Maximalisten

Ho ho, här ekar det ödsligt!
Mjaha, jag kom visst av mig lite med bloggandet här efter helgerna. Det beror inte på att livet stått stilla och ämnen att skriva om uteblivit, det beror mest på tvärtom. Livet ramlade på, böcker lästes, middagar åts, bjudningar gicks på, filmer sågs och promenader togs. Maken var lite ledig och jag fann mig lika obenägen att släppa taget om honom som blodsugande parasit är om sitt offer. Ungefär så. Han reste sig och gick någonstans och jag traskade efter, ivrigt pratande. 
 
Jag har så mycket att säga honom hela tiden. Men jag var åtminstone tyst under biofilmen vi såg. Det är dealen. Han ogillar väldigt att prata under filmtittande. Jag däremot måste väl erkänna att jag gillar det. Jag vill gärna kommentera lite då och då, särskilt om de gör något upprörande eller om jag ser något jag känner igen eller om jag undrar något vad som helst. Jag tycker att det är småmysigt att småprata. Jag vill inte ha det mörkt heller, det går jag bara med på på bio. Hemma gillar jag att ha mysbelysning på. Det vill inte maken. Han vill sitta i kolmörkret och inte säga ett ord och verkligen inte svara på några frågor. I början provocerades jag svårt av detta, särskilt när han pausade filmen för att säga något i stil med "Vad ville du säga?" 
 
Öh. Vad jag ville säga? Ja, vad det än var kunde jag ju ha sagt det ändå. En liten kommentar kan man ju undslippa sig utan att den är värd så stort fokus som en pausad film. Det blir direkt felaktiga proportioner av sådant agerande. Det förstår ju vem som helst att ett ultrakort inpass om något smått så där ter sig väldigt underligt när det ska presenteras så högtidligt liksom. Kändes som om jag blev framropad till scenen men inte hade skrivit något ordentligt tacktal. Det irriterade mig. Vi var och är väldigt olika på det sättet.
 
Numera vet vi ju om de flesta av våra olikheter och hanterar dem mellan tummen och pekfingret genom att ibland kompromissa åt hans håll och sitta och tiga i ett så mörkt rum att det är omöjligt att ens sätta ifrån sig kaffekoppen på bordet eftersom den då inte står att finna igen och att emellanåt kompromissa åt mitt håll (bästa-hållet-kompromissen!) och ha ledsyn samt förstås då och då låta en enkel iakttagelse göras eller en fråga ställas utan att göra någon större sak av det. 
 
Bra film var det i alla fall! The Bookshop. Solida skådespelarinsatser av samtliga, vacker miljö och bra, om än något nedslående, plot. Tyvärr missade vi Shoplifters som jag väldigt gärna ville se men som måste anstå tills den visas på något annat sätt. På torsdag ser vi Rekonstruktion Utöya som då blir den tredje filmen jag ser om terrordådet och det fullskaliga vansinne som låg bakom massmorden. Jobbigt men viktigt att se. 
 
Nu cyklade min hjälte iväg till jobbet i morse så nu blev jag tvungen att släppa taget vare sig jag ville det eller inte. Då blir det nog ordning på bloggen också, gissar jag. Fast fan vet - jag började skriva på en bok i dag. Det kan sluta med en ände med förskräckelse där tid till något annat helt saknas eller - mer troligt - med inget alls. Fyrtio minuters skriv om dagen blir det hur som helst. Antingen tills jag ger upp eller tills jag blivit klar. 
 
Och så tre koppar kaffe på det.
 
Hej på er kamrater!
 
Maken i framkompromissad filmbelysning i vardagsrummet. 
 
Jag i beckmörkret maken föredrar. Jag är väldigt snygg på bilden. Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord!
#1 - Mösstanten

Tack för ett roligt inlägg igen. Min man vill också helst ha det alldeles mörkt när han tittar på tv. Dessutom sitter han gärna en meter från den stora skärmen. Men när vi tittar ihop sitter han med mig i soffan. Och vi har någon liten lampa tänd.
Har du börjat skriva på en bok? Det var intressant. Har du skrivit sånt förr?

Svar: Jag har skrivit fyra YA-böcker, men har inte fått dem utgivna. Jag fick väldigt fina kommentarer och mycket uppmuntran från de olika förlag jag skickade till men jag tappade intresset för att bearbeta texterna och då blir man inte utgiven. Till det krävs stor egen arbetsinsats. Nu, flera år senare, kände jag mig plötsligt sugen att skriva igen. Tror det är bloggandet som funkat som en sorts propplösare. :-D
Maximalisten

#2 - Bella

Haha skrattade högt åt din beskrivning av hur du följer efter din man och pratar. Jag erkänner mig skyldig till samma beteende mot min man! Och jag är likadan under filmer, blir så engagerad och engagemanget måste få komma ut i ord eller ljud till min mans förtret :) Ska genast be honom läsa ditt inlägg och visa på att det finns fler som är "jobbiga", det är inte bara jag haha!

Svar: Det är verkligen inte bara du! :-D Hälsa från mig. :-D
Maximalisten