Maximalisten

Agnes
"Jag är färdig nu, jag vill inte mer. Jag har haft det bra, men nu känner jag mig färdig."
 
Så sade min farfar när jag besökte honom en gång. Han dog kort senare, han var då 93 år. Jag önskar så att vi alla fått känna det så. Tänk om vi alla kunde få leva tills vi känner oss färdiga. Men lika sinnrika och intrikata som kroppens alla funktioner är, lika många konstruktionsfel innehåller också hantverket. Det finns så väldigt många sjukdomar att det egentligen är märkligt att någon av oss är friska en enda dag under vår levnad. 
 
Är man som jag - inte troende - så har vi bara den här enda omgången på oss också, att leva alltså. I mitt tycke är det därför leva vi måste bli så bra som möjligt på. Och vad det innebär för olika människor är det förstås upp till den det gäller att finna fram till. Livet kan ta slut mitt i steget, slutet kan närma sig långsamt och smärtsamt. Det kan lura på oss utan vi tänkt något särskilt på det och det kan visa sig för oss genom att pannor läggs i bekymrade veck medan prover utvärderas och röntgenplåtar granskas. Hur det än kommer till oss måste vi förhålla oss till det. Både vårt eget slut och andras. 
 
För många år sedan inbillade jag mig att jag skulle kunna skriva ungdomsböcker. Jag ville göra det för att jag tycker om att skriva och för att jag verkligen, verkligen gillar barn och ungdomar. Sagt och gjort. Jag satte i gång och märkte snart att jag behövde lyssna ännu mer på ännu fler ungdomar än jag redan gjort för att på så vis uppdatera mig om saker som vilken musik som gällde, om de lagade mat, vilka ställen de ville åka till, vad de tyckte om skolan, vad Ask.fm som alla pratade om var och väldigt mycket mer som jag också behövde få kunskaper om. Jag surfade nätet, läste på ungdomsforum, lyssnade på populärmusik, satte mig in i diverse subkulturer, problem, modeord och väldigt mycket mer. 
 
Jag läste också massor av bloggar. 
Det finns många ungdomar som skriver bra, och det finns väldigt mycket viktigt de skriver om. En av bloggarna som jag började läsa skrevs av Agnes. 
 
Jag ser ibland på något av alla de underhållningsprogram som visas på tv och i sådana talas det inte sällan om hur en del människor "går genom rutan". Så var det med Agnes. Hon kunde skriva om sitt helt vanliga liv, om en blek onsdag, en kylig tisdag, en stekhet söndag, en utekväll, en dag inne, om jobbet, kompisarna, mat hon ätit eller lagat, en krukväxt eller precis exakt vad som helst - om inget och om allt - och gå genom rutan. 
 
Jag tycker att Agnes var exceptionell, och jag tycker att hon var det på ett sätt som är uppnåeligt för oss alla att vara. Vi kan alla leva medan vi lever, så låt oss. 
 
För Agnes tog livet slut i söndags, efter flera års uthärdande av svår cancersjukdom, oräkneliga ingrepp och behandlingar. Hon skulle ha fyllt 24 på torsdag den här veckan. Agnes fick ett alldeles för kort liv, men trots att tiden var otillräcklig fyllde hon den med så mycket liv. Väldigt mycket liv. 
 
Läs Agnes blogg. Inte för att den är sorglig och för att hon dött, läs den för hennes beundransvärda förmåga att leva. Läs den för att hon verkligen kunde skriva. Läs den för hennes okonstlade sätt att vara sig själv, att släppa in andra i sitt känsloliv i både stort och smått. Läs den för att få en välbehövlig titt på generositet, glittrande ögon, lekfullhet, livslust, livsvilja och ett imponerande mod att dokumentera sådant vi skulle behöva tala med varandra om men sällan gör. 
 
Det blev aldrig några utgivna ungdomsböcker för min del. Men Agnes blogg slutade jag aldrig läsa. Jag saknar henne.
 
Aggeoa - det här är min kram till dig. 
 
I brist på att kunna göra något för Agnes när hon hade det extra svårt mot slutet gjorde jag i stället något som jag vet att hon önskade sig. Jag och min familj köpte överlevnadspaket i UNICEFs gåvoshop. Det får bli mitt återkommande årliga tack till Agnes, för Agnes och i Agnes namn. 
 
http://aggeoa.blogg.se/2019/january/valgorenhet.html#comment
https://unicef.se/gavoshop
 
Tänd ett ljus. Tänd många!
#1 - Mösstanten

Gripande och viktigt. Det är så tragiskt när unga människor dör. Huruvida man orkar följa en sådan blogg beror ju på hur man mår och hur man är. Det är starkt av Agnes att ha kunnat förmedla allt detta.

#2 - Bella

Fint inlägg! Livet kan verkligen vara orättvist och det är mycket tragik som är svår att förstå varför den händer...

#3 - Hanna Karlsson

Vilket fint och vackert inlägg! Jag har inte läst Agnes blogg. Men nu ska jag läsa den. Tack för tipset.