Maximalisten

Soffa till salu
 
Jag gillar Blocket. Jag gillar, som ni redan vet, allt med att både köpa och sälja begagnat, vintage, antikt. Älskar loppisar, Bukowskis, KHAV, Stockholms Auktionsverk och mycket annat liknande. Och, jag gillar som sagt Blocket. Ehuru är en del människor emellanåt av annat och svårsmält slag. Dessa tycker jag mindre om. Mycket mindre om. 
 
Jag försöker sälja vår soffa. Det är en stor soffa i gott skick och jag vill ha 900 kronor för den. Här är vad som har hänt så här långt:
 
1: en kvinna skrev och paxade den. Hon slog till utan att ens ha kommit och tittat på den. "DEN TAR JAG" vrålade hon i ett sms och vi bestämde tid för avhämtning och tackade varandra för snille och utmärkt smak. Hon dök sedan aldrig upp. 
 
2: en trevlig kille ringde mig när jag satt och åt lunch i sommarstugan. Han skulle flytta till Karlstad från Vänersborg och önskade köpa soffan. Javisst, sa jag. Den får du förstås gärna köpa. Ring mig tidigt på torsdag så jag kan planera vem som kan vara hemma och ta emot dig. Vi tackade varandra för snille och utmärkt smak och lade sedan på. Båda nöjda vill jag åtminstone tro. Dottern, min alltså, arbetade varför jag beslöt att själv åka hem och genomföra försäljningen så att den soffbehövande ungdomen skulle känna sig varmt välkomnad till Karlstad och inte möta annat än sofflig omsorg som första intryck av den stad han ska kalla sin egen. Sagt och gjort, jag styrde hemåt vilket tar 2,5 timme i anspråk ungefär. Han hörde aldrig av sig och svarade inte på mina kontaktförsök. 
 
3: ytterligare en kvinna ringer. Hon ställer frågor om skicket. Jag förklarar vänligt, sakligt och pedagogiskt skicket. Hon låter förolämpad av att soffan alls är begagnad. Jag tar på mig stora tålamodshatten och berättar för henne om andrahandsmarknadens principer. Hon tycker att jag är dum i huvudet. Faktum är att hon tycker att det är fräckt på ett nästan sadistiskt sätt att vilja ha 900 spänn för en soffa som vi redan suttit i! Faktum är att vi nog faktiskt borde betala henne 900 spänn för att hon över huvud taget hörde av sig. 
 
4: en annan kvinna ringer. Hennes barn har förstört den soffa hon har och vill nu att jag ska skänka henne min. Jag kommer med ett motförslag och säger att jag kan ta över hennes barn i stället? Jag har ju redan soffan. Är det inte enklare om jag hämtar barnen...? Hon tycker att jag är dum i huvudet och säger det. Jag säger att jag hoppas att barnen inte hörde vad hon vräkte ur sig för att det där verkligen inte är att föregå med gott exempel. Hon kastar på luren.
 
5: diverse förfrågningar från okända. De skriver: "Finns soffan kvar?" Jag svarar att den finns kvar. De ställer inga ytterligare frågor utan är tydligen trygga, glada och nöjda nu när de vet att jag fått behålla den soffa jag försöker sälja. 
 
Nu känner jag mig så grinig att jag förmodligen inte kommer att sälja soffan till den person som framledes vill ha den. Jag ämnar neka dem köprätt till min bra begagnade soffa. "Jaså, du vill köpa min soffa? Det får du inte göra. Jag är väldigt noga med hos vem min soffa ska få sitt föralltidhem och du verkar inte ha vad som krävs. Jag kommer inte att svara på dina meddelanden. Möjligen skickar jag dig då och då ett meddelande i vilket jag bara helt kort berättar att soffan finns kvar men att du fortfarade inte får köpa den. Hör du det?! Så kommer det att bli."
 
Eller så ringer jag till Gengåvan och skänker soffan till dem, så får de ta itu med den varierande kvaliteten som uppenbarligen finns hos soffspekulanter. Personalen kanske rentav gått kurser i dumma-kunder-hantering. Gudarna ska veta att det behövs!
 
Här är en annan soffa som oförskämda människor som hänsynslöst slösar andra och trevligare människors tid inte heller får köpa!