Maximalisten

KonMari - en industri
Efter väl förrättat värv i tvättstugan i går satte jag mig i soffan med avsikt att glo på ett avsnitt av tv-serien "You". Flera timmar senare satt jag fortfarande i soffan men tittade på något helt annat, nämligen en programserie om städning. 
 
Marie Kondo och jag är väldigt olika. Hon är från Japan och det tyvärr inte jag. Hon är liten och nätt och har en assistent som håller ett paraply över henne när det regnar. Det är inte jag och det har inte jag (även om maken envisas med att försöka (hålla ett paraply över mig när det regnar alltså) vilket aldrig fallit särskilt väl ut. Det fungerar under några sekunder, sedan har han glömt att han måste hålla det på sätt som gör att jag inte får ett öga utstucket eller håret avdraget, så jag ser faktiskt helst att han låter bli).
 
Vidare så presenterar sig Marie Kondo för det hus eller lägenhet hon kommer in i. Det gör inte jag, jag kanske däremot ger det en liten komplimang om jag gillar det. Hon tackar också plagg och övriga persedlar som ska till de sälla klädmarknaderna för återvinning eller destruktion - det brukar jag inte ägna mig åt. Jag rakar bara ner det som ska avyttras i en lämplig påse, låda eller vad det kan tänkas kräva och gör mig av med det. Helt utan att visa det någon särskild tacksamhet trots ibland mycket lång och trogen tjänstgöring. 
 
I Kondos koncept ingår också att i varje sak man/de - hennes kunder - väljer att behålla ska finnas en "glädjegnista", alltså att man känner något speciellt, helst lycka, när man rör vid plagget, kylskåpsmagneten, gardintofsen eller vad det nu kan röra sig om i det individuella fallet. Där känner jag igen mig, om än inte i den närmast religiösa upplevelse som Kondo tycks önska andra och själv uppleva. Men visst, de grejer jag har skänker mig en hel del reservationslös glädje. 
 
Härefter tycker jag att den petita japanskan med det innerliga och stora leendet och de glittriga ögonen och jag uppvisar extremt många likheter. Till exempel gillar vi båda att städa, eller i alla fall att ha det städat. Skulle jag bo ensam hade mitt hem varit pedantskött. Nu ogillar jag stort ensamhet och tar alla dagar i veckan gärna ett hem som fått utstå en del tuff kärlek av andra familjemedlemmar som make, ungar, hundar, lite annat löst folk och extra fän. Roligare så, tycker jag. Men det är klart att jag ibland förtvivlat under årens lopp. Särskilt en del skåp har varit utsatta för återkommande övergrepp. Särskilt tycks det mig, skåpet för ugnsfasta formar och plastbunkar och dylikt. Där kan jag, om jag vill (det vill jag inte) städa ihjäl mig och ändå när jag nästa gång öppnar dörren till det upptäcka att allt är en enda oreda igen. Då är det någon i familjen, kan vara lite olika typer, som "Behövt något", "Trott att det var där!", "Vad då, flyttade bara på sådant som var i vägen?", "Aha, hade du städat?", "Känt att något var olikt sig utan att förstå varför" och så vidare. 
 
Marie Kondo liksom jag gillar extra mycket att städa hos/åt andra. Det har jag tyckt varit kul så länge jag kan minnas. Föräldrarna, mina alltså, drev bland annat städföretag och en del av barndomens bästa stunder var att tillsammans med min pappa städa på diverse ställen. Ibland på spännande ställen som SR och ibland på industristädningar som sannerligen fick en att kavla upp ärmarna och göra skillnad. Mycket roligt alltsammans. Min pappa var förresten pedant på riktigt, men ingen jobbig sådan. Han krävde inte att andra skulle vara som han, men han tyckte nog alltid i alla sammanhang att saker blev bäst utförda om han själv tog hand om dem. 
 
Nåväl. Det var riktigt kul att se en serie om städning. Mindre roligt kanske att se hur illa det faktiskt blir för en del människor. En del av de som var med var kanske mer "samlare" av osund typ än de var slarviga och oorganiserade. 
 
Största haksläpp: kvinnan som hade de största mängder julpynt jag någonsin sett och kvinnan som hade en karusellhäst stående i vardagsrummet och en enormt stor träskulptur föreställande en amerikansk urinvånare nedanför trappan till övervåningen. 
 
Städad kvinna med lagom mycket julpynt och en touch av slängd ungdomsjacka på kanapén. Litet fä sticker fram huvudet. Således precis som vanligt i det maxade hemmet. 
 
#1 - Mösstanten

Jag har hört talas om Marie Kondo. Ett tag såg jag hur många Youtube-filmer som helst som visade hur folk rensade ut en massa ur sina hem. Om städning just har jag inte sett. Det beror kanske på att jag inte tycker om att städa. Vi är lite röriga både min man och jag så därför kan det bli ganska rörigt hos oss.

Svar: Handlade egentligen om rensning, systematisering, organisering och om vika rätt och stapla saker stående i små lådor i större lådor. Typ.
Maximalisten