Maximalisten

En högst genomsnittlig dag
Ja, det var ett jäkla tjat om hur det behövdes fler vuxna i rummet och blocköverskridande samarbete innan valet. Block var förresten en förlegad sedvänja som omgående måste städas ut och läggas till handlingarna. Men det var innan alla blev kränkta och sårade av usla valresultat, diverse svek, punkterade egon och mycket annat som jag ska överlåta till politiska expertkommentatorer att redogöra för. Men allt sammantaget ledde i alla fall fram till en provocerande start på måndagen för eder annars så milda och älskvärda skribent. Kände mig så irriterad under talmansomröstningarna att jag tuggade fradga. Och ingen bättring i sikte, idag ska det avsättas och därefter ska absolut alla alternativ skjutas ner av de olika block som tydligen och trots alla påståenden om motsatsen lever och har hälsan. 
 
Tog med mig hund och dåligt humör till Elias frisör där jag genast tinade upp igen. Och ännu mer så när jag hämtade honom! Vem skulle kunna förbli sur när man ser något så här sött?
 
Väl hemma lagade jag i raketfart spaghetti och köttfärssås som jag sedan omedelbart utan att äta övergav för att istället snöra på mig sportskor och bege mig i riktning mot Kronoparken. Maken hade låtit mig förstå att han ämnade promenera hem från arbetet och vad passade väl bättre då än att jag helt överraskande dök upp för att ledsaga honom. Sagt och gjort, jag fyllde öronen med Nattmannen av Jörn Lier Horst och traskade iväg. 
 
Jag har på senare tid utökat vardagsmotionen med ganska många procent och laggar numera gärna iväg långa sträckor. Med på motionslasset kommer ibland äventyraren eftersom han nu för tiden inte bara är äventyrare och make utan också cyklist och därmed innehavare av en kraftigt förbättrad cirkulation. Som vi, maken och jag, misstänkt kunde vi också så sent som igår med Aftonbladets och en citerad professors hjälp få det bekräftat att vi genom bara en halvtimmes daglig promenad antingen i bästa fall helt kan undvika att få en stroke eller - om oturen ändå skulle vara framme - få en mild stroke. Så i söndags så tog vi varandras händer och promenerade till Nolgård och sedan hem igen. 
 
Inte så pjåkigt.
 
Men tillbaka till den genomsnittliga gårdagen!
 
Där öste jag alltså på i backarna upp mot Kronoparken ivrigt lyssnande på hur kommissarie Wisting tog sig an den grannlaga uppgiften att försöka hitta och möjligen också förstå den som av hittills okänd anledning sågat av huvudet på en flicka och sedan planterat det på en påle i en blomrabatt. Och ja! det är förstås vidrigt och hemskt på alla de sätt, men efter att ha sett dokumentären om Johanna Möller så tvingas man ju inse att författarnas bästa uppslag alla kan hämtas från verkligheten. 
 
Strumpan gick sönder i höjd med Rikets Sal och Jehova gav mig i samma veva ett skavsår för att få mig att vika in på den rätta vägen, men tji fick hen. Jag och Wistling fortsatte framåt och snett uppåt mot universitetet till. Väl där fick jag plåster på såret, MEN - och detta var en bitter besvikelse - INGEN MAKE med mig hem. Jag pustade ut i cirka fyra minuter och återvände till hemmet, makeslös. Cyklisten tog bussen.
 
Så här många steg blev det i alla fall för mig som bättre än maken duckade stroke just den här dagen:
 
Ändå rätt bra! Heja mig, säger jag!
 
På vägen hem visade det sig också att jag tydligen är en riktig proffsfotograf. Med endast min telefon som verktyg tog jag en bild som imponerade så starkt på mig själv att jag i princip fällde en stolt tår över min prestation. 
 
Jag är inte den knussliga typen så varsågoda - nu kan ni också njuta av hur bra den och jag är!