Maximalisten

Något måste sägas om Baróns tapas!
Har helt glömt att berätta om födelsedagsmiddagen på Barón och det är väldigt konstigt att just den försjönk i glömska eftersom det dels var för att fira en riktig favoritperson som jag själv var med och tillverkade för nitton år sedan och dels för att maten var O T R O L I G T G O D! Jag säger det igen - maten var extremt god!
 
Det började dock lite dåligt. Vi visades in i lokalen av en stilig ung man som tydligen också äger restaurangen. Med vänliga gester visade han oss till bordet som var av det högre slaget och därmed kringgärdat av BARSTOLAR! Herre gode värld, som jag HATAR barstolar! Varför? För att:
 
A: DE GÅR INTE ATT TA SIG UPP PÅ PÅ ETT VÄRDIGT SÄTT!
B: man sitter inte skönt på dem.
C: minsta lite oförsiktiga rörelse kan leda till (och gör också ofta det) att man faktiskt ramlar av dem.
D: a, b och c-orsakerna är alla otrevliga och inte något jag vill vara med om.
 
Så det sade jag. 
 
"Här kan jag inte komma upp på något värdigt sätt. Jag vill heller inte sitta uppflugen på en liten sits som befinner sig högt över golvet. Får ingen matro av sådant. Kan inte slappna av pga fallrisk osv. Passar inte mig, vill inte."
 
Unge herr ägare var tillmötesgående. Han kilade iväg för att studera kvällens bordsplacering och kom tillbaka med ett för mig glädjande besked. Någon annan människa än jag skulle få åta sig klättringen och bestigandet av barstol. Själv leddes jag bort till tryggare bord med helt vanlig stol och mitt sällskap följde med. 
 
Och här började det bli roligt kan jag lova! För här kom så menyerna fram. Och de var innehållsrika och bra. Saliven steg och humöret också. Rätt på rätt beställdes in, avsmakades och huvuden nickade gillande. Gott, så gott! 
 
Det är förstås också vackert där inne i den gamla banklokalen. Mycket tjusigt till och med. Prata går naturligtvis inte. Eller prata går väl, men höra är omöjligt så det är verkligen tur att maten är så underbart god som den är!
 
 
Födelsedagsbarnet, hennes PV och min egen PV slash make.
 
 
Här är jag själv och bredvid mig en numera riktig raritet i familjesammanhang - den i Göteborg bosatte sonen som min make och hans före detta fru på föredömligt sätt skaffade för si så där 22 år sedan och som jag fick andelar av med början för 12 år sedan. Då var han liten och fräknig och så söt att jag fick hål i tänderna bara av att titta på honom. Nu är han lång och stilig och fortfarande på pricken lika snäll som han var då. En stor favorit i livet, det här. Men lika sällsynt som en Kagu. 
 
Hur som helst: Barón for the tapas win! 
Vill ni se en stjärna? Här är två!
Kolla här då, vilken goding!
 
Och här fortsatte modevisningen!
Så söt i tröja och kappa!
 
Men har du inte en hund till? undrar ni kanske nu och det med rätta. Och visst har jag det! Här ligger han och försöker imponera på sin tjej. Det gör han på de mest märkliga sätt. Tur att hon har så stort tålamod med hans inte alltid lika underhållande konster. 
 
Här poserar de i alla fall tillsammans på en bild efter att skojaren i den cerise tröjan ombetts uppföra sig så att bild kunde tas.
 
Den sämsta årstiden är nu officiellt inledd. Elias avskyr med emfas kylan. Han är inte vidare värst road av kläder heller, en manlig egenskap som verkar vara universell och inte styrd av vilken del av det evolutionära grenverket karlarna sitter på. Han gillar inte att prova kläder, gillar inte att ha dem på sig men gillar heller inte att bli kall om magen. Det blir han dessvärre ofta ändå eftersom hans åtta meter långa kisstråle av märkliga anledningar som jag inte förstår så gott som alltid träffar hans kläder (och inte sällan även den eller de som står i vägen). 
 
Så här års blir promenaderna många men korta. 
 
I alla fall har jag, med tanke på kontaktannonsens mycket lyckade utfall, tänkt mig att anordna hundträffar inomhus. Det tror jag att Mymlis och Elias skulle gilla! I morgon åker vi till Stockholm, då ska vi få hänga med äldsta dottern (lika hundälskade som jag) och hennes sambo (samma sak där, älskar hundar) och så köper vi färdigmat, pratar en massa och kliar päls. Hur mysigt? Tokmassahelfantastiskt mysigt!
 
Odds and Ends
Dök in på Odds and Ends häromdagen. Något jag i och för sig gör ganska ofta, så det var väl inte egentligen något uppseendeväckande ovanligt med det. Det blir gärna så när det ligger en ruskigt mysig inredningsaffär i samma kvarter som man själv bor. När den dessutom ägs och drivs av en strålande trevlig, kunnig och ambitiös ung företagare så är det klart att det är vitaliserande för en något äldre - men också trevlig! - dam som jag själv att få en pratstund med ägaren om vårt gemensamma intresse för interiör. 
 
Haga, vår stadsdel, ska förnyas och förbättras på en rad olika sätt. Den processen har inneburit att det varit ganska omständligt att ta sig runt i Haga/Tingvallastaden. Broarna avstängda, gatorna uppgrävda, kullerstenshögarna stora som de mindre av Djosers trappstegspyramider. Överallt jobbas det, men tid tar det förstås och det har - inbillar jag mig - varit svårt för näringsidkarna. Bökigt att ta sig fram till butikerna, det har inte ens gått i en del fall. Så mitt hjärta har verkligen blött för alla mina favoriter här omkring, men nu äntligen förefaller det värsta vara över och det är återigen lätt att slinka in på OaE och få med sig en påse kuddar, Ester och Eriks självsläckande stearinljus, en snygg diskborste, en pouf eller vad som helst annat som ögat faller på och som väcker ens begär. 
 
Och ni ser ju själva - det finns väldigt mycket begär som kan uppstå när man ser det här!
 
I alla fall så frågade jag innehavaren av butiken vad hon tror kommer att bli årets OaEs julklapp? Hon tror på lampan ni ser på bilden men också på sängöverkasten i sammet som håller hög kvalitet till lågt pris samt förstås ljusen från redan nämnda Ester och Erik. Jag tror detsamma! De självsläckande ljusen är sannerligen en lisa för själen för en neurotiker som undertecknad. (Men självklart ska de passas ändå!) (Förlåt för pekpinnigt neurotiskt utbrott!) (Men det behövs faktiskt påminnas om, neurotiskt eller ej!)
 
Det är hårt arbete att driva butik. Det ska packas upp, plockas ner, göras om, säljas ut, tas in, väljas, väljas rätt och så vidare i vad jag föreställer mig all oändlighet. Det görs säkert en massa mer också, av saker som jag inte känner till. Men jag begriper att det är ett slit. Å andra sidan förstår jag att det är ett roligt slit för en person som varit inredningsroad hela livet, eller i alla fall sedan tonåren städade bort oredan och leksaksröran ur flickrummet. Och det jag tycker är så bra med Odds and Ends är den lyckade kombinationen av prylar. Det jag menar är att oavsett inredningsstil kan alla hitta något för det egna hemmet och det utan att sortimentet ser spretigt ut. Skickligt, tycker jag! Sådant imponerar på mig. 
 
Missa inte att besöka Odds and Ends! Där finns något för alla, mycket för många och allt för de flesta!
 
Annan bra grej: jag bor som sagt i samma kvarter så kom gärna förbi och drick kaffe hos mig efter avslutad och lyckad shopping! Jag vill gärna se på allt ni köpte! 
 
Då säger vi så då? Bra. Välkomna!