Maximalisten

På kamerarullen
Jag vet inte om jag har berättat att jag faktiskt är en tämligen flitigt anlitad mannekäng? Så är det emellertid. Två gånger om året visar jag kläder för seniorpopulationen här i vår stad. Väldigt roligt! I alla fall för mig. Hur publiken känner är svårare att uttala sig om, men de kastar åtminstone inte ruttna tomater på mig. 
Här ser ni mig från någon vecka tillbaka i ett av de ombyten jag visade när det återigen var dags att kliva omkring på "catwalken". 
 
Och här hade jag fått på mig en rasande snygg huvudbonad också! 
 
Apropå huvudbonader så var jag och fikade med den här snyggingen:
Vad som kunde ha varit en mycket mysig fikastund förvandlades raskt till en veritabel mardröm när den här gästen dök upp!
Ren och skär ångest för min del. Hur skulle den komma ut igen? Borde jag ingripa? Hur? Och så där mycket socker är inte alls bra för småfåglar att äta! Åh ... som jag led. Led med den, led med mig. Bullen smakade mig inte. Det enda jag kunde tänka på vad hur hemskt det var att den här lilla pippin inte skulle kunna komma ut igen utan förmodligen flyga ihjäl sig mot ett fönster, om den inte skulle falla död ner av galopperande diabetes. 
 
Döm om min förvåning när jag en stund senare ser den göra inget av det jag fruktade att den skulle utan istället - precis som vilken annan besökare på fiket som helst - vänta till framförvarande kund öppnade dörren och då promenera med ut. 
 
Fryslorten till höger fick en ny pyjamas vilket gullungen till vänster tyckte var roligt. 
Sedan gick jag på 30-årsfest och sminkade mig för första gången på - minns inte när det senast var, men länge sedan är utan tvekan ett säkert stalltips. Hittade inte det där som ska vara på fransarna men det gick ju bra ändå, tycker jag!
Här är den nyblivna 30-åringen. En väldigt rar pojke som jag känt i, hm... ja, måste väl vara tio år nu. Han var lika rar då som han är nu och det var hemskt kul att få vara med och fira honom. Gillar honom! Tyvärr blev han fullständigt utkonkurrerad av sin mor som gjort den bästa laxrätt jag någonsin ätit och av sin fantastiska syrra som bakat det goooooodaste bröd jag haft äran att sätta tänderna i! Jag gillar Robin men jag ÄLSKAR hans mamma och syster! 
 
Men spelar förstås ingen roll hur snygga människor man omger sig med så utklassar naturen som oftast samtliga. Inget undantag den här gången heller. 
 
Hösten mina vänner, hösten. Svårslagen, inte sant!