Maximalisten

Saker som rullar
Det rullar på, brukar man ju säga och det håller jag verkligen med om! Det har rullat och gått och hänt saker mest hela tiden. Förra helgen var till exempel fylld av glitter och glamour då vi var bortbjudna till vänner som trakterade oss trerätters, champagne och vin. Helt underbart! 
 
Vi var också på bio, maken och jag. Två filmer såg vi, en som maken valde och en som jag valde. Makens val har jag redan tidigare nämnt, han ville absolut se Dr. Who The woman who fell to earth eftersom han ju sett ett par episoder av den serien för cirka femtio år sedan och nu tyckte att det var dags att gripa sig an den igen. Så det gjorde vi. Den här gången var Dr. Who en kvinna vilket visst var särskilt märkvärdigt och nytänkande. Själva upplägget var som följer:
 
först en dokumentär av inspelningen med intervjuer med de nya skådisarna. Doktorn spelas av Jodie Whittaker som jag gillar, så så långt inga invändningar. Möjligen verkade några av scenerna lite barnprogramsmässiga tyckte i alla fall undertecknad men lugnades av makens tvärsäkra försäkringar om hög standard. I en av de sista scenerna i den dokumentära delen skulle Doktorn få nya kläder vilka liknade något som Karlsson på taket skulle nickat gillande åt (och förmodligen också snörvlande utpressat sig till genom att skrämma Lillebror tills han begick någon kriminell handling för att kunna ge dumdryg-Karlsson dem). Här någonstans uppfattade jag ett hastigt drag av osäkerhet som under någon millisekund skuggade makens ansikte. Han såg plötsligt lite mer sammanbiten ut. 
 
Så rullade avsnittet igång och Doktorn som alltså den här gången är en kvinna föll till jorden genom taket på ett tåg. Där tog barnprogrammet sin början och jag kan förstå att den för femtio år sedan sju år gamla sedemera äventyraren verkligen gillade den! Då.
 
Men nu satt vi alltså där som betydligt äldre människor, gamla rentav, och led oss igenom något som jag befarar att nutidens barn skulle givit en kraftig tumme ner. Antagligen flera tummar - alla neråt. 
 
När avsnittet äntligen var slut tog dokumentären vid igen och alla inblandade gratulerade sig själva och varandra till att ha skapat ett mästerverk. Då reste sig maken och avgick ur salongen med mig, mycket skadeglad, i släptåg. 
 
Dagen därpå stod som ni förstår mycket ära och prestige på spel. Makens satsning höll inte. Skulle min göra det? Jag kunde se på maken att han hoppades på en flopp. Minspelet visade tydligt att det skulle vara värt pengarna om bara min film visade sig vara lika usel som den han själv valt. 
 
Det var den förstås inte! Vald av en person med snille och smak - vad kan gå fel? Inte mycket. 
 
Se den här filmen, people! Ett stycke filmhistoria. OCH - Dame Maggie Smith är en av de fyra och hon är ungefär den roligaste och mest skärpta människa som finns. 
 
Love, love, love. 
 
Maken? Ja, han fick förstås kapitulera och erkänna sig filmbesegrad av sin alltid lika kvalitetsmedvetna hustru. 
#1 - Mösstanten

Jo den sista filmen där vill jag gärna se.

Svar: Ja! Gör det! Du kommer inte att ångra dig om du ser den, den är oerhört underhållande. :-)
Maximalisten