Maximalisten

Tragedi, en enaktare
Jag vet att man inte ska förmänskliga sina husdjur. Jag har kanske inte satt mig så noga in i varför trots att jag många gånger oförhappandes funnit mig stående framför en för mig okänd gästföreläsare som oombedd under ett oplanerat möte på promenaden lärt mig diverse saker som gästföreläsaren genom sina skarpögda observationer sett att jag inte behärskat, haft kännedom om eller alls begripit. Jag kan ha lyssnat på alla de människorna med öronen avstängda. Det är möjligt att det är så. Så därav vet jag att man inte ska förmänskliga sina husdjur men är inte alldeles säker på varför. 
 
Husdjuren, i alla fall mina, verkar emellertid inte dra sig ett enda dugg för att fördjurliga absolut alla människor de möter. De skäms inte för sig, kan jag säga. Jag har träffat mången hund i mina dagar som ogenerat sniffat mig i skrevet, erbjudit en dreglig boll att kasta, insisterat på en i ärlighetens namn hyfsat meningslös dragkamp om en upphittad pinne och så vidare. De behandlar en gärna som om man vore en hund. Och inte mig emot, det gör mig ingenting. Jag kastar gärna bollen, drar i pinnen, låter mig bli utskälld, hoppad på och slickad tills ansiktet känns stelopererat av kall och stelnad saliv. Jag älskar hundar. Och så länge vi, hundarna och jag, tycker att vår interaktion i varandras världar är till belåtenhet så kan gästföreläsarna orera bäst de vill om vad de vill. Jag tycker i alla fall att Elias känslor ofta tangerar mina egna. Jag känner definitivt igen mig i dem. 
 
Elias förlorade sin bäste vän i somras. Lewis var en yorkshireterrier som Elias lärde känna för tre år sedan. Det visade sig snabbt att de hade mycket gemensamt. De var nästan lika gamla, älskade båda att skeda varandra liggande i solen, var båda mycket missunnsamma när det gällde mat och godis, tyckte båda om att gå på stillsamma långa promenader och lukta på tjejkiss, hålla vakt i sommarstugan - särskilt mot lågt flygande fåglar - och sova med oss i sängen. Så allt det gjorde de ofta. Mest hela tiden faktiskt. Och de var båda så nöjda med det, med varandra, med oss och med allt. 
 
Lewis var inte vår hund. Vi träffade honom och hans ägarinna av en slump och det visade sig att vi av en slump bor grannar. Samma slump hade gjort att Lewis behövde någonstans att hänga på dagarna och den slumpen avgjorde alltsammans till vår fördel och han klev med skön attityd, silkeslen päls, förbluffande djup baryton och bestämda steg in i vår familj och utgjorde inom bara några dagar en kraft att räkna med. 
Vi älskade honom. Och han fattas oss alla. 
 
Eftersom vi bor grannar, vår familj och Lewis familj, så brukade jag och Elias gå och hämta honom om morgnarna. Han visste alltid när vi var på väg och stod redo innanför dörren ivrig att hänga med oss hem. Så nu när det inte längre går att hämta honom så försöker Elias ändå. 
Han vill så gärna hämta honom. Vi är giriga på det sättet, både vi människor och våra djur. Vi önskar oss hela tiden mer tid tillsammans. Jag vet att man inte ska förmänskliga husdjur även om jag inte riktigt lyssnat till varför. Men jag vet också att de, precis som vi, saknar sina vänner och dem de håller kära när de inte längre finns. För jag vet att de, precis som vi, gärna vilar tillsammans liggande nära varandra på en solvarm plats och njuter av att inte vara ensamma.
 
 
 
 
#1 - Yvette

Vilken sötnos, jag förmänskliga min små trasselsuddar med 😍

Svar: Vi är nog ett gäng som gör det, misstänker jag. :-D
Maximalisten