Maximalisten

Olika stadier av kyla
Jag brukar inte prata om vädret. I alla fall gör jag det, tror jag, mindre sällan än genomsnittssvensken och definitivt inte alls lika ofta som medelbritten. Den här delen av året tycker jag att det är ohyggligt ointressant att prata om vädret, jag tänker i stället:
 
LÅT OSS BARA FÖRSÖKA TA OSS IGENOM DET UTAN ATT HELT FÖRLORA FÖRSTÅNDET!
 
Det är nog väldigt mycket roligare med vinter om man sportar. Vintersportar alltså. Då kan man dra nytta av snömassorna, isen, de 10 minusgraderna och säkert också något mer som jag inte vet om. Vindar kanske? För de som gillar att issurfa eller vad det nu kan heta. Långfärdsskridskoåkarna gillar kanske också blåst, i alla fall om de har den i ryggen. Vad vet jag? Inte mycket. 
 
Jag har aldrig i hela mitt liv gillat vintern. Jag föddes i Södra Norrland och bodde där fram tills jag slutat högstadiet. Ogillade i princip allt med Norrland. Har inte ett naturromantiskt ben i hela kroppen. Avskyr myrar, myggor, myror. Gillar inte heller snö, skotrar, skottning. Hatar tystnad och tystnad finns det gott om i norra delarna av Sverige. Minns när jag gick till skolbussen mellan de upplogade snövallarna som till sist blev typ två meter höga hur extremt konstigt tyst det var där. Näsan nöps ihop av kölden och vissa dagar hördes ett knarrande ljud från nysnön när jag trampade luften ur den och förstörde dess isnålar men för övrigt - ingenting. Absolut ingenting.
 
Detta var innan mobiltelefonernas tid (ja, det är sant barn - det har funnits en sådan tid och det var förskräckligt synd om oss som tvingades uppleva den, vi drömde och fantiserade om en högteknologisk framtid i vilken det fanns andra sätt att kommunicera på än genom att samtidigt försöka nå varsin ledig telefonkiosk och ha ett stort antal mynt i fickorna som tillät vänner med avsikt att sammanstråla i exempelvis en storstad för ett dagsäventyr att faktiskt hitta varandra) och vi barn och ungdomar hade i stället ett så kallat armbandsur. Det ville man förstås inte leta fram på väg mot bussen eftersom man ju då exponerade hud som garanterade förfrysning och troligen även död då andra delar av kroppen redan trotsade kylan av modemässiga skäl. Huvudet till exempel. Vi använde inte mössa efter Stenmarksmösseepoken var över och vi blivit tonåringar. Så det var omöjligt att veta vad klockan var och eftersom tystnaden liknade den som uppstår om någon lagt en i en frysbox och stängt locket så gick det heller inte att med öronen veta om man skulle missa bussen eller hinna bussen. 
 
För mig är vintern bara ett lidande. En lång period av hukande, halkande, svärande och inomhusvistelse. Jag blir vansinnig av att frysa men också vansinnig av att behöva klä mig i lager på lager på lager på lager ... Numera har jag i och för sig inget emot mössor. Jag skulle lätt kunna ha på mig flera ovanpå varandra om det hjälpte på något sätt. Jag aspirerar inte längre på att vara moderätt och riktig för jag bryr mig inte ett enda dugg om hur jag ser ut. 
 
Hur som helst så skulle jag under helgen pigga upp mig genom att optimera frigörelsen av mina endorfiner via den chokladbit som jag får lov att äta ity den äro inhandlad innan februari månads inträdande (köpstoppet ni vet). Det vattnades i munnen när jag tänkte på den lilla söta rackaren. En Snickers. Segt, sött, salt, njutning. Mums!
 
Men var tusan befann den sig?
Letade allt mer furiöst i hemmet. Slet omkring i köket, rotade i lådor, öppnade luckor, skåp, saker och hundens mun men ingenstans stod den att finna. Inte fanns det någon hemma att fråga heller. Tomt och tyst som mellan snövallarna i Norrland.
 
Efter att ha ställt in sökandet och surat en stund i soffan övertalade mina väntande ängsliga endorfiner mig att i stället dricka havredryck med kaffe i. En sådan visste jag fanns iordningställd i kylen. I det att jag lyfte ut den föll min blick på något annat som också låg där. Och minsann - var det inte min Snickers? Jo det var det. 
 
Min make har en pervers böjelse för att förstöra absolut all choklad genom att lägga den i kylen. Det retar mig när han gör så med choklad han själv tänkt att äta men när han gör det med choklad jag haft för avsikt att fägna mig åt rinner sinnet på mig. Han tar alltså något som från början är mycket nära perfektion och förvandlar det till en hård smaklös KALL och TRIST historia som i bästa fall gör en på dålig humör och i sämsta fall kostar en ett tandläkarbesök. 
 
Finns det egentligen något alls som blir bättre av kyla? 
Jag kommer i alla fall inte på något. 
Iskallt på min gata hemma i stan.
Stelfruset.
Chokladmarodören.
 
 
#1 - Sara Ekman

Nä vintern är inget för mig heller! Jag älskar sommar, sol och värme! :) Håller på med hästar och har stall hemma och allt blir såååå mycket jobbigare med snö, is och slask :(

Svar: Usch ja. Trodde jag skulle tåla vintern bättre i år efter den väldigt härliga sommaren, men så blev det inte. :-/
Maximalisten

#2 - Sara Ekman

Hoppas din onsdag varit fin <3

Svar: Tack, vad du är snäll! :-)))
Maximalisten