Maximalisten

Hågkomster och inte, mest inte
Ett med stigande ålder allt mer förekommande ämne har blivit minnet, eller snarare avsaknaden av ett. Det går, så vitt jag kommer ihåg, inte en dag numera utan att jag avhandlar det här med att vi inget längre minns tillsammans med någon jämnårig eller äldre granne, butiksbiträde, bekant, kompis eller varför inte någon som jag trott mig känna men förväxlat med någon helt annan som jag verkligen inte känner. Det senare händer oftare än jag skulle önska. 
 
Alla möjliga historier berättas. Någon vågar inte köpa air pods för hen har redan ett sjå att inte förlägga de hörlurar hen har. Faktum är att hen säger sig vara inne på sjunde paret. Någon annan känner igen sig och vi skrattar sammanbitet åt "hur det har blivit va". Andra pratar om den förtvivlade jakten på glasögonen, telefonen, nycklarna och whatnot. Själv lägger jag ofta till det lite, för mig, känsliga kapitlet som jag kallar för "kampen att hitta bilen". Jag kommer banne nästan aldrig ihåg var jag har parkerat den någonstans. En sällsynt gång, jag bedömer det som varande en gång per hundratalet gjorda parkeringar, minns jag plötsligt att jag borde ta en bild av var i p-huset jag ställt bilen. Dock inte säkert att jag kommer ihåg att titta på den. Bilden alltså. 
 
Ja, tänk hur det har blivit va. 
 
Känns som inte alltför länge sedan som allt ovanför axlarna fungerade på ett sätt som lät en ta det för givet. Inkommande och utkommande - allt löpte på som ett väloljat maskineri. Och på den tiden hade man ju dessutom att göra. Det var så att säga inte bara den egna personen man administrerade livet för och åt, nej nej. Alla som har några barn, är lite gift eller sambo eller befinner sig i likartade tillstånd, har ett par hundar, kanske ett jobb och ett par föreningsuppdrag vet precis vad jag talar om. Det är mycket som ska samordnas, kommas ihåg, delas ut, packas, skickas i väg, hämtas, lämnas. Något föll även på den tiden i välsignad glömska men det var mer undantag än regel och passerade oftast utan bitter eftersmak.
 
Och ännu längre tillbaka i tiden då? När man var sprillans fräsch, kanske si så där mellan 10 och 20 - ja, då kunde man ju magla i sig hur mycket kunskap och hågkomst som helst. Man kunde till exempel låta bli att studera alls inför ett större prov, bara för att i stället kvällen före slå i sig all text man inte tidigare bekantat sig med och och ändå hinna läsa tre ungdomsböcker, prata i telefon (sådan med sladd) med en kompis i två timmar, äta obegripligt många limpmackor med leverpastej på och skriva tjugo sidor i dagboken om den senaste förälskelsen och ändå ha alla rätt. Nu för tiden är det svårt, nästan omöjligt, att minnas exempelvis ett telefonnummer från det att jag slagit upp det på Eniro och till dess att jag pillat fram knappsatsen för att ringa den jag vill nå. 
 
Ja, tänk hur det har blivit va. 
 
Häromsistens uppmätte jag en ny lägsta nivå. Då satt jag med telefonen i handen och datorskärmen framför mig och följde en nätauktion. Jag hade hittat ett objekt jag ville bjuda på men vill inte ge mig in i leken för tidigt på grund av rädsla för att driva upp priset. Så jag bevakade auktionen. I alla fall gjorde jag det tills dess att en distraktion dök upp. Något fångade min blick, minns inte vad, och jag bestämde mig för att ta en liten titt i tidningen. Det var då tio minuter kvar av auktionstiden. Således gott om tid. 
 
Dagen därpå frågade maken mig hur det gått? Med vad? sa jag. Auktionen? sa han. Och då mindes jag plötsligt vad jag hållit på med och kunde sanningsenligt svara: Det gick åt helvete.
 
En trist historia det där. 
Förbättras endast av att maken - som plötsligt i sammanhanget framstod som den minnesmästare han inte är - senare samma dag inte kunde finna vare sig glasögon eller mobil. Den senare hade han för övrigt i handen.
 
Ja, tänk hur det har blivit va? 
Får en onekligen att fundera på hur det ska bli, i den mån man kommer ihåg att tänka på det. 
 
På lördag kommer de här godingarna hem. Och nu har jag äntligen hittat pyjamasen som jag köpte till dottern och som maken slog in. Ingen av oss visste vad den hamnat efter det trots att vi gjorde diverse minnesövningar för att spåra den, men nu är den alltså tillbaka. 
 
Häpp. 
#1 - Mösstanten

Känner igen mig helt och fullt. Det kan till och med hände att jag börjar säga något och så slutar plrata efter ett par ord för jag kommer inte ihåg vad jag skulle säga. Det är bara när jag är extra trött, skyller jag på.

Svar: Exakt så är det. Det hade man väl aldrig trott när man var i sin glans dagar.
Maximalisten

#2 - Bella

Du kan ju i alla fall skylla på åldern, vad ska en annan skylla på? Appen find my car brukar hjälpa mig, den är ett tips🙂

Svar: Va? Finns det en app för det - o my, den ska jag genast skaffa! Tack! :-)
Maximalisten