Maximalisten

Rymdepos utan oss
 
Maken ville gå på bio i går och jag sade ja utan att fråga vilken film vi skulle se. När jag väl fick ur mig den i sammanhanget helt väsentliga frågan var det för sent att backa ur. Således befann jag mig i situationen att jag accepterat att se filmen Aniara, vilken - helt riktigt för alla som redan gissat det - bygger på Harry Martinsons dikter eller sånger om lättsmälta saker som jordens undergång och en olycklig träff med rymdgrus som kastar överlevande från jorden som flyr i rymdskeppet Aniara ur sin bana och mot deras död. 
 
Men mycket ska förstås hända innan dess, och mycket har också hänt. Atombomber har fällts och Miman ska trösta dem på vägen mot utplåning. Och bästa trösten tycks alltså vara datorn. För en sådan verkar Miman vara. 
 
Det hade varit intressant att få ta del av Martinsons tankar kring datorn och dess betydelse och eventuellt tröstande egenskaper nu. 
 
Hur som helst så kände jag verkligen inte för att se just den där filmen just i går, eller kanske alls. Jag vet inte. Jag kom därför med i ett mitt tycke strålande motbud - Netflix and chill. Maken tvekade ett par sekunder vilket väl hedrade honom, men sedan föll valet på Martinson. Vi går! slog han fast och jag småsprang efter honom på isig väg mot Arenan efter att jag först fiskat ut honom från hans arbetsplats. Väl där skulle vi så lösa oss två biljetter. Det gick inte. Biljettkassan var stängd och pojken som var kvällens ansvarige för den var också samma person som skulle köra igång filmen. Maken, ovillig att ge upp Aniara vid första lilla motgång, kom med förslag på kreativa lösningar. Pojken såg beklagande på honom och gjorde först en uppgiven gest med utslagna armar och sedan alltmer stressade gester med samma armar. 
 
Slaget var förlorat. Maken och jag hade trillat ur omloppsbanan. Aniaraförhoppningarna oåterkalleligen grusade. 
Pojken påpekade att det finns en ny chans på måndag. Jag, som i största hemlighet var oerhört lättad, jublade väl inte precis över den nya informationen men beslöt skjuta upp Aniaraolusten tills den verkligen behövdes och styrde i stället maken åter mot hemmet. 
 
I går anlände nämligen en bok som jag varit så extremt sugen på att läsa. Bill Clinton, tidigare amerikansk president och otrogen skitstövel har tillsammans med James Patterson (författaren vars böcker jag läst exakt noll stycken av men som jag vet skrivit bok med en annan mer lokal berömdhet - Liza Marklund (den boken har jag för övrigt inte heller läst)) skrivit en stenhård fartfylld politisk thriller.  
 
Nu var jag trots allt jag inte läst av dem, Bill, James och Liza (som egentligen inte har med saken att göra utan mest utgör ett inslag av nationell kuriosa) mycket spänd och förväntansfull på "Presidenten är försvunnen" som romanens titel är. Tänk! tänkte jag - så mycket inside information och hard core knowledge som måste ligga bakom det här alstret. Så jag knuffade genast omkull maken i sängen, bröt upp bokryggen och satte igång med högläsningen. Vi hann inte så långt dock, kanske femtio sidor bara, innan maken sov. Det var väl den oförlösta Aniaraentusiasmen som punkterade honom kan jag tro. Han klarade inte att ladda om efter den känslomässiga uppförslöpan. 
 
Hur boken verkade? Tja, det var en tämligen actionsfylld machostart med presidenten i träning inför en eventuell utfrågning och en reell riksrättsrisk. Men den risken föreföll hamna i skymundan av något våldsamt stort hot som presidenten förmodligen, utgår jag från, är den ende som är kapabel att avvärja Hamilton-style. Vå får se. En hitwoman/sniper med djup urringning och en kameleonts talang för utseendemässiga förändringar är på väg i taxi medan hon lyssnar på (och lystrar till täcknamnet) Bach så nu kan antagligen vad som helst hända. 
 
Så mycket bättre än Aniara! 
Kanske.