkligen med henne när hon säger att vi bör återupprätta tanten. 
 
Defintivt tant. Definitivt nöjd med att vara det.
 
 
#1 - Mösstanten

Vi tanter måste hålla ihop! Precis som du säger är vi en solid bas som håller ihop mycket. Roligt att läsa om kvinnobilderna du har från din barndom. Jag har funderat en hel del på vad som präglade mig genom böcker och filmer. Inte var det Julia Ceasar eller Hjördis Pettersson jag ville vara precis. Kul att du uppmärksammade min blogg.

Svar: Undrar om det var då nidbilden av tanten konstruerades? Hjördis Pettersson som Lilla Fridolf dominanta fru gjorde förmodligen inget positivt för synen på tanten.
Maximalisten

#2 - aggeoa.blogg.se

Utan att vara i närheten av att vara varken tant eller dam så skulle jag säga att om jag får välja så hade jag valt tant alla dagar i veckan. Eller själva ordet "tant" för mig påminner i och för sig mer om krull-permanentat hår, färgkodade dräkter till fina fester och den röda lilla boken "sju sorters kakor" i köket. Men det är nog för att jag associerar det till min mormor som alltid varit tant för mig sedan jag var liten. Men om man nu tänker på den bilden av "tant" som jag tror du menar så har jag alltid, alltid tyckt den varit mer värd att eftersträva än "damen". Damen känns som en lätt svag gestalt (ja, inte ens som en person ibland utan bara en gestalt) som behöver bli räddad. Tanten då känns som en kapabel kvinna. Som klarar sig själv, som lärt sig livets läxor och som löser problem. Som inte daltar, som har kommit upp i den åldern att hon vågar säga vad hon tycker, och faktiskt ha lite tyngd bakom det hon säger. Som inte ses som ett objekt, utan som tar för sig och är en människa på samma villkor som män. Jag har alltid velat bli tant. Aldrig dam. Att vara ung tjej som jag är nu har väl sina fördelar (och nackdelar), men att bli den där tanten som jag målade upp, det är ju det enda rimliga målet i livet, tycker jag!

Svar: Tror det var luktsaltet som utgjorde åtminstone 95 procent av dam-lockelsen när jag var liten. Föll hårt för det där med något stärkande som fanns i en liten fin flakong och som distribuerades till den behövande av Cary Grant eller Gary Cooper, jag måste ha romantiserat mycket kring det där för det tog som sagt oroande lång tid innan jag övergav dam-idealet och anammade det mycket mer förnuftiga och roligare tant-ditot! :-)
Maximalisten