Maximalisten

Den som gifter sig med konsten får kritiken till svärmor
06.50 sprang en äldre fetlagd kvinna upp ur sitt nattliga tillhåll och lämnade en oförstående och yrvaken hund bakom sig. En ganska slarvig tand och hårborstning senare ryckte samma kvinna åt sig en publikation från köksbordet, inhämtade en snabb puss med hopknipna läppar av maken och rusade sedan mot stadens centrum. Här och var på annars tomma gator syntes andra medelålders och äldre människor färdas med samma publikation i händerna, alla kommande mot samma mål.
 
Dags för:
Mitt liv har handlat väldigt mycket om läsande. Och bokreor har alltid stått högt på listan över attraktiva aktiviteter för min del. Det var några sämre år, ska sägas, när förlagen tryckte särskilda reaupplagor på dåligt papper i pärmar av tjock kartong och utan skyddsomslag där trycket var gjort direkt på pärmen. Sådant gör ingen bokälskare glad och undertecknad köpte under denna nedslående period heller inget på rean. 
 
Det har sedan dess tagit sig. Trots att boken och bokhandlarna dödförklarats fler gånger än jag är kapabel att räkna till får man väl säga att den profetian tack och lov har kommit på skam. Det utdragna döendet verkar, om något, ha övergått till något kroniskt men hanterbart tillstånd och av kartonnaget syns inget. Om det var vad som konkurrerades ut av internethandel och ljudböcker så må det vara hänt. 
 
Vi i det äldre gardet stegade omkring bland bokhögarna, bläddrade, doftade och nickade vist åt varandra. Gav tips också och visade oss från våra mest hjälpsamma sidor. Vi var ju på plats så tidigt att inget var ännu hotande nära att ta slut. Utom en bok. Den hade en auktoritär silverrygg med pondus sopat ner samtliga exemplar av i fem olika varukorgar. Det fanns initialt ingen anledning för mig att tro att så var fallet. Jag trodde snarare att de låg där i väntan på att personalen skulle plocka upp dem varpå jag böjde mig ner över en korg, fiskade upp en av böckerna och vände på den för att läsa baksidestexten. Silverryggen reagerade med en onaturlig snabbhet för åldern och beordrade medelst gester och hög röst mig att genast lägga tillbaka hans bok. 
 
Jag fick en barnslig lust att vägra, men lyckades avhålla mig från att göra det och gav under ordnade former tillbaka den till den ganska skrämmande senioren. 
 
Själv köpte jag det här:
 
Kaninen som håller om bokhögen är starten på en samling. Ja, om någon undrade?
 
I alla fall. Kongo och Sidenvägarna har vi redan så de ska föräras någon annan, men resten är bara till mig och maken. Nej, nu ljög jag. Kokboken är yngsta dotterns. Den ska till hennes "brudkista" som vid det här laget innehåller ett helt hem högkvalitativa köksredskap och annat. För att kunna sätta allt på prov behövde hon en kokbok, eller kanske flera, och nu har hon en. Kanske starten på en samling, vad vet jag. 
 
Sedan gick jag hem, drack kaffe och återvände ut. Den här gången för att kolla in Lars Hjalmars rea. Bokhandeln med ett namn som låter förstå att valet stod mellan böcker och dansband. 
Och här ser ni vad det blev! Vilka fynd! 
 
Tur att jag älskar att läsa. 
 
 


#1 - Mösstanten

Oj vad mycket du har köpt, det blir mycket läsning. Vända hem skulle jag gärna läsa. Men vi köper inte lika mycket. Det får inte plats.

Svar: Ja, det blev en del. Mycket bra i år! Vi har ju ett rum som står helt i böckernas tjänst så plats får de i alla fall. Har hittills bara hunnit läsa Vegetarianen, och är nu halvvägs kommen in i Sveas son. Kanske borde recensera dem bägge när jag läst ut Lena Anderssons roman!
Maximalisten