Maximalisten

Han kom, han såg, han flög
Äldsta dottern skickade mig en bild på Snapchat i söndags. Den här:
 
En stund senare ringde jag upp henne och då hade han gett sig av hemåt. Linnea var jätteförvånad över att han alls tagit sig tid att komma och hälsa på en stund. Hon berättade hur hon varit säker på att mötet skulle utspela sig. 
 
"Äventyraren är ju som han är. Jag var övertygad om att han skulle sladda in framför huset, öppna dörren på passagerarsidan medan jag stod beredd att kasta in bordet som han skulle fånga i flykten och sedan rivstarta och köra i väg med."
 
Uppdraget var nämligen att på vägen hem från Kampala plocka upp ett sidobord som jag ropat in på auktionsverket i Stockholm och som dottern och hennes sambo i sin tur varit snälla att hämta åt mig. När nu Linnea berättade om hur hon befarat att det hela skulle genomföras nickade jag medhåll. Vi har varit med om snabba aktioner från äventyrarens sida många gånger genom åren. Ofta effektiva också, men ibland bara - för vår del - påtagligt nervositetsframkallande.
 
Vi mindes båda särskilt den gången vi, hela vår stora familj, var i Göteborg över dagen. Vi gick på Liseberg där alla ungarna och äventyraren åkte allt och jag tittade på och sedan var vi också på Universeum (uppskattat av alla, undertecknad också). När det närmade sig hemfärd inleddes vad som skulle bli ett gastkramande drama. Det ingår nämligen i makens optimistiska läggning att tänka sig att transporter till och från andra transporter som exempelvis tåg (flyg, bil, hästkärra, andra länder och mycket mer) kommer att gå mycket smidigt. Han tänkte sig det även på den tiden när vi alltså hade fem barn med oss, varav tre av den mindre sorten. Så besöket på Universeum drog ut på tiden för det "var ju så kul" (och det var det) och för att det "skulle ju ändå gå snabbt att ta sig till tågstationen" (vilket det inte gjorde).
 
Vi flängde efteråt det fortaste vi kunde genom innerstaden i riktning mot tåget och hör och häpna så hann vi också. Andfådda, rödblommiga och med hög hjärtfrekvens stod vi så ombord på tåget allihopa. Ja, alla utom maken. Han skulle inte med hem utan skulle stanna i Göteborg för en konferens. Han var också den som skulle förse oss med tågbiljetter och det var precis det han höll på med i den stunden. Bara det att det blåstes i visselpipa på perrongen och tåget började rulla. Vi, barnen och jag, utbytte oroliga blickar. Men så plötsligt hängde han där i fönstret och hade lyckats springa ikapp tåget och sin biljettlösa familj. Han hann dela ut både biljetterna och sitt vanliga varma breda leende innan han hoppade av och sprang vidare i livet. 
 
Hur som helst så låg han alltså en stund på soffan hos Linnea och Claude, och på söndag kväll kom ett par av barnen för att fira försenad fars dag och tur var det, för nu är han iväg igen. Bilden visar förvisso en soffliggare, men betänk att fotografier är bara en ögonblicksbild. Äventyraren fångas oftast i språnget. 
 
Vår oförbätterliga tidsoptimist. 
 
#1 - Mösstanten

Ja sånt kan man bli nervös av. Jag är också gift med en tidsoptimist, men inte till den graden. Och så har vi inga småbarn här hemma. Med småbarn behöver man tidsmarginaler.

#2 - Konduktören

@ Mösstanten: tidsmarginaler, ja, eller ta nästa tåg bara. Det har jag gjort till och med för en Italienresa. Visserligen var det en flygavgång jag missade, och tågresan tog 24h, så jag kom fram till Rom ganska kraftigt försenad. Men alla var där, så jag tyckte jag kom ganska lagom.

Svar: Låter som om du och min man har en del gemensamt!
Maximalisten