Maximalisten

Maliciöst
Har under en tid då och då sett det puffas för en film som jag tyckt verkat fasligt sevärd. Varje gång jag råkat på den korta förhandstitten så har jag genast blivit mycket upprymd och både tänkt och sagt att den, ja den vill jag minsann se! Så när Mymlans riktiga människomamma (ja, det är ett ord) sade att hon också ville se filmen så slog vi våra intressen samman och bestämde oss för att boka varsin stol bredvid varandra på "F" som det numera så obegripligt heter. 
 
Har ingen bild på Mymlans människomamma, så ger er i stället en bild på Mymlan som också är vacker som en dag. 
 
I alla fall. Filmen. The Favourite. 
Jag vet inte riktig vad jag föreställt mig men eftersom jag kände mig upprymd när jag såg klipp från den så trodde jag nog på ett roande konstymdrama. Vad jag fick? Satir. 
 
Två timmar av groteskerier. Drottningen, svårt anfrätt av gikt och psykisk ohälsa efter att ha förlorat 17 barn och försökt ersätta dem med lika många kaniner, är labil, lesbisk och lättmanipulerad. Hertiginnan av Marlborough, Sarah Churchill tar med stor framgång och uppfostran involverande både sex och örfilar hand om den puerila drottningen och är den som i praktiken regerar landet och styr dess inrikes- och utrikesaffärer. En ganska elak dam det där. Nedlåtande också mot den hon på något dysfunktionellt sätt kanske trots allt tycker om. 
 
Så dyker hertiginnans kusin upp. Abigail. Hon har haft en kraftigt nedåtgående spiral i sitt unga liv. Från att ha varit ståndsmässig aktad dam till att ha blivit bortspelad i kortspel - tror poker - av sin far hamnar hon nu på slottet. I köket. På golvet. Men se där ligger hon inte särskilt länge och skurar innan hon intrigerar sig uppåt i hovhierarkin. 
 
Maktspelet är igång. Och från och med nu är det bara en enda pina av ränksmideri, mobbing, mordförsök, hetsätning, spyor, fylla, en stackars kanin som med vett och vilje trampas på unt so weiter. Någonstans i mitten av allt detta dystra elände av mänsklighetens fula kastar bland andra den kommande "premiärministern" (egentligen chefsminister) Robert Harley (först en "whig", senare avhoppare till Tory) vad som ser ut att vara stora mängder satsumas på en naken satt man som håller händerna för snoppen men i allt övrigt verkar vällustigt njutande emedan han hoppar omkring mot bakgrund av en textilvikskärm. 
 
Ondska vart man än vänder sig. 
Lägg till musik som likt en tandläkarborr drillar sig in genom trumhinnan för vidare transport upp till hjärnan där den perforerar allt av det förstånd man gärna ville tänka sig att man hade så förstår man de tio Oscars-nomineringarna.
 
Om de är välförtjänta? Ja, det tycks inte jag vara rätt kvinna att bedöma. Till det är jag alltför godhjärtad.