Maximalisten

Tragedi, en enaktare
Jag vet att man inte ska förmänskliga sina husdjur. Jag har kanske inte satt mig så noga in i varför trots att jag många gånger oförhappandes funnit mig stående framför en för mig okänd gästföreläsare som oombedd under ett oplanerat möte på promenaden lärt mig diverse saker som gästföreläsaren genom sina skarpögda observationer sett att jag inte behärskat, haft kännedom om eller alls begripit. Jag kan ha lyssnat på alla de människorna med öronen avstängda. Det är möjligt att det är så. Så därav vet jag att man inte ska förmänskliga sina husdjur men är inte alldeles säker på varför. 
 
Husdjuren, i alla fall mina, verkar emellertid inte dra sig ett enda dugg för att fördjurliga absolut alla människor de möter. De skäms inte för sig, kan jag säga. Jag har träffat mången hund i mina dagar som ogenerat sniffat mig i skrevet, erbjudit en dreglig boll att kasta, insisterat på en i ärlighetens namn hyfsat meningslös dragkamp om en upphittad pinne och så vidare. De behandlar en gärna som om man vore en hund. Och inte mig emot, det gör mig ingenting. Jag kastar gärna bollen, drar i pinnen, låter mig bli utskälld, hoppad på och slickad tills ansiktet känns stelopererat av kall och stelnad saliv. Jag älskar hundar. Och så länge vi, hundarna och jag, tycker att vår interaktion i varandras världar är till belåtenhet så kan gästföreläsarna orera bäst de vill om vad de vill. Jag tycker i alla fall att Elias känslor ofta tangerar mina egna. Jag känner definitivt igen mig i dem. 
 
Elias förlorade sin bäste vän i somras. Lewis var en yorkshireterrier som Elias lärde känna för tre år sedan. Det visade sig snabbt att de hade mycket gemensamt. De var nästan lika gamla, älskade båda att skeda varandra liggande i solen, var båda mycket missunnsamma när det gällde mat och godis, tyckte båda om att gå på stillsamma långa promenader och lukta på tjejkiss, hålla vakt i sommarstugan - särskilt mot lågt flygande fåglar - och sova med oss i sängen. Så allt det gjorde de ofta. Mest hela tiden faktiskt. Och de var båda så nöjda med det, med varandra, med oss och med allt. 
 
Lewis var inte vår hund. Vi träffade honom och hans ägarinna av en slump och det visade sig att vi av en slump bor grannar. Samma slump hade gjort att Lewis behövde någonstans att hänga på dagarna och den slumpen avgjorde alltsammans till vår fördel och han klev med skön attityd, silkeslen päls, förbluffande djup baryton och bestämda steg in i vår familj och utgjorde inom bara några dagar en kraft att räkna med. 
Vi älskade honom. Och han fattas oss alla. 
 
Eftersom vi bor grannar, vår familj och Lewis familj, så brukade jag och Elias gå och hämta honom om morgnarna. Han visste alltid när vi var på väg och stod redo innanför dörren ivrig att hänga med oss hem. Så nu när det inte längre går att hämta honom så försöker Elias ändå. 
Han vill så gärna hämta honom. Vi är giriga på det sättet, både vi människor och våra djur. Vi önskar oss hela tiden mer tid tillsammans. Jag vet att man inte ska förmänskliga husdjur även om jag inte riktigt lyssnat till varför. Men jag vet också att de, precis som vi, saknar sina vänner och dem de håller kära när de inte längre finns. För jag vet att de, precis som vi, gärna vilar tillsammans liggande nära varandra på en solvarm plats och njuter av att inte vara ensamma.
 
 
 
 
En högst genomsnittlig dag
Ja, det var ett jäkla tjat om hur det behövdes fler vuxna i rummet och blocköverskridande samarbete innan valet. Block var förresten en förlegad sedvänja som omgående måste städas ut och läggas till handlingarna. Men det var innan alla blev kränkta och sårade av usla valresultat, diverse svek, punkterade egon och mycket annat som jag ska överlåta till politiska expertkommentatorer att redogöra för. Men allt sammantaget ledde i alla fall fram till en provocerande start på måndagen för eder annars så milda och älskvärda skribent. Kände mig så irriterad under talmansomröstningarna att jag tuggade fradga. Och ingen bättring i sikte, idag ska det avsättas och därefter ska absolut alla alternativ skjutas ner av de olika block som tydligen och trots alla påståenden om motsatsen lever och har hälsan. 
 
Tog med mig hund och dåligt humör till Elias frisör där jag genast tinade upp igen. Och ännu mer så när jag hämtade honom! Vem skulle kunna förbli sur när man ser något så här sött?
 
Väl hemma lagade jag i raketfart spaghetti och köttfärssås som jag sedan omedelbart utan att äta övergav för att istället snöra på mig sportskor och bege mig i riktning mot Kronoparken. Maken hade låtit mig förstå att han ämnade promenera hem från arbetet och vad passade väl bättre då än att jag helt överraskande dök upp för att ledsaga honom. Sagt och gjort, jag fyllde öronen med Nattmannen av Jörn Lier Horst och traskade iväg. 
 
Jag har på senare tid utökat vardagsmotionen med ganska många procent och laggar numera gärna iväg långa sträckor. Med på motionslasset kommer ibland äventyraren eftersom han nu för tiden inte bara är äventyrare och make utan också cyklist och därmed innehavare av en kraftigt förbättrad cirkulation. Som vi, maken och jag, misstänkt kunde vi också så sent som igår med Aftonbladets och en citerad professors hjälp få det bekräftat att vi genom bara en halvtimmes daglig promenad antingen i bästa fall helt kan undvika att få en stroke eller - om oturen ändå skulle vara framme - få en mild stroke. Så i söndags så tog vi varandras händer och promenerade till Nolgård och sedan hem igen. 
 
Inte så pjåkigt.
 
Men tillbaka till den genomsnittliga gårdagen!
 
Där öste jag alltså på i backarna upp mot Kronoparken ivrigt lyssnande på hur kommissarie Wisting tog sig an den grannlaga uppgiften att försöka hitta och möjligen också förstå den som av hittills okänd anledning sågat av huvudet på en flicka och sedan planterat det på en påle i en blomrabatt. Och ja! det är förstås vidrigt och hemskt på alla de sätt, men efter att ha sett dokumentären om Johanna Möller så tvingas man ju inse att författarnas bästa uppslag alla kan hämtas från verkligheten. 
 
Strumpan gick sönder i höjd med Rikets Sal och Jehova gav mig i samma veva ett skavsår för att få mig att vika in på den rätta vägen, men tji fick hen. Jag och Wistling fortsatte framåt och snett uppåt mot universitetet till. Väl där fick jag plåster på såret, MEN - och detta var en bitter besvikelse - INGEN MAKE med mig hem. Jag pustade ut i cirka fyra minuter och återvände till hemmet, makeslös. Cyklisten tog bussen.
 
Så här många steg blev det i alla fall för mig som bättre än maken duckade stroke just den här dagen:
 
Ändå rätt bra! Heja mig, säger jag!
 
På vägen hem visade det sig också att jag tydligen är en riktig proffsfotograf. Med endast min telefon som verktyg tog jag en bild som imponerade så starkt på mig själv att jag i princip fällde en stolt tår över min prestation. 
 
Jag är inte den knussliga typen så varsågoda - nu kan ni också njuta av hur bra den och jag är! 
Genialisk skyltning
Briljant! Tyskarna vet hur man gör!
 
PS: klänningarna i affären var också superfina och ingen kostade mer än 54.90 euro. Tyvärr var midjan på deras storlek large som omkretsen av mitt ena lår. Och detta trots att fåren väl får sägas se välnärda ut!